För ett par år sedan kom den tyske historikern Karl Schlögels bok Terror och dröm - Moskva år 1937 ut på svenska. Boken som är ett collage över sovjetterrorns kulmen i tid och rum, har ett inledande kapitel där Bulgakovs romangestalt Margaritas flygtur över Moskva utgör den inledande orienteringen i en stad där djävulen fått fäste. Schlögel hävdar att Bulgakovs roman är en absolut nyckel till skeendet under de ohyggliga åren runt 1937.
En torsdagskväll i januari är det premiär på Dramaten för just Mästaren och Margarita. Vi sitter inklämda på första raden bland stadens honoratiores och får se en habil uppsättning, visuell och lagom normkritisk med sina könsöverskridande karaktärstolkningar (Mästaren spelas av en kvinna).
Dramatiseringen av romanen är gjord av Niklas Rådström och han skriver också i programmet. Visserligen refererar Rådström till Schlögels verk och kopplingen mellan fiktion och verklighet, men han erbjuder också en alternativ tolkning. Denna går ut på att Moskvabornas hemsökelser beror på deras girighet, självupptagenhet och fallenhet för kommers och flärd. I en grotesk relativisering hävdar Rådström att Wolands hantlangare Korovjev och katten Behemot, skulle agerat på samma sätt om de dykt upp på Stockholm nutida gator. Lite magstarkt, då Bulgakov skildrar en tid då försvinnanden och summariska avrättningar under loppet av två år drabbade lite drygt 1% av befolkningen.
Bredvid oss i bänkraden sitter det f.d. statsråd vars främsta eftermäle torde vara att inte mindre än två gånger ha tvingats lämna sin taburett. Hon pratar ogenerat med sitt sällskap och vi kan inte undgå att höra samtalet. För en kort stund tänker jag att möjligen kan hon vrida perspektivet rätt, kanske med några tänkvärda meningar om hennes egen familjs erfarenheter av Stalinterrors fasor, flyktingar som de var från sovjetstatens repression i det efterkrigstida Lettland. Men tillsynes helt oberörd av pjäsens tema, maler stadsrådet på om trivialiteter. Om Bulgakov berör henne, döljer hon det väl.
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
tisdag 4 februari 2014
söndag 28 oktober 2012
Strindbergs minne
Så kom vi iväg att se Strindbergsutställningen på Lijevalchs
till slut.
Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda
rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från
Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms
skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är
det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de
tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.
Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en
tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten
för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och
fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt
återigen begär förtroende i samhället.
Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga
själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi
går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss,
ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt
var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum
till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….
söndag 8 maj 2011
80-talet och Södermalm
Det tar tid att lyssna på en ljudbok, längre än att läsa texten. Ändå säger Alberto Manguel i ” En historia om läsning” att vi fram till medeltiden alltid läste en text högt för oss själva för att kunna tillgodo göra oss den. Och, om man som jag av ekonomiskt sinne (eller är det bekvämlighet?), lyssnar på stadsbibliotekets exemplar, får man dessutom nöja sig med de årsgamla böckerna. Med andra ord: jag ligger alltid lite efter. Nåväl, gäller det god skönlitteratur och kan jag göra åtminstone något lite nyttigt samtidigt spelar det mindre roll.
Den senaste tiden har Klas Östergrens ”Den sista cigarretten” strömmat ur mina hörlurar under promenader, tågresor och vardagliga stunder såsom skjortstrykning. Boken kom ut 2009 och fick uppmärksamhet främst som ett inlägg i en pågående konstdebatt även om Östergren förnekade det syftet. Debatten rörde det gamla vanliga; vad är konst? Och hur långt kan man gå för att skapa konst? (Trots att detta bara var knappt två år sedan känns de då aktuella fejkade självmordspsykoserna på broar och videofilmade tunnelbanetrashing’ar som allt hände för mycket länge sedan.) Men Östergrens bok är samtidigt en mästerligt berättad historia med udda men trovärdiga figurer och precisa tidsmarkörer och referenser till ett flytt 80-tal.
I Östergrens ”Gentlemen” (1980), som jag faktiskt också lyssnade på tidigare i år och därmed återupplevde efter nästan 30 år, utgör bröderna Morgans lugubra lägenhet vid Hornsgatan huvudscenen. Därmed finns en länk till en annan ljudbok jag lyssnat till denna vår, ”Hornsgatan”. Ernst Brunner har satt hela gatan i fokus i boken som faktiskt utkom bara någon månad före ”Den sista cigarretten” . Brunner tog även ett större grepp vad gäller ambitionen med sitt verk, med en yvig konstnär i fokus och med infernaliska beskrivningar av tidens löjeväckande ritualer och politiska korrekthet. Kort sagt en Röda Rummet för 00-talet.
Det tar alltså tid att lyssna, men det är kanske lite av njutningen.
Den senaste tiden har Klas Östergrens ”Den sista cigarretten” strömmat ur mina hörlurar under promenader, tågresor och vardagliga stunder såsom skjortstrykning. Boken kom ut 2009 och fick uppmärksamhet främst som ett inlägg i en pågående konstdebatt även om Östergren förnekade det syftet. Debatten rörde det gamla vanliga; vad är konst? Och hur långt kan man gå för att skapa konst? (Trots att detta bara var knappt två år sedan känns de då aktuella fejkade självmordspsykoserna på broar och videofilmade tunnelbanetrashing’ar som allt hände för mycket länge sedan.) Men Östergrens bok är samtidigt en mästerligt berättad historia med udda men trovärdiga figurer och precisa tidsmarkörer och referenser till ett flytt 80-tal.
I Östergrens ”Gentlemen” (1980), som jag faktiskt också lyssnade på tidigare i år och därmed återupplevde efter nästan 30 år, utgör bröderna Morgans lugubra lägenhet vid Hornsgatan huvudscenen. Därmed finns en länk till en annan ljudbok jag lyssnat till denna vår, ”Hornsgatan”. Ernst Brunner har satt hela gatan i fokus i boken som faktiskt utkom bara någon månad före ”Den sista cigarretten” . Brunner tog även ett större grepp vad gäller ambitionen med sitt verk, med en yvig konstnär i fokus och med infernaliska beskrivningar av tidens löjeväckande ritualer och politiska korrekthet. Kort sagt en Röda Rummet för 00-talet.
Det tar alltså tid att lyssna, men det är kanske lite av njutningen.
söndag 18 juli 2010
Kalla mig Ismael
Call me Ishmael. – Så står det på en banderoll på väggen till Falmouths bibliotek. Falmouth är en av de många små välordnade städerna på Cape Cod. Banderollen bjuder in till sommarens serie av läsecirklar och alla bildade amerikaner känner igen den första meningen i Herman Melvilles roman Moby Dick eller valen, från 1851. Orterna här håller uppenbarligen på arvet efter Melville: de inledande kapitlen i Moby Dick utspelar sig häromkring.
Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.
När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:
” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”
Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.
Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.
När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:
” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”
Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.
tisdag 6 april 2010
Den jättelika svarta katten och vänsterns ministerkandidater
Har just nu Mästaren och Margarita ljudande i hörlurarna. En MP3 fil är faktiskt det enda som kan få mig längta till en tunnelbaneresa eller långpromenad!
Har inte kommit så långt in i Michail Bulgakovs roman än men spårvagnen har passerat och katten har uppenbarat sig. Försöker erinra mig hur dessa scener gestaltades i den teateruppsättning jag såg för länge sedan.
Eftersom jag rätt nyligen tagit mig igenom Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov, som stått oläst i bokhyllan ett tag, kan jag inte få ur mig känslan av 30-talets absurda ondska i Sovjetstaten, och läser (eller lyssnar) med det historiska filtret på. Ondskans nyckfulhet och den socialistiska repressionen är naturligtvis ett tema Bulgakovs delvis ofullbordade roman, såväl som rena fantasy teman och farsartade scener. Bulgakov överlevde, låtvara trakasserad och censurerad, utrensningarna i slutet av trettiotalet, sannolikt därför att Stalin hade en av hans pjäser som sin favorit på teatern. Men han dog 1940 och manus till Mästaren och Margarita låg opublicerad fram till 1966.
Den praktiska socialismen, som den tog sitt uttryck och som den var tänkt, måste alltid upplysas om. Under påsken har SvD ett långt reportage om eventuella ministerkandidater från vänsterblocket. Jag vet att de flesta ser vänsterpartiet som ett reformerat kommunistiskt parti, men jag ser ändå den stora svarta katten sitta där brevid dessa vänsterpartistiska ministerkandidater, rökande sin cigarr.
Har inte kommit så långt in i Michail Bulgakovs roman än men spårvagnen har passerat och katten har uppenbarat sig. Försöker erinra mig hur dessa scener gestaltades i den teateruppsättning jag såg för länge sedan.
Eftersom jag rätt nyligen tagit mig igenom Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov, som stått oläst i bokhyllan ett tag, kan jag inte få ur mig känslan av 30-talets absurda ondska i Sovjetstaten, och läser (eller lyssnar) med det historiska filtret på. Ondskans nyckfulhet och den socialistiska repressionen är naturligtvis ett tema Bulgakovs delvis ofullbordade roman, såväl som rena fantasy teman och farsartade scener. Bulgakov överlevde, låtvara trakasserad och censurerad, utrensningarna i slutet av trettiotalet, sannolikt därför att Stalin hade en av hans pjäser som sin favorit på teatern. Men han dog 1940 och manus till Mästaren och Margarita låg opublicerad fram till 1966.
Den praktiska socialismen, som den tog sitt uttryck och som den var tänkt, måste alltid upplysas om. Under påsken har SvD ett långt reportage om eventuella ministerkandidater från vänsterblocket. Jag vet att de flesta ser vänsterpartiet som ett reformerat kommunistiskt parti, men jag ser ändå den stora svarta katten sitta där brevid dessa vänsterpartistiska ministerkandidater, rökande sin cigarr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)