Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg

tisdag 28 oktober 2014

Snart slut på fältet

Den grönröda äntringsstyrkan som i månader tränats för intagandet av Rosenbad verkar inte riktigt ha drillats tillräckligt eller ens mönstrats ordentligt. Bland de hundratalet stats- och pressekreterare, talskrivare och politiskt sakkunniga har det inte fattats exempel på både amatörism och olämplighet. I dagarna har det framkommit att en tjänsteman, direkt underställd en statssekreterare, nyligen dömts för införsel av narkotiska svampar och för någon vecka sedan uppmärksammades debaclet med de indragna anslagen till de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul. Det kanske inte är att vänta något annat när de högsta politiskt ansvariga gjort sig kända för förnekelse av miljöbrott (miljöministern och vice statsministern Romson) respektive avsaknad an högre studier (ministern för universitet och högskolor Hellmark-Knutsson).


Att koka soppa på giftsvamp kanske ändå inte är den värsta försyndelsen, okunnighetet runt institutsanslagen verkar värre. Ett exempel på vad som sprungit ur Svenska Institutet i Rom är den lilla utställning som just nu visas på Millesgården med artefakter och bilder från ett kvarter i Pompeji. Med svensk närvaro i Italien har en svensk grupp av arkeologer och klassisiter fått tillstånd att bedriva fältstudier och på plats kunnat röja upp efter tyska 1800-tal arkeologer i bankiren Caecilius Iucundus stadsvilla. En mer än hundraårig tradition av att svenskar kunnat vara på plats vid medelhavet och inte bara ägna sig åt teoretiska studier på hemmaplan, verkar vara hotad.  
Hursomhelst är utställningen att rekommendera. Den regniga helgdag vi är där är det fullt med folk. Lyckosamt, misstänker jag, för stiftelsen Millesgårdens ekonomi. Vi får väl se hur det går när de myndighetsdrivna museerna snart öppnar upp sina portar utan inträde och stiftelser och privata institutioner kommer fortsätta att pungslå oss på entreavgifter.

söndag 8 december 2013

Lenin i Kiev

Ikväll möts vi av nyheten att den sista Leninstatyn i Ukrainas huvudstad har störtats omkull. Det sker i efterskalven av protesterna mot regeringens eftergiftspolitik gentemot Ryssland. Reuters reporter såg hur människor bröt sönder staty av Lenin i centrala Kiev med hammare efter att ha vält den med hjälp av metallstänger och rep. Att det överhuvud kan finnas statyer av en av 1900-talet mest blodsbesudlade ledare kvar i en kulturstat är förvånande. Men ingen kan väl sörja detta sista fall. Fast man kan ju undra. Häromdagen, den 5/12, nådde den samtida svenska avgrundsvänsterns en av sina kraftigaste bottenkänningar. I en märklig, men ur sitt perspektiv, konsekvent kritik av DNs hållning och milda försvar av en rappstjärnas plumpa SD påhopp, drev Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg tesen att kritik av SD egentligen är klasshat om kritiken kommer från borgerligt liberalt håll. När övrig vänster i Sverige fråmst inriktar sig på normkritik och försvar av mångkulturalism,står Lindeborg trygg i klassperspektivet och diskvalificerar alltså icke-meningsfränders kritik av sverigedemokraterna som elitistisk. Lindeborg avslutar sin krönika med: ”Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod”…(men)…” hur mycket jag än avskyr SD, är det folket i Äppelviken som skrämmer mig mest. Det är deras klassprivilegier, deras ekonomiska ordning, som drar isär samhällen världen över.” Så talar en sann leninist, en person som delar Lenins djupa hat mot borgerskapet, det liberala samhället. Ett hat som bl.a. Johan Lundberg i sin nyligen utkomna ”Ljusets fiender” kunna visa bara har sin motsvarighet i militant islamisms hat mot västerlandet eller för alldel nazismens hat mod judarna. Så det finns kanske någon som sörjer den fallna statyn i afton, en icke särskilt marginaliserad svensk röst, kulturchefen på Sveriges största dagstidning.

tisdag 24 april 2012

Åsa-Nisses sanna tryne

Centerns utspel om att låta fler städer i Sverige få möjlighet till trängselskatt är riktigt befängd. Djupare satt alltså inte Åsa-Nisseliberalismen! Förutom att snabbt dömas ut som idé av ledande trafikforskare, är frågan principiellt förkastlig. Trängselskatten är en av det senaste decenniets allra värsta ofrihetsreformer. Att allmänna nyttigheter ska vara fria och allmänt tillgängliga är en bärande princip i samhällskontraktet. Bara om en nyttighet är farlig eller uppenbart motverkar andra medborgares välfärd kan inskränkningar accepteras. Så är inte fallet vad gäller den s.k. trängselskatten. Trafikens hälsorisker kan minskas på andra sätt, kraftfull reglering av biltekniker t.ex., den så kallade samhälleliga kostnaden för trängsel, produktivitets och inkomst borfall, kan lindras med infrastruktursatsningar, lokaltrafikkapaciteten och ökad flexibilitet i stela avtalsvillkor på arbetsmarknaden. Det beklämmande med Alliansens senaste kräftgång är att den ideologiska dimensionen helt suddats ut. När hörde vi senast en borgerlig politiker på allvar prata om frihet? Det verkar som svensk borglighet helt anammat vänsterperspektivet att framtida miljöhot måste mötas med frihetsinskränkningar. Det verkar helt omöjligt att tänka sig att ökade valfrihet, större möjlighet att själv välja sin konsumtion, var man vill leva och arbeta, faktisk kan ge ett minskat ”miljöfotavtryck”? Kanske vår överkonsumtion beror på att vi av staten undanhålls den konsumtion av tjänster som skulle ge den uthållighet vi ovedersägligen behöver? Jag tänker på tjänster som grund- och vidareutbildning, omsorg, vård, vardagstjänster osv. Staten har sedan länge monopoliserat detta vad gäller konsumtionen, på leverantörssidan råder delvis valfrihet. Jag är övertygad att ökad frihet leder till ett hållbarare samhälle inte tvärtom som verkar vara dagens politiska konsensus agenda.

tisdag 27 december 2011

En färsk svensk historia

När Sofia Arkelsten intervjuades av Dagens Nyheter i oktober, yttrade hon sig obetänkt om Moderaternas historia. För det fick hon utstå hån, elakt men kanske berättigat. Hon hade sannolikt sluppit alla skämt om hon lusläst statsvetaren Tommy Möllers senaste utgåva av sin ”Svensk politisk historia - strid och samverkan under tvåhundra år”.

Boken är en skolbok förvisso, men lättläst och genom att vara uppdaterad fram till Juholt fadäser och miljöpartiets självsäkra nya språkrör, den färskaste genomgången av modern svensk politik. Tommy Möller, som om något får anses borgerligt färgad, ger en nyanserad översikt av demokratiseringen, parlamentarismen, folkhemspolitiken och samförståndsandan. Här och där med djupdykningar exempelvis med en intressant problematisering runt den socialdemokratiska hegemoniska samhällsmodellen som i hör grad fortfarande gäller. Här skiljer sig Möller från det tidigare ingångsverket till svensk politisk historia, s-märkte Stig Hadenius ”Svensk politik under 1900-talet” som är mer kronologisk och beskrivande av de yttre skeendena.

Möllers bok avslutas med att peka på två intressanta trender eller utmaningar, inför det närmsta decenniet: dels framväxten av en ”livsstils-politik” där individerna själva vill definiera sina livsvillkor, dels mångkulturalism (eller kulturell globalisering) som kontrast till den svenska identitetspolitiken med neutralitet och folkhemstanken i centrum.

Ett namn som saknas i beskrivningen av den framväxande demokratiseringen under 1800-talet är frihandelsförespråkaren Johan August Gripenstedt. Denne tidige finansminister som var en av hjältarna i Johan Norbergs imponerande ”Den svenska liberalismens historia” från 1998, förtjänar ett omnämnande då hans avskaffande av tullar banade väg för en modernisering och en enastående hundraåring samhällsutveckling fram till 1970-talet. Vår nuvarande finansminister lär också sörja: Gripenstedt hänger nämligen porträtt i Borgs tjänsterum.

tisdag 11 oktober 2011

Vad finns kvar efter tjugo år?


Solen skiner visserligen denna oktoberdag i Dubrovnik, men turistsäsongen verkar gå mot sitt slut och kyliga vindar drar in från adriatiska havet. Några kroatiska damer passar i alla fall på att ta sommarens sista glass vid stadsporten. Väl innanför murarna går vi över blanka stenlagda torg och genom trånga gränder och slås av att staden är vacker men verkar lite konstgjord, lite för pittoresk. När jag erinrar mig det sena nittonhundratalets historia minns jag varför - mycket av det vi ser är nyrenoverat och vissa hus är helt återuppbyggda på senare år.

Under tre månader, med start den 1 oktober 1991 - för ganska precis 20 år sedan, föll granater över Dubrovnik. Den dåvarande serbiskstyrda jugoslaviska armén och deras kumpaner, de montenegrinska paramilitära styrkorna, hade placerat ut artilleri på bergshöjderna ovanför den lilla befästa medeltidsstaden och siktade på renässanspalats och barockkyrkor. De materiella skadorna var stora och det mänskliga lidandet blev enormt med hundratals civila dödsoffer.

Titoregimen hade redan på tidigt 70-tal demilitariserat södra Dalmatien för att locka turister, varför Dubrovnik var en helt försvarslös inför angrepp. Hela regionen försvarades av 700 kroatiska milismän beväpnade med karbingevär. Mot denna styrka ställdes 30 000 man och artilleriförband understödda av marina styrkor. Efter tre månader hade den internationella opinionen reagerat och Belgrad drog tillbaka styrkorna.

Men det mänskliga lidandet skulle pågå ytterligare en tid, dock inte lika synligt för världen. Över bergskammen och någon timme inåt landet ligger Mostar och här skulle kroaterna några månader senare ta en fruktansvärd hämnd på den bosnienserbiska befolkningen.

Jag undrar vad damerna tänker där de sitter med sina glassar. Vad finns kvar efter tjugo år?

onsdag 5 oktober 2011

De behövs som påminner

I SvD recenseras Per Ahlmarks nyligen utgivna självbiografi, ”Gör inga dumheter medan jag är död!” ganska njuggt. I DN med sympati och i vänsterpressen med tystnad. Ahlmark väcker tydligen fortfarande känslor.

I mitten av 70-talet blev Per Ahlmark mina föräldrars politiska hopp. Alla västsvenska akademiker var folkpartister och Ahlmark var den som skulle stå för intellektualism och liberala värderingar i det uppseglande borgerliga regeringsalternativet. En Palme utan socialism, cynism och dolda agendor.

När Ahlmark återkom i början av 90-talet, nu som skribent, med boken ”Vänstern och tyranniet” var det lite som att han blev min hjälte också. Trots att ett decennium då hade passerar efter den mest galna politiska eran i Sverige, hade inte de i den fortfarande upphöjda kulturvänstern, de kända diktaturkramarna och ”tredje ståndpunkten”-anhängarna, offentligt konfronterats med sina stolligheter. Inte förrän Ahlmark ställde dem i rampljuset, namngav dem och la fram övertygande bevisföring.

Ahlmark kan inte tiga när han stöter på nuvarande eller tidigare anhängare av nazism, kommunism eller andra våldsläror. Han menar att enskilda offentliga personer med anspråk på att bli hörda i debatten, inte ska få gå in i glömska utan att deras gamla förbrytelser (dvs anammande av odemokratiska ideologier) ska uppmärksammas, om och om igen. Och frågan är om inte det är den enda rätta hållningen.

tisdag 5 juli 2011

tendensiösa nyhetsinslag

Om man, som jag, är storkonsument av svensk nyhetsförmedling via, radio, TV, tryckta och nätpublicerade tidningar, är det lätt att flödet gå in relativt oreflekterat. Det blir en slentrian där informationen ibland skapar rörelse, men oftast endast noteras i medvetandet för stunden. Det är inte alltid vi orkar heller, reflektera, analysera och problematisera nyhetsflödet.

Ett av de mer tendensiösa nyhetsinslagen på länge, presterade Rapport igår, måndagen den 4 juli. Med introduktionen - ”intresset för ett femte jobbskatteavdrag verkar vara svagt bland stora grupper” – presenterades ett inslag från ett äldreboende i Visby. En undersköterska intervjuades och gav uttryck för allmän skepsis inför skattesänkningar, hon återkom senare med påståendet att hon aldrig sett någon effekt av jobbskatteavdraget eller ens för egen del kunnat se någon utökad disponibel inkomst (dvs. ”inte sett några mer pengar”). Mellan inslagen med undersköterskan fick en ombudsman från Kommunal, som av en händelse var på arbetsplatsbesök, lägga ut texten om det provocerande i att överväga ytterligare skattesänkningar med argumentet att det femte jobbskatteavdraget bara gav 100 kr per månad till Kommunals grupper. Med alla rimliga sätt att räkna på vad en deltidsanställd undersköterska ska ha höjt sin disponibla inkomst med under de senaste åren, förhöjd a-kasseavgift medräknad, rör det sig om i storleksordningen 1200 kr i månaden. Ingenstans redovisas i inslaget varifrån påståendet om de” stora gruppernas svaga intresse” skulle kunna beläggas. Nyhetsinslaget redovisar naturligtvis inte en nyhet utan pekar på ett ställningstagande i en fråga, en sidas åsikt i en politisk strid.

En nyhet som ovan kan lätt konsumeras oreflekterat. Och tänk om det är meningen!

söndag 2 januari 2011

Vision om framtiden?

Tidningarna meddelade före julhelgen att Socialdemokraterna nu opinionsmässigt låg på de lägsta nivåerna uppmätta med moderna metoder. Statsvetaren Ulf Bjereld lät veta att opinionsläget kan komma att falla ner till 25 % där han ser en stödnivå - ”detta är storleken på gruppen kärnväljare”. Givet att Socialdemokratin befinner sig i ett ledarlöst tillstånd och att opinionsläget fortfarande präglas av valresultatet för tre månader sedan, kan man ändå undra om inte den socialdemokratiska politiska hegemonin äntligen är bruten.

Men jag vet inte. Trots landsfaderliga uttalanden i presskonferenser om terroristhot, jultal från Skansen och tidningsintervjuer i mellandagarna, förmedlar inte statsministern och regeringssidan någon särskilt vision om framtiden. Känslan av förvaltning och ”sitta still i båten” mentalitet känns olustig just nu tycker jag. Den politiska borgerligheten saknar som jag ser det tankar, idéer och ambitioner inom områden som på lite längre sikt, bortom budgetmål, ipred lagar ersättningsnivåer, kommer vara avgörande för hur vi vill ha vårt land: Utbildningen av de yngre och livskvaliteten för de äldre. En socialdemokratisk tanke som nämligen ligger fast och inte förändrats nämnvärt är idén om att vi ska befinna oss på den absoluta toppnivån i världsrankingen av skatteuttag och att stora delar av våra livsprioriteringar ska vara hänvisade till och styrda av offentlig konsumtion.

Efter en december med sedvanliga konsumtionsrekord av LED TV, pek-mobiler och Thailandsresor, ett genomsnittligt hushåll beräknas lägga 10 000 kr extra på konsumtion runt jul, är det helt obegripligt hur vi kan acceptera att vi som medborgare är fråntagna rätten att på samma sätt konsumera en god utbildning för våra barn och en värdig vård av våra äldre. Eller för den delen, försäkra oss själva om en värdig ålderdom när vi inte längre kan ta hand om oss själva av ålder eller sjukdom.

Valfriheten att välja utförare av vissa kommunala tjänster kan möjligen ha effektiviserat den offentliga produktionen av dessa tjänster men har inte inneburit några avgörande skillnader i kvalitet eller utförande.

Skolklasserna är om möjligt större idag än för trettio år sedan när jag gick i grundskolan (empiri), kunskapsambitionerna lägre (min egen bedömning) och idén om att fostra nya generationer av kunniga, nyfikna och goda samhällsmedborgare verkar ha lyckats måttligt. En internationellt gångbar högre utbildning verkar vara helt nödvändig att skaffa sig utomlands.

Men den stora skammen är ändå hur vi hanterar äldre i landet. Och då menar jag de äldre med stora vårdbehov. Hemtjänst fungerar ju helt enkelt inte. Äldreboenden är förvaringsplatser och för de anhöriga är det ett ständigt argumenterande med okunniga och missnöjda kommunala biståndsbedömare.

Det måste ske en förändring av synen på hur vi prioritera vår konsumtion. Vi måste kunna avstå från något, t.ex. köksrenoveringar eller asienresor, för att prioritera något annat, t.ex. att barnen garanteras en god utbildning eller att försäkra oss om en värdig ålderdom med ett eget boende något större än en fångcell, hyfsad mat och en vardag som inte består av väntan, påslagna teveapparater, och nedbäddningar vid femtiden.

tisdag 7 september 2010

Promenad med konservatismen

På motionspromenader är MP3 filer från SR perfekta i hörlurarna. I P1s utbud finns några sällsynta guldkorn: vetenskapsradion, vissa kultur- och ekonomiprogram och - filosofiska rummet.

På senaste rundan i den svala septemberkvällen lyssnade jag på filosofiska rummet om konservatismen. Medan jag passerade några luftballonger under uppblåsning, började Roland Poirer Martinsson ge några intressanta infallsvinklar på denna, under lång tid i svensk media marginaliserade teoribildning. Programmet skulle ju inte vara svensk public service om han inte vore emotsagd av två från ”motståndarsidan”, men deras insatser var tämligen bleka och Martinsson fick gott om tid att utveckla sina idéer.

Intressant var de tre konservativa fundamenten Martinsson definierade:
1. det finns ingen politisk vetenskap (som marxismen gör anspråk på att vara)
2. ”det finns en verklighet” eller ”det finns bestående värden” (allt är inte sociala konstruktioner)
3. samhället måste bygga på tolerans, tolerans mellan kulturer, grupperingar och inför andras livsval

Idéer om givna samband (exempelvis det liberala axiomet att en fri marknad utvecklas mot ett jämviktsläge med maximeras allmännytta) eller deterministiska utvecklingslinjer (som i marxismen: feodalism ersätts av kapitalism) håller inte verklighetens prövningar. Därav följer att politik inte kan uttryckas som en vetenskap.

Vidare beskrevs konservatismen som den idébildning som betonar den kulturella värdegemenskapen (i familjen, gruppen eller det sociala sammanhang där vi befinner oss) som en buffert mellan staten, med sitt våldsmonopol, och individen. (Förenklat kan man säga att liberalismen betonar individen och alla individers aggregerade val, dvs marknadens överordning, och socialismen betonar staten överordning.) Det finns helt enkelt värden som är överordnat konstruktioner som stater, institutioner eller politiska teorier.

Genom analys av de faror, mörka baksidor, ideologierna har: socialismens förtryckande stat, liberalismens brist på empati för individen och konservatismens intolerans visavi avvikare, ger sig det tredje fundament ganska lätt. Kan toleransen fås att genomsyra det moderna konservativa tänkandet har konservatismen en given och sannolikt alltmer framskjuten plats i dagens idédebatt.

Där någonstans hade 45 minuter gått och jag var tillbaka till platsen för luftballongerna. Nu var ballonger bara så prickar på himlen och jag slogs av att skulle vara intressant om även konservatismen kunde stiga upp på Stockholmshimlen som så länge fyllts av socialistiska och liberala ballonger.