Visar inlägg med etikett museer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett museer. Visa alla inlägg

tisdag 28 oktober 2014

Snart slut på fältet

Den grönröda äntringsstyrkan som i månader tränats för intagandet av Rosenbad verkar inte riktigt ha drillats tillräckligt eller ens mönstrats ordentligt. Bland de hundratalet stats- och pressekreterare, talskrivare och politiskt sakkunniga har det inte fattats exempel på både amatörism och olämplighet. I dagarna har det framkommit att en tjänsteman, direkt underställd en statssekreterare, nyligen dömts för införsel av narkotiska svampar och för någon vecka sedan uppmärksammades debaclet med de indragna anslagen till de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul. Det kanske inte är att vänta något annat när de högsta politiskt ansvariga gjort sig kända för förnekelse av miljöbrott (miljöministern och vice statsministern Romson) respektive avsaknad an högre studier (ministern för universitet och högskolor Hellmark-Knutsson).


Att koka soppa på giftsvamp kanske ändå inte är den värsta försyndelsen, okunnighetet runt institutsanslagen verkar värre. Ett exempel på vad som sprungit ur Svenska Institutet i Rom är den lilla utställning som just nu visas på Millesgården med artefakter och bilder från ett kvarter i Pompeji. Med svensk närvaro i Italien har en svensk grupp av arkeologer och klassisiter fått tillstånd att bedriva fältstudier och på plats kunnat röja upp efter tyska 1800-tal arkeologer i bankiren Caecilius Iucundus stadsvilla. En mer än hundraårig tradition av att svenskar kunnat vara på plats vid medelhavet och inte bara ägna sig åt teoretiska studier på hemmaplan, verkar vara hotad.  
Hursomhelst är utställningen att rekommendera. Den regniga helgdag vi är där är det fullt med folk. Lyckosamt, misstänker jag, för stiftelsen Millesgårdens ekonomi. Vi får väl se hur det går när de myndighetsdrivna museerna snart öppnar upp sina portar utan inträde och stiftelser och privata institutioner kommer fortsätta att pungslå oss på entreavgifter.

fredag 16 maj 2014

Justinianus kyrkor



När vi nyligen besökte Istanbul passade vi naturligtvis på att beta av de största senantika slagnumren i stadens gamla centrum, 500-tals kejsaren Justinianus kvarstående kyrkor.

Men först besteg vi den gamla stadsmuren, balanserade utan skyddsräcken 10 meter över gatunivån och blickade ut över Bosporen och gyllene hornet. Det var en magnifik syn,det är lätt att bli betagen av staden. Den produktive Simon Sebag Montefiore gjorde för ett par år sedan en utmärkt BBC serie om Istanbuls tre historiska skeenden och lät sig filmas just där. Undrar hur de fick upp kamera teamet för de hissnande trapporna?   

Annars började vi med att tassa in i strumplästen i den sk lilla Aya Sofia moskén, tidigare St. Sergius och Bacchus kyrka, nere vid sjömuren. Byggnaden är den äldsta ännu fungerande i Istanbul, några år äldre än världskändisen Hagia Sophia. I Gregor Paulsson klassiska konsthistoria lite förtalad för sin osymmetri och lite taffliga gestaltning.

I våras återöppnade Justinuanus näst största kyrka Hagia Eirene, märkligt nog aldrig omgjord till moske av turkarna utan i princip orörd.När vi var där var vi helt ensamma och fascinerades av stillheten och det mäktiga kyrkorummet, samtidigt som duvorna flaxade frenetiskt i kupolens topp.

Slutligen, ställer vi oss i kön till Hagia Sophia, kyrkan som i 1000 år var världens största och viktigaste kristna byggnad. Det är massivt med besökare denna dag och den decennielånga renoveringen med stora byggnadsställningar som i princip delar av kyrkorummet i mitten, förtar naturligtvis upplevelsen till viss del. Ändå går det inte att undvika att tappa andan inför detta 1500 år gamla underverk. Tillsammans med Pantheon i Rom, är detta Europas mest fascinerande antika arv.

På marmorbalustraden på västra läktaren hittar vi till slut också det beryktade klottret med runor. Vad tänkte han Halvdan, när han stod här uppe och tittade ner? Var han kanske lika betagen av staden som vi, 1000 år senare?

torsdag 24 april 2014

Past and Future på Istanbul Modern


En solig morgon promenerar vi ner från Taksim torget till Tophanekajen och Istanbul Modern. Museet har varit ett privatfinansierat initiativ i snart ett decennium nu, invigt -04 och -07 vitaliserat med internationell högdjursglans då moderna museets i Stockholm gamle chef David Elliot under ett år chefade och curerade ett par viktiga utställningar. Sedan dess har intresset växt och idag är museet i den gamla hamnhangaren med sitt oslagbara läge vid Bosporen och utsikt över vattnet och Topkapi palatset, det självklara centret för nutida konst i Europas största stad.
Det intressanta med turkisk konst under det senaste seklet är hur den förhåller sig till traditionen, den inhemska osmanska och den europeiska. Istanbul Moderns viktigaste utställning är därför den permanenta ”Past and Future” som upptar hela det övre planet. I kronologisk ordning går man från modernismens trevande inbrott i den osmanska traditionen, företrädd bl.a. av den osannolike sultansonen och siste kalifen Abdulmecid Efendi (Turkiets prins Eugen) till dagens internationella turkiska storheter som videokonstnären Kutluğ Ataman.  
I bottenvåningen visas en tillfällig utställning med temat grannar, dvs grannar till den turkiska nationen. Intressant men det hela blir lite nationalistiskt med seldjukiska nomadtält och kartor över handelsvägar.   

tisdag 5 februari 2013

Hej på ett tag, stilla museiinteriörer


Var ska nu Johan Patricny måla sina stilla museiinteriörer, nu när Nationalmuseet stänger för fyra års renovering? Patricnys provocerande klassiska bilder från utställningssalarna, där besökarna ses beskåda Roslin och Sergel, ger en dimension till Nationalmuseets lokaler, husets och verkens egen historia.
Februaris första söndag bjuder både på sol och gratis inträde till museet. En liten kö bildas strax innan portarna slås upp till den sista dagen på länge för att se Lucas Cranachs d.ä. gamla procentare snärja den unga damen i Renässanssalen, Claudius Civilis enögda nuna bland de lite för många svärden i Rembrandtsalen eller se Carl Gustaf Pilo bjuda Elias Martin på snus under Gustav III:s kröning i Strömsalen.

I ett av smårummen hänger Rembrandts lilla självporträtt tryggt bakom pansarglas. Målningen utförd på ett lager bladguld, har en dramatisk nutidshistoria som skildrats av Ernst Brunner i Yngling på guld från 2007. Verkens egen historia kan faktiskt vara lika intressanta som bilderna själva.  

Det är påfallande många som tar farväl denna dag, kanske ett tecken på att gratis inträde faktiskt betyder något för att få upp besökstalen på våra statliga museer. Nåväl, hoppas de ansvariga utnyttjar de kommande fyra åren väl, bibehåller vår lilla svenska konstkanon intakt och öppnar med gratis inträde.                 

lördag 19 januari 2013

Gult i Kristinehamn


Solen skiner blekgul över den grå kärnisen på vänerviken utanför Kristinehamns konstmuseum. Det är lugnt och stilla den här dagen tidigt i januari. Någon större lust att gå på museum verkar inte Kristinehamnsborna ha. Väl inne i Mariebergs mentalsjukhus gamla panncentral, nu omgjord till konsthall, är det folktomt och utkylt, kassadamen skyndar sig runt för att sätta på videofilmer och tända upp lokalen. Men när allt väl är igång visar det sig att samtida gul konst slår emot oss och vi glömmer nästan den 14 gradiga kylan. En inte dålig, men lite konventionell samling samtida svenska verk med några inslag av gul färg från tidigare 1900-tals konstnärer som Evert Lundqvist och Staffan Hallström. Förklaringen får vi när vi läser att verken kommer från en privat kollektion ihopköpt av Södertäljes störste skattebetalare, en lyckosam fondmäklare med samlarambitioner.             

Jag stannar vid några bilder av Tommy Hilding med gulskimrande landskap och fragment, där Hilding lagt in mönster i bilden, som bildmarkeringar i en kamera. Konstnären har annars haft bebyggelse och stadslandskap i sin motivkrets. I dagarna har han en utställning i Konstakademien hus på Fredsgatan på temat miljonprogrammets miljöer.

Men nu behöver vi fortsätta vår resa. Annars blir det som min mormor alltid sa när vi bråkade för mycket som små:” om ni inte lugnar er hamnar jag i Kristinehamn!”   

måndag 8 oktober 2012

Ett magiskt museum

De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag kommer fortfarande ihåg känslan.
 
Egyptiska museet i Kairo
 Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet mästerverk.      
Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.
Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.  
I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.  Antalet föremål överväldigar men utställningarnas usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.
Några av salarna är helt tomma och jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar, gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.