En färsk svensk historia

När Sofia Arkelsten intervjuades av Dagens Nyheter i oktober, yttrade hon sig obetänkt om Moderaternas historia. För det fick hon utstå hån, elakt men kanske berättigat. Hon hade sannolikt sluppit alla skämt om hon lusläst statsvetaren Tommy Möllers senaste utgåva av sin ”Svensk politisk historia - strid och samverkan under tvåhundra år”.

Boken är en skolbok förvisso, men lättläst och genom att vara uppdaterad fram till Juholt fadäser och miljöpartiets självsäkra nya språkrör, den färskaste genomgången av modern svensk politik. Tommy Möller, som om något får anses borgerligt färgad, ger en nyanserad översikt av demokratiseringen, parlamentarismen, folkhemspolitiken och samförståndsandan. Här och där med djupdykningar exempelvis med en intressant problematisering runt den socialdemokratiska hegemoniska samhällsmodellen som i hör grad fortfarande gäller. Här skiljer sig Möller från det tidigare ingångsverket till svensk politisk historia, s-märkte Stig Hadenius ”Svensk politik under 1900-talet” som är mer kronologisk och beskrivande av de yttre skeendena.

Möllers bok avslutas med att peka på två intressanta trender eller utmaningar, inför det närmsta decenniet: dels framväxten av en ”livsstils-politik” där individerna själva vill definiera sina livsvillkor, dels mångkulturalism (eller kulturell globalisering) som kontrast till den svenska identitetspolitiken med neutralitet och folkhemstanken i centrum.

Ett namn som saknas i beskrivningen av den framväxande demokratiseringen under 1800-talet är frihandelsförespråkaren Johan August Gripenstedt. Denne tidige finansminister som var en av hjältarna i Johan Norbergs imponerande ”Den svenska liberalismens historia” från 1998, förtjänar ett omnämnande då hans avskaffande av tullar banade väg för en modernisering och en enastående hundraåring samhällsutveckling fram till 1970-talet. Vår nuvarande finansminister lär också sörja: Gripenstedt hänger nämligen porträtt i Borgs tjänsterum.

De behövs som påminner

I SvD recenseras Per Ahlmarks nyligen utgivna självbiografi, ”Gör inga dumheter medan jag är död!” ganska njuggt. I DN med sympati och i vänsterpressen med tystnad. Ahlmark väcker tydligen fortfarande känslor.

I mitten av 70-talet blev Per Ahlmark mina föräldrars politiska hopp. Alla västsvenska akademiker var folkpartister och Ahlmark var den som skulle stå för intellektualism och liberala värderingar i det uppseglande borgerliga regeringsalternativet. En Palme utan socialism, cynism och dolda agendor.

När Ahlmark återkom i början av 90-talet, nu som skribent, med boken ”Vänstern och tyranniet” var det lite som att han blev min hjälte också. Trots att ett decennium då hade passerar efter den mest galna politiska eran i Sverige, hade inte de i den fortfarande upphöjda kulturvänstern, de kända diktaturkramarna och ”tredje ståndpunkten”-anhängarna, offentligt konfronterats med sina stolligheter. Inte förrän Ahlmark ställde dem i rampljuset, namngav dem och la fram övertygande bevisföring.

Ahlmark kan inte tiga när han stöter på nuvarande eller tidigare anhängare av nazism, kommunism eller andra våldsläror. Han menar att enskilda offentliga personer med anspråk på att bli hörda i debatten, inte ska få gå in i glömska utan att deras gamla förbrytelser (dvs anammande av odemokratiska ideologier) ska uppmärksammas, om och om igen. Och frågan är om inte det är den enda rätta hållningen.

nyårsläsning

I hyllan hemma står två böcker under allmän historia: Guns, Germs, and Steel: The Fates of Human Societies (övers. Vete, vapen och virus) av Jared Diamond och The Wealth and Poverty of Nations (övers. Nationers välstånd och fattigdom) av David Landes. Bägge böckerna utkom för lite drygt 10 år sedan och den förstnämnda var betydligt mer lättläst än den senare vad jag minns. Böckerna söker förklara varför vissa länder och kulturer, främst de västerländska, har nått större välstånd än andra. Bägge författarna använder sig av breda genomgångar och långa historiska tillbakablickar för att driva sina teser: Diamond – att geografin, den omgivande miljön är förklaringen och Landes – att kulturella och politiska förutsättningar var avgörande.

Jag har just hemkommit från bokhandeln med ytterligare ett försök till förklaring av detta inte helt lättförklarliga fenomen, att västerlandet under de senaste decennierna dominerat världen. Boken heter Why the West Rules - For Now: the Patterns of History and What They Reveal About the Future, och är skriven av den engelske Stanfordprofessor Ian Morris. Det nya ska vara att författaren även ägnar en hel del tid åt att diskutera tänkbara framtida scenarion sprungna ur historiens lärdomar. Boken ska nu bli min nyårsläsning ett tag framåt. För den intresserade finns en YouTube-föreläsning av författaren här.

Dessutom ska jag skaffa decembernumret av Axess där det ska finnas en recension av Dick Harrison. Jag får återkomma med reflektioner när jag läst lite mer.

Politisk makulatur

I en undanskymd vrå på Coop i Handen, under en dammig REA skylt, står en pall med det mest osäljbara: små lampskärmar i skrikiga färger, hopplösa hushållsredskap - och Pär Nuders bok från 2008 om sitt politiska liv, Stolt men inte nöjd. Någon har bemödat sig att prismärka alla böckerna i boktraven, som rimligen borde betraktas som makulatur, med ett löjligt lågt pris. Jag kan inte låta bli, jag köper ett ex.

Jag sitter i höstsolen ute på ön och läser boken på ett par timmar. Idag, några veckor innan valdagen 2010, känns Pär Nuder som en rejäl föredetting. Men jag har fastnat för att Nuder och jag är födda samma år och tanken på en jämnårig som framställer sig som någon som lämnat sina gärningar efter sig, känns både provocerande och svindlande.

I boken beskriver Nuder sig själv som en klassiskt sossehjälte: I unga år driven av rättvisepatos (Vietnamnkriget på teve) och socialt engagemang (i skolan villa- och med lägenhetsungar), tidigt med i SSU (gemenskapen - politiska skolningen), snabb karriär inom ungdomsorganisationen och snart upptäckt av partiet. Redan några å tjugo, anställd som sakkunnig i justitiedepartementet. Begåvad, flitig och på en snabb resa in i den socialdemokratiska maktapparatens innersta krets (VU, som han till slut når). Han undviker klädsamt att nämna att han tillhör den ädlaste av socialdemokratisk adel (fadern var politisk tjänsteman i regeringskansliet), och därmed hade, om inte givna så åtminstone vikta maktpositioner inom synhåll.

Boken är välskriven i så mått att han beskriver viktiga händelser med färg och pedagogiska inflikningar, dock utan större humor och med en ibland plågsam underton av skryt och självgodhet. Det som ändå fascinerar är att Nuder är en sådan utpräglad maktmänniska, intelligent, välformulerad, med ständig tillgång till makten (han hade obrutet Göran Persons öra under tio år) men ändå utan det gehör som utmärker stora politiker. Han verkar t.ex. ha varit oförmögen att förutse sitt eget fall.

Som sagt en föredetting - men vem vet. Idag verkar socialdemokratin gå mot historiska nederlag och rimligen kan inte det nuvarande ledarskapet överleva, eller orka, ytterligare en fyraårig ökenvandring. Ett valnederlag är för den innersta socialdemokratin alltid likställt med en statskupp, och många kommer kalla på nytt ledarskap. Kanske återkommer Nuder tidigare än vi trott.