Visar inlägg med etikett USA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett USA. Visa alla inlägg

onsdag 4 april 2012

Sydstatsnatt


Det är en ovanligt varm marskväll här i Charlotte, North Carolina. Vi sitter på en uteservering mitt i stadens downtown, eller uptown som innevånarna själva säger. Här möts några gator och bildar ett med amerikanska mått ganska trevligt centrum, även om de sju-åtta skyskraporna mest verkar vara ett utslag av storstadskomplex. Egentligen hade jag kommit hit för att besöka Bechtler Museum of Modern Art, men dagens arbetsmöten tog för lång tid och allt hade hunnit stänga. Nåväl, det räckte att ta en titt på den ett par år gamla museibyggnaden och klappa Niki de Saint Phalles kollosalskulptur Eldfågeln utanför entrén. Konstnärerna inne på museet har vi bättre verk av hemma i Stockholm.

Skymningen faller och skateboardåkarna på trottoaren gör spektakulära trick mot en stor pyramidformad sten ut mot gatan. När jag på hemvägen tittar närmare på den tillfälliga brädrampen, visar den sig påminna om att sydstatspresidenten Jefferson Davis på denna punkt höll sitt sista kabinettsmöte i april 1865 och till slut, omringad av nordstatsarmén, tvingades till att ge upp efter fyra år inbördeskrig. Davis var en ganska otäck figur som efter ett par års fängelse frikändes och sedan levde drygt 20 år som inofficiell symbol för ”the lost cause”, ständigt mottagen med hedersbetygelser och aldrig släppande sin åsikt om den svarta rasens underlägsenhet.

På andra sidan gatan står en färgad man utanför en stängd affär med en vit mugg i handen och sjunger gospels med kraftig stämma. Sydstatsnatten sluter sig i mörkret.

fredag 6 augusti 2010

New Museum of Contemporary Art


Jag lämnar familjen som prioriterar fotbollsfinalen framför museibesök, vid WTC byggplatsen och går norrut på Manhattan. Mitt mål är New Museum på the Bowery, ett av New Yorks senaste tillskott av konstmuseer.

Fram till 90 talet var the Bowery New Yorks ”skid row”; ett slumområde med kriminalitet, prostitution och horder av hemlösa. Men för femton år sedan började ett envetet och ibland hårdhänt upprensningsarbete och idag är området lugnt, städat och nästan ödsligt, åtminstone den här eftermiddagen.

Inklämt mellan låga typiska New York-hus och då menar jag snarare Hopper-hus än stål- och glaskomplex) ligger New Museum, som öppnade för ett par år sedan. Byggnaden är ritad av japanska arkitekter, SAANA, och liknar ett antal staplade skokartonger förskjutna från en vertikal centrumlinje.

Väl inne i museet visar det sig att områdets historia i någon mening återknyts: en av huvudställningarna är en retrospektiv över Brion Gysin, en person som snarare var en inspiratör än en egen konstnär. Bl.a. samarbetade han med beatnikförfattaren William S. Burroughs som, i sin tur, både levde missbrukarliv på och skildrade the Bowery på 50- och 60-talen.

Intressantare är den andra utställningen med en brasiliansk konstnär, Rivane Neuenschwander. Det som gör mest intryck är en av hennes videor. Videokameran följer en såpbubbla som långsamt och drömskt förflyttar sig i en tom gammal lägenhet . Ett oroväckande surrande ljud, som vore bubblan ett rymdskepp, och det faktum att den ödsliga lägenheten trots allt bär spår av mänsklig verksamhet i form av halvfärdigt målnings- och reparationsarbete, förstärker känslan av något hotfullt. Kanske kan man se även detta verk som en kommentar till omgivningen. I New York Times kan man läsa att lägenhetspriserna drar i höjden på the Bowery, den gamla slummen har blivit trendig. De gamla lägenheterna har renoverats.

Men man ska verkligen inte se tillbaka tjugo år med nostalgisk blick, det är på många sätt en otrolig utveckling som skett i New York. Att kunna känna sig trygg på gatorna gynnar både boende och besökare. På vägen hem genom little Italy fastnar jag på trottoarerna där folk flockas i och utanför restauranger och barer som visar fotboll. Stämningen är hög men avslappnad och vänlig.

söndag 18 juli 2010

Kalla mig Ismael

Call me Ishmael. – Så står det på en banderoll på väggen till Falmouths bibliotek. Falmouth är en av de många små välordnade städerna på Cape Cod. Banderollen bjuder in till sommarens serie av läsecirklar och alla bildade amerikaner känner igen den första meningen i Herman Melvilles roman Moby Dick eller valen, från 1851. Orterna här håller uppenbarligen på arvet efter Melville: de inledande kapitlen i Moby Dick utspelar sig häromkring.

Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.

När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:

” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”

Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.

lördag 17 juli 2010

Edward Hopper på Cape Cod


Tillbringade några dagar på Cape Cod på USAs östkust, söder om Boston. Halvön som skiljs från land av en kanal, har ett landskap som påminner om Skagen i Danmark, Ile de Ré utanför La Rochelle i Frankrike eller varför inte vårt eget Öland. Ett flackt landskap, vindpinad skog och här och där sanddyner och sandstränder och framför allt ett ljus som lockar konstnärer och stadsbor. Idag är området exklusivt och bebyggt med präktiga sommarvillor. När vi är här, runt 4 juli, bjuds också på rejält med ditresta helglediga amerikaner. Så har det inte alltid varit.

Från 1930-talet och fram till sin död 1967, målade Edward Hopper ett antal bilder från Cape Cod. Bilderna i olja eller vattenfärg, visar byggnader, hus och fyrtorn i skarpt ljus och från början helt utan några människor. Det är ljuset och den ödsliga stämningen som gör bilderna unika.


Edward Hopper var New York- bon som sommartid sökte sig till ödsligheten i New England och så småningom byggde med sin frus ärvda pengar, ett sommarhus i South Truro på Cape Cods östsida. En av Hoppers bilder, ”Cape Cod Sunset” (1934), här brevid visas helt enkelt ett typiskt amerikanskt hus i New England-stil i den korta Cape Cod- skymning med en röd solnedgång. Stilen är tillsynes realistisk men vad som utmärker Hopper är att han reducerar ned motiven, förenklar och för fram stämning, ljus och lockar betraktaren till ett ”inre” betraktande. Just det här kan jag inte sluta tänka på när vi sitter på kvällarna på vår veranda och ser samma solnedgång som Hopper såg 75 år tidigare.

Då personer uppträdde i Hoppers bilder som i "Cape Cod Morning" (1950) är dessa ensamma eller alienerade från varandra (det senare typiskt framställt i hans mest berömda målning, den amerikanska ikonen ”Nighthawks” från 1942). ”Cape Cod Morning” föreställande en ensam kvinna som betraktad utifrån, inne i ett hus ses luta sig fram i en fönsteralkov, kanske för att studera vädret . Vi kollar iallafall vädret varje morgon när vi är här. Men solen skiner från en blå himmel varje dag.

"Cape Cod Sunset" Copyright Whitney Museum of American Art