fredag 16 maj 2014
Justinianus kyrkor
När vi nyligen besökte Istanbul passade vi naturligtvis på att beta av de största senantika slagnumren i stadens gamla centrum, 500-tals kejsaren Justinianus kvarstående kyrkor.
Men först besteg vi den gamla stadsmuren, balanserade utan skyddsräcken 10 meter över gatunivån och blickade ut över Bosporen och gyllene hornet. Det var en magnifik syn,det är lätt att bli betagen av staden. Den produktive Simon Sebag Montefiore gjorde för ett par år sedan en utmärkt BBC serie om Istanbuls tre historiska skeenden och lät sig filmas just där. Undrar hur de fick upp kamera teamet för de hissnande trapporna?
Annars började vi med att tassa in i strumplästen i den sk lilla Aya Sofia moskén, tidigare St. Sergius och Bacchus kyrka, nere vid sjömuren. Byggnaden är den äldsta ännu fungerande i Istanbul, några år äldre än världskändisen Hagia Sophia. I Gregor Paulsson klassiska konsthistoria lite förtalad för sin osymmetri och lite taffliga gestaltning.
I våras återöppnade Justinuanus näst största kyrka Hagia Eirene, märkligt nog aldrig omgjord till moske av turkarna utan i princip orörd.När vi var där var vi helt ensamma och fascinerades av stillheten och det mäktiga kyrkorummet, samtidigt som duvorna flaxade frenetiskt i kupolens topp.
Slutligen, ställer vi oss i kön till Hagia Sophia, kyrkan som i 1000 år var världens största och viktigaste kristna byggnad. Det är massivt med besökare denna dag och den decennielånga renoveringen med stora byggnadsställningar som i princip delar av kyrkorummet i mitten, förtar naturligtvis upplevelsen till viss del. Ändå går det inte att undvika att tappa andan inför detta 1500 år gamla underverk. Tillsammans med Pantheon i Rom, är detta Europas mest fascinerande antika arv.
På marmorbalustraden på västra läktaren hittar vi till slut också det beryktade klottret med runor. Vad tänkte han Halvdan, när han stod här uppe och tittade ner? Var han kanske lika betagen av staden som vi, 1000 år senare?
torsdag 24 april 2014
Past and Future på Istanbul Modern
En solig morgon promenerar vi ner från Taksim torget till Tophanekajen och Istanbul Modern. Museet har varit ett privatfinansierat initiativ i snart ett decennium nu, invigt -04 och -07 vitaliserat med internationell högdjursglans då moderna museets i Stockholm gamle chef David Elliot under ett år chefade och curerade ett par viktiga utställningar. Sedan dess har intresset växt och idag är museet i den gamla hamnhangaren med sitt oslagbara läge vid Bosporen och utsikt över vattnet och Topkapi palatset, det självklara centret för nutida konst i Europas största stad.
I bottenvåningen visas en tillfällig utställning med temat grannar, dvs
grannar till den turkiska nationen. Intressant men det hela blir lite
nationalistiskt med seldjukiska nomadtält och kartor över handelsvägar.
lördag 8 februari 2014
Eriksson på kullen
Det är svårt att inte associera till Kirkeby när vi ser
Andreas Eriksson på Bonniers konsthall nu i helgen. Av olika skäl, dels
samma naturmystik, dels att denna utställning också är ett slags popularisering.
Bonniers konsthall har inte sparat på krutet denna vinter med helsidesannonser
och affischer på stan, den här gången ska publiken komma. Och kanske lyckas de,
denna lördag är det ganska tätt mellan kulturtanter och hippa 30-åriga vasastanbor.
Eriksson leker med olika uttrycksätt, förutom måleriet,
gipsavgjutningar av frätt frigolit och mullvadshögar, även dekonstruerade
trädgrenar och fotografier överförda till damastvävnader. Men det är trots allt måleriet
som intresserar; Eriksson har antagit utmaningen från Kirkeby och inreder en
hel sal med monumentala naturbilder, mest murkna stubbar på Kinnekulles
sluttningar. En bild sticker ut, med större djup i bilden och med lite
somrigare färger. Dessvärre har målningen fått
den ganska osmakliga titeln Ted Kaczynskis stuga. Uppenbarligen efter den ökände unabombaren
som fortfarande avtjänar sitt livstidstraff för tre mord och 27 lemlästningar,
allt utfört i teknikfientlighetens och civilisationshatets namn. Jag hoppas inte att vår
elöverkänslige konstnär känner samhörighet med denne galning. Man kan faktiskt
förhålla sig till naturen på ett både humanistiskt och tolerant sätt, det tycker jag iallfall hans bilder visar.
tisdag 4 februari 2014
Behemot i Stockholm
För ett par år sedan kom den tyske historikern Karl Schlögels bok Terror och dröm - Moskva år 1937 ut på svenska. Boken som är ett collage över sovjetterrorns kulmen i tid och rum, har ett inledande kapitel där Bulgakovs romangestalt Margaritas flygtur över Moskva utgör den inledande orienteringen i en stad där djävulen fått fäste. Schlögel hävdar att Bulgakovs roman är en absolut nyckel till skeendet under de ohyggliga åren runt 1937.
En torsdagskväll i januari är det premiär på Dramaten för just Mästaren och Margarita. Vi sitter inklämda på första raden bland stadens honoratiores och får se en habil uppsättning, visuell och lagom normkritisk med sina könsöverskridande karaktärstolkningar (Mästaren spelas av en kvinna). Dramatiseringen av romanen är gjord av Niklas Rådström och han skriver också i programmet. Visserligen refererar Rådström till Schlögels verk och kopplingen mellan fiktion och verklighet, men han erbjuder också en alternativ tolkning. Denna går ut på att Moskvabornas hemsökelser beror på deras girighet, självupptagenhet och fallenhet för kommers och flärd. I en grotesk relativisering hävdar Rådström att Wolands hantlangare Korovjev och katten Behemot, skulle agerat på samma sätt om de dykt upp på Stockholm nutida gator. Lite magstarkt, då Bulgakov skildrar en tid då försvinnanden och summariska avrättningar under loppet av två år drabbade lite drygt 1% av befolkningen.
Bredvid oss i bänkraden sitter det f.d. statsråd vars främsta eftermäle torde vara att inte mindre än två gånger ha tvingats lämna sin taburett. Hon pratar ogenerat med sitt sällskap och vi kan inte undgå att höra samtalet. För en kort stund tänker jag att möjligen kan hon vrida perspektivet rätt, kanske med några tänkvärda meningar om hennes egen familjs erfarenheter av Stalinterrors fasor, flyktingar som de var från sovjetstatens repression i det efterkrigstida Lettland. Men tillsynes helt oberörd av pjäsens tema, maler stadsrådet på om trivialiteter. Om Bulgakov berör henne, döljer hon det väl.
En torsdagskväll i januari är det premiär på Dramaten för just Mästaren och Margarita. Vi sitter inklämda på första raden bland stadens honoratiores och får se en habil uppsättning, visuell och lagom normkritisk med sina könsöverskridande karaktärstolkningar (Mästaren spelas av en kvinna). Dramatiseringen av romanen är gjord av Niklas Rådström och han skriver också i programmet. Visserligen refererar Rådström till Schlögels verk och kopplingen mellan fiktion och verklighet, men han erbjuder också en alternativ tolkning. Denna går ut på att Moskvabornas hemsökelser beror på deras girighet, självupptagenhet och fallenhet för kommers och flärd. I en grotesk relativisering hävdar Rådström att Wolands hantlangare Korovjev och katten Behemot, skulle agerat på samma sätt om de dykt upp på Stockholm nutida gator. Lite magstarkt, då Bulgakov skildrar en tid då försvinnanden och summariska avrättningar under loppet av två år drabbade lite drygt 1% av befolkningen.
Bredvid oss i bänkraden sitter det f.d. statsråd vars främsta eftermäle torde vara att inte mindre än två gånger ha tvingats lämna sin taburett. Hon pratar ogenerat med sitt sällskap och vi kan inte undgå att höra samtalet. För en kort stund tänker jag att möjligen kan hon vrida perspektivet rätt, kanske med några tänkvärda meningar om hennes egen familjs erfarenheter av Stalinterrors fasor, flyktingar som de var från sovjetstatens repression i det efterkrigstida Lettland. Men tillsynes helt oberörd av pjäsens tema, maler stadsrådet på om trivialiteter. Om Bulgakov berör henne, döljer hon det väl.
söndag 8 december 2013
Lenin i Kiev
Ikväll möts vi av nyheten att den sista Leninstatyn i Ukrainas huvudstad har störtats omkull. Det sker i efterskalven av protesterna mot regeringens eftergiftspolitik gentemot Ryssland. Reuters reporter såg hur människor bröt sönder staty av Lenin i centrala Kiev med hammare efter att ha vält den med hjälp av metallstänger och rep. Att det överhuvud kan finnas statyer av en av 1900-talet mest blodsbesudlade ledare kvar i en kulturstat är förvånande. Men ingen kan väl sörja detta sista fall.
Fast man kan ju undra. Häromdagen, den 5/12, nådde den samtida svenska avgrundsvänsterns en av sina kraftigaste bottenkänningar. I en märklig, men ur sitt perspektiv, konsekvent kritik av DNs hållning och milda försvar av en rappstjärnas plumpa SD påhopp, drev Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg tesen att kritik av SD egentligen är klasshat om kritiken kommer från borgerligt liberalt håll. När övrig vänster i Sverige fråmst inriktar sig på normkritik och försvar av mångkulturalism,står Lindeborg trygg i klassperspektivet och diskvalificerar alltså icke-meningsfränders kritik av sverigedemokraterna som elitistisk. Lindeborg avslutar sin krönika med: ”Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod”…(men)…” hur mycket jag än avskyr SD, är det folket i Äppelviken som skrämmer mig mest. Det är deras klassprivilegier, deras ekonomiska ordning, som drar isär samhällen världen över.”
Så talar en sann leninist, en person som delar Lenins djupa hat mot borgerskapet, det liberala samhället. Ett hat som bl.a. Johan Lundberg i sin nyligen utkomna ”Ljusets fiender” kunna visa bara har sin motsvarighet i militant islamisms hat mot västerlandet eller för alldel nazismens hat mod judarna. Så det finns kanske någon som sörjer den fallna statyn i afton, en icke särskilt marginaliserad svensk röst, kulturchefen på Sveriges största dagstidning.
söndag 1 september 2013
Donationen vid Fysingen
I sommar har Kungl. Vitterhetsakademien satsat lite extra på
att annonsera om guidade turer på Skånelaholms slott. Slottet som donerades
till akademien redan på 50-talet, blev inte tillgängligt för visningar förrän
långt in på 1990-talet och har nu i det tysta visats i ett tiotal år, men först
i sommar har besökarna hittat dit i lite större skaror. Vi har läst annonserna
och tar en tur en sensommarhelg med mörka skyar över Upplands gröna fält.
Slottet byggdes i mitten av 1600-talet av den ökände poesiprofessorn,
diplomaten och godsägaren Anders Gyldenklou, adlad av Kristina och av Lorenzo
Magalotti utpekad som Sveriges girigaste man. På 1700-talet ägdes gården av
familjen Jennings och Alexander Roslins roliga grupporträtt av bröderna
Jennings hängde på salsväggen.
Men inget av tidigare ägares inventarier fanns kvar när den
stenrike tobaksarvtagaren och maniske samlaren av allmogeföremål, Herbert
Rettig köpte slottet 1929. Rettig började köpa in möbler och föremål som skulle
anstå ett slott, tunga barockskåp, buckliga kallskålar och murriga porträtt av
okända 1700-tals personer i allongeperuker. I några fall lyckades han köpa
tillbaka intressantare inventarier såsom Jennings gamla samling av originalutgåvor
av Linné.
Rettigs änka levde kvar i slottet till 1995, till slut i två
små rum i bottenplanet, och nu kan alltså vi gå runt i rummen. Det är ett
rejält skyfall när vi går ut genom slottsporten så promenad i parken får anstå,
men vi åker ändå ganska nöjda därifrån för att inta kaffet i ett närliggande
kafé. Det är lite rörande och definitivt otidsenligt med donationer som syftar
till att bevara och låta tiden stå still, men det är tur att de finns.
onsdag 21 augusti 2013
Den gamle på Caprera
Solen gassar och termometern visar 34 grader när vi står och
väntar på att guidas runt på den italienska nationalhjälten Garibaldis hem på
Isola Caprera utanför Sardiniens kust. Huset är inte mycket att se; några rum
sparsamt möblerade och med en sabel, en vapenrock och lite andra saker utlagda
i dammiga glasmontrar. Det sista rummet visar sig vara en gripande och lite
grotesk dödsbädd; en med solkiga lakan bäddad säng uppställd mitt i rummet med
fotändan mot fönstret så ”generalen kunde somna in med åsynen av havet på
näthinnan”.
1855 köper den då nästan femtioårige hjälten och äventyraren
Giuseppe Garibaldi den obebodda ön Caprera. Han
bygger en träbarack och bosätter sig här med sin då femtonårige son Menotti. (Hans
älskade brasilianska fru och vapenkamrat Anita, hade dött några år tidigare.)
En ”sardisk herde” fungerar som både kock och dräng och kokar huvudmåltiden
fisk, i samma gryta som morgonens kaffe. På dagarna försöker man jaga vilda bockar
och på eftermiddagen ror man över till den intilliggande ön Maddelena för att
skaffa förnödenheter. Så småningom byggdes dock ett större hus i sydamerikansk
stil, vitt, i en våning med platt tak, och Garibaldi kunde inrätta sig något
bekvämare. Besöken till ön är många men varje besökare, hög som låg, tilldelas
arbetsuppgifter under dagen, hacka i jorden, laga näten, bryna knivar, allt
under generalen överinseende och kontroll. Garibaldi är besatt av sin ö och
blir ursinnig när någon besökare råkar undslippa sig något förklenade om dess
storlek eller fruktbarhet. En vanlig dag stiger han upp klockan fyra, badar och
börjar klockan fem arbeta i trädgården. Först vi tiotiden intar han sin första
måltid.
Om detta berättar Melena Elpis, generalens beundrarinna och
levnadstecknare i sin bok Recollections of General Garibaldi från 1861. Elpis,
eller som hon egentligen hette Marie
Espérance von Schwartz, var en äventyrlig och självständig dam som engagerade
sig i Italiens enande liksom flera andra europeiska intellektuella under mitten
av 1800 talet.
En som kom dit ett par decennier senare, då Garibaldi dött
och skapandet av mytbildningen var i full gång var Gabriele D'Annunzio, en
själsfrände i sin nyckfullhet, äventyrlighet, stollighet, opålitlighet och grandiosa
självbild. 1919 skriver D'Annunzio, mitt under sin tid som självutnämnd ”il
Duce” i fristaten Fiume, sina Garibaldisånger. En strof ur dessa sånger står
numera inristade över ingången till Garibaldis hus:
Guarda le bianche mura ch'ei fece, artiere, d'ogni
arte, dopo che preso e difeso ebbe quelle di Roma.
Ungefär: ”Se de vita väggarna han gjorde, mångkunnig hantverkare,
efter att han hade intagit och försvarat dem i Rom.” ( Ur La canzone di
Garibaldi ; La notte di Caprera)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
