Lager på lager runt Eugene O'Neill

Hans mor var morfinist och övergav honom. Själv kan han aldrig förlåta sina söner för att han (sic!) har övergivit dem. Han är omgiven av lögner, allting är moderns fel.  

Metateater för initierad borgerlighet. Så ungefär kan reaktionerna på Dramaten uppsättning av ”Och ge oss skuggorna” med premiär lördagen 22 augusti, sammanfattas. Att det är frågan om dramatik med referenser till dåtid, lager på lager och det interna, råder ingen tvekan. Redan i foajén och sedan under det att vi sätter oss i salongen, möts vi av videoskärmar med en sorts dokumentär över ämnet: Eugene O'Neills liv, den berömda Dramatenpremiären av ”Lång dags färd mot natt”, Lars Noréns besatthet av pjäsen och Noréns mångåriga arbete med ”Och ge oss skuggorna”. Skådespelare som varit med, spelat eller sett uppsättningar intervjuas och kommer till tals. Någon minns premiären 1956, andra har spelat en av sönerna etc etc. Att flera av dessa personer också befinner sig på plats denna premiärkväll gör inte känslan mindre av de interna referensernas afton. Att det handlar om borgerlighetens tillkortakommanden och problem vittnar ramhandlingen - kärnfamiljens hemligheter, för dagen relativt renons på moderniteter som rasifiering och intersektionalitet.

Lars Noréns pjäs utspelas dagen då den store nobelpristagaren Eugene O'Neill fyller år och då han och hans hustru får besök av O'Neills söner från tidigare äktenskap. Paret leds i sin självpåtagna isolering i villan vid New Englandkusten. Han har för flera år sedan lagt pennan åt sidan pga. sin begynnande Parkinson och hon är förbittrad i sin roll som oavlönad författarassistent och med sin skådespelarkarriär sedan länge i spillror. Den äldre sonen, sorglös och med en leende fasad men egentligen pank och alkoholiserad, den yngre redan hjälplöst förlorad i narkotikamissbruk. Den klassiska besättningen för ett förtätat kammarspel där de flesta vet utgången, karaktärerna är redan dömda.

Scenografen hjälper till att fokusera på aktörerna. Skådespelarna rör sig i ett enormt svartmålat rum dit ljuset endast tillfälligt sipprar in via en dörr i fonden. Närheten till havet och ödsligheten illustreras endast genom svaga vågor som då och då projiceras mot fondväggen. Ofta samlas skådespelarna vid scenkanten, ibland även nedanför scenen, röker och konfronterar varandra med spydigheter, utfall och överslätningar, allt i en nästan helt rekvisitafri miljö.

Lena Endre spelar Charlotta O'Neill med energi och finess. Njutningsfullt fyrar hon av sina giftiga repliker. Ibland blir det med en komisk effekt, men hon balanserar väl och håller farsen och det alltför dråpliga stången. Örjan Ramberg spelar med nästan övertydlig nedtoning. Hans O'Neill är sluten och tystlåten och, åtminstone inledningsvis obegripligt stryktålig inför hustruns verbala attacker. I Rambergs tolkning famlar nobelpristagaren med språket, han söker orden. Det är kanske medvetet med mumlandet: Den för Dramaten ovanliga lösningen med mikrofonen monterade på skådespelarna, avslöjar ibland en bristande timing i replikerna. Kanske är det premiärnerverna som spökar.

Det märkliga är ändå att de dryga tre timmarna rinner bort och känslan av att ha bevittnat stor teater infinner sig tveklöst - oavsett att man inte köper att allt är mödrarnas fel.

Behemot i Stockholm

För ett par år sedan kom den tyske historikern Karl Schlögels bok Terror och dröm - Moskva år 1937 ut på svenska. Boken som är ett collage över sovjetterrorns kulmen i tid och rum, har ett inledande kapitel där Bulgakovs romangestalt Margaritas flygtur över Moskva utgör den inledande orienteringen i en stad där djävulen fått fäste. Schlögel hävdar att Bulgakovs roman är en absolut nyckel till skeendet under de ohyggliga åren runt 1937.

En torsdagskväll i januari är det premiär på Dramaten för just Mästaren och Margarita. Vi sitter inklämda på första raden bland stadens honoratiores och får se en habil uppsättning, visuell och lagom normkritisk med sina könsöverskridande karaktärstolkningar (Mästaren spelas av en kvinna). Dramatiseringen av romanen är gjord av Niklas Rådström och han skriver också i programmet. Visserligen refererar Rådström till Schlögels verk och kopplingen mellan fiktion och verklighet, men han erbjuder också en alternativ tolkning. Denna går ut på att Moskvabornas hemsökelser beror på deras girighet, självupptagenhet och fallenhet för kommers och flärd. I en grotesk relativisering hävdar Rådström att Wolands hantlangare Korovjev och katten Behemot, skulle agerat på samma sätt om de dykt upp på Stockholm nutida gator. Lite magstarkt, då Bulgakov skildrar en tid då försvinnanden och summariska avrättningar under loppet av två år drabbade lite drygt 1% av befolkningen.

Bredvid oss i bänkraden sitter det f.d. statsråd vars främsta eftermäle torde vara att inte mindre än två gånger ha tvingats lämna sin taburett. Hon pratar ogenerat med sitt sällskap och vi kan inte undgå att höra samtalet. För en kort stund tänker jag att möjligen kan hon vrida perspektivet rätt, kanske med några tänkvärda meningar om hennes egen familjs erfarenheter av Stalinterrors fasor, flyktingar som de var från sovjetstatens repression i det efterkrigstida Lettland. Men tillsynes helt oberörd av pjäsens tema, maler stadsrådet på om trivialiteter. Om Bulgakov berör henne, döljer hon det väl.