Justinianus kyrkor

När vi nyligen besökte Istanbul passade vi naturligtvis på att beta av de största senantika slagnumren i stadens gamla centrum, 500-tals kejsaren Justinianus kvarstående kyrkor.

Men först besteg vi den gamla stadsmuren, balanserade utan skyddsräcken 10 meter över gatunivån och blickade ut över Bosporen och gyllene hornet. Det var en magnifik syn,det är lätt att bli betagen av staden. Den produktive Simon Sebag Montefiore gjorde för ett par år sedan en utmärkt BBC serie om Istanbuls tre historiska skeenden och lät sig filmas just där. Undrar hur de fick upp kamera teamet för de hissnande trapporna?   

Annars började vi med att tassa in i strumplästen i den sk lilla Aya Sofia moskén, tidigare St. Sergius och Bacchus kyrka, nere vid sjömuren. Byggnaden är den äldsta ännu fungerande i Istanbul, några år äldre än världskändisen Hagia Sophia. I Gregor Paulsson klassiska konsthistoria lite förtalad för sin osymmetri och lite taffliga gestaltning.

I våras återöppnade Justinuanus näst största kyrka Hagia Eirene, märkligt nog aldrig omgjord till moske av turkarna utan i princip orörd.När vi var där var vi helt ensamma och fascinerades av stillheten och det mäktiga kyrkorummet, samtidigt som duvorna flaxade frenetiskt i kupolens topp.

Slutligen, ställer vi oss i kön till Hagia Sophia, kyrkan som i 1000 år var världens största och viktigaste kristna byggnad. Det är massivt med besökare denna dag och den decennielånga renoveringen med stora byggnadsställningar som i princip delar av kyrkorummet i mitten, förtar naturligtvis upplevelsen till viss del. Ändå går det inte att undvika att tappa andan inför detta 1500 år gamla underverk. Tillsammans med Pantheon i Rom, är detta Europas mest fascinerande antika arv.

På marmorbalustraden på västra läktaren hittar vi till slut också det beryktade klottret med runor. Vad tänkte han Halvdan, när han stod här uppe och tittade ner? Var han kanske lika betagen av staden som vi, 1000 år senare?

Obscurum in arcana

Det spöregnar och vi kämpar uppför trapporna till Piazza del Campidoglio när 14-åringen ska ges lite motvillig klassisk bildning. Lika bra att klämma museerna denna dag.

Lux in Arcana, ljus över hemligheter, så heter en utställning av påvens privata dokument på Capitolium Museet i Rom den här våren. Reklamskyltar är uppsatta i hela staden. Bland kejsarbyster och bronsvarginnor ligger ett antal handskrifter från Vatikanens sektreta arkiv i glasmontrar och berättar om kättarrättegångar, banbullor, schismer med världsliga härskare och ofelbarhetsdogmer. Inkommande korrespondens med egenhändiga namnteckningar av kändisar som Galileo, Napoleon och Abraham Lincoln, alla med texter drypande av falsk eller äkta underdånighet, kittlar det historiska intresset men ger också en rysning över alla århundraden av stolligheter.

En svenskanknytning finns här: Kristinas abdikationsbrev med alla riksdagsmännens sigill. Historien varför detta brev följde med till Rom berättas inte, men den kanske klarnar nästa år. Enligt DN ska nämligen abdikationsbrevet lånas hit 2013 och visas på Livrustkammaren.


Utställningen ger historiska ögonblicksbilder men naturligtvis inget problematiserade runt konsekvenserna av dessa hundra utställda dokument. Att Galileo fick upprättelse först år 2000, att påvens godkännande av Spaniens överhöghet av Sydamerika innebar utplånande av indianstammar, att Vatikanens mjäkighet under fascisttiden drabbade Roms judiska befolkning etc.

På flyget hem sitter Sveriges förste svenskfödde katolske biskop sedan reformationen några rader framför oss. En karmelitermunk som skrivit böcker om det ovedersägliga biologiska faktum att jungfru Maria födde obefläckad. Det finns fortfarande mycket att låta ”lux” flöda över.

Sydstatsnatt

Det är en ovanligt varm marskväll här i Charlotte, North Carolina. Vi sitter på en uteservering mitt i stadens downtown, eller uptown som innevånarna själva säger. Här möts några gator och bildar ett med amerikanska mått ganska trevligt centrum, även om de sju-åtta skyskraporna mest verkar vara ett utslag av storstadskomplex. Egentligen hade jag kommit hit för att besöka Bechtler Museum of Modern Art, men dagens arbetsmöten tog för lång tid och allt hade hunnit stänga. Nåväl, det räckte att ta en titt på den ett par år gamla museibyggnaden och klappa Niki de Saint Phalles kollosalskulptur Eldfågeln utanför entrén. Konstnärerna inne på museet har vi bättre verk av hemma i Stockholm.

Skymningen faller och skateboardåkarna på trottoaren gör spektakulära trick mot en stor pyramidformad sten ut mot gatan. När jag på hemvägen tittar närmare på den tillfälliga brädrampen, visar den sig påminna om att sydstatspresidenten Jefferson Davis på denna punkt höll sitt sista kabinettsmöte i april 1865 och till slut, omringad av nordstatsarmén, tvingades till att ge upp efter fyra år inbördeskrig. Davis var en ganska otäck figur som efter ett par års fängelse frikändes och sedan levde drygt 20 år som inofficiell symbol för ”the lost cause”, ständigt mottagen med hedersbetygelser och aldrig släppande sin åsikt om den svarta rasens underlägsenhet.

På andra sidan gatan står en färgad man utanför en stängd affär med en vit mugg i handen och sjunger gospels med kraftig stämma. Sydstatsnatten sluter sig i mörkret.

En färsk svensk historia

När Sofia Arkelsten intervjuades av Dagens Nyheter i oktober, yttrade hon sig obetänkt om Moderaternas historia. För det fick hon utstå hån, elakt men kanske berättigat. Hon hade sannolikt sluppit alla skämt om hon lusläst statsvetaren Tommy Möllers senaste utgåva av sin ”Svensk politisk historia - strid och samverkan under tvåhundra år”.

Boken är en skolbok förvisso, men lättläst och genom att vara uppdaterad fram till Juholt fadäser och miljöpartiets självsäkra nya språkrör, den färskaste genomgången av modern svensk politik. Tommy Möller, som om något får anses borgerligt färgad, ger en nyanserad översikt av demokratiseringen, parlamentarismen, folkhemspolitiken och samförståndsandan. Här och där med djupdykningar exempelvis med en intressant problematisering runt den socialdemokratiska hegemoniska samhällsmodellen som i hör grad fortfarande gäller. Här skiljer sig Möller från det tidigare ingångsverket till svensk politisk historia, s-märkte Stig Hadenius ”Svensk politik under 1900-talet” som är mer kronologisk och beskrivande av de yttre skeendena.

Möllers bok avslutas med att peka på två intressanta trender eller utmaningar, inför det närmsta decenniet: dels framväxten av en ”livsstils-politik” där individerna själva vill definiera sina livsvillkor, dels mångkulturalism (eller kulturell globalisering) som kontrast till den svenska identitetspolitiken med neutralitet och folkhemstanken i centrum.

Ett namn som saknas i beskrivningen av den framväxande demokratiseringen under 1800-talet är frihandelsförespråkaren Johan August Gripenstedt. Denne tidige finansminister som var en av hjältarna i Johan Norbergs imponerande ”Den svenska liberalismens historia” från 1998, förtjänar ett omnämnande då hans avskaffande av tullar banade väg för en modernisering och en enastående hundraåring samhällsutveckling fram till 1970-talet. Vår nuvarande finansminister lär också sörja: Gripenstedt hänger nämligen porträtt i Borgs tjänsterum.

nyårsläsning

I hyllan hemma står två böcker under allmän historia: Guns, Germs, and Steel: The Fates of Human Societies (övers. Vete, vapen och virus) av Jared Diamond och The Wealth and Poverty of Nations (övers. Nationers välstånd och fattigdom) av David Landes. Bägge böckerna utkom för lite drygt 10 år sedan och den förstnämnda var betydligt mer lättläst än den senare vad jag minns. Böckerna söker förklara varför vissa länder och kulturer, främst de västerländska, har nått större välstånd än andra. Bägge författarna använder sig av breda genomgångar och långa historiska tillbakablickar för att driva sina teser: Diamond – att geografin, den omgivande miljön är förklaringen och Landes – att kulturella och politiska förutsättningar var avgörande.

Jag har just hemkommit från bokhandeln med ytterligare ett försök till förklaring av detta inte helt lättförklarliga fenomen, att västerlandet under de senaste decennierna dominerat världen. Boken heter Why the West Rules - For Now: the Patterns of History and What They Reveal About the Future, och är skriven av den engelske Stanfordprofessor Ian Morris. Det nya ska vara att författaren även ägnar en hel del tid åt att diskutera tänkbara framtida scenarion sprungna ur historiens lärdomar. Boken ska nu bli min nyårsläsning ett tag framåt. För den intresserade finns en YouTube-föreläsning av författaren här.

Dessutom ska jag skaffa decembernumret av Axess där det ska finnas en recension av Dick Harrison. Jag får återkomma med reflektioner när jag läst lite mer.