Visar inlägg med etikett samtidskonst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett samtidskonst. Visa alla inlägg

måndag 26 januari 2015

Från svårbegripligt till obegripligt

2007 visade Håkan Rehnberg plexiglastavlor i Millesgårdens konsthall, stora monokroma färgfält utsmetade till landskap eller skyar i grått, vitt, gult eller lila. Uppställda mitt i rummet var också objekt i kall aluminium, kantiga och arkitektoniska.

Då ställde Rehnberg ut tillsammans med Ann Edholm vars exakta linjer och helt enfärgade släta ytor kontrasterade mot Rehnbergs mer diffusa. Nu, januari 2015, visar Rehnberg själv nya bilder med oljefärg på blästrade akrylplastskivor, lite oroligare, lite mer bearbetade och i ett mer kaotiskt mönster. De stora, med breda knivar utdragna färgsjoken är övergivna och färgen är istället frenetiskt bearbetad, nästan urkarvad med en liten palettkniv i till synes spontana handrörelser.

Den här fredagskvällen på Moderna är det förvånande många besökare på öppet vernissage. Sympatiskt nog har muséet fritt inträde på denna något udda tid. Kraschanerna har naturligtvis fått sitt gratisvin vid en sluten tillställning timmen innan, men nu står de och låter sig beskådas av oss andra. Konstnärskollegor, akademiledamöter och författare alla strategiskt utplacerade och omkringflutna av vanliga konstintresserade. Men som Stina Oscarsson nyligen konstaterade i en krönika i DN (infam med sitt vänsterperspektiv men ändå lustigt klarsynt) dessa Moderna muséets aningslösa kulturkonsumenter krigar ju i alla fall inte. Nåja, en välkänd akademiledamot på plats verkar vara ganska stridslysten i rätten i alla fall enligt tabloidpressens senaste skvaller.

”- Nej, jag har lämnat honom, jag har gått från det svårbegripliga och närmar mig det obegripliga.” Svarar Rehnberg och smilar finurligt när Modernas chef Daniel Birnbaum frågar honom om hur han förhåller sig till Marcel Duchamp idag apropå att han på 80-talet gjorde Duchamp repliker. Kanske är det en effektiv strategi, att inte krångla till det mer än så.




torsdag 24 april 2014

Past and Future på Istanbul Modern


En solig morgon promenerar vi ner från Taksim torget till Tophanekajen och Istanbul Modern. Museet har varit ett privatfinansierat initiativ i snart ett decennium nu, invigt -04 och -07 vitaliserat med internationell högdjursglans då moderna museets i Stockholm gamle chef David Elliot under ett år chefade och curerade ett par viktiga utställningar. Sedan dess har intresset växt och idag är museet i den gamla hamnhangaren med sitt oslagbara läge vid Bosporen och utsikt över vattnet och Topkapi palatset, det självklara centret för nutida konst i Europas största stad.
Det intressanta med turkisk konst under det senaste seklet är hur den förhåller sig till traditionen, den inhemska osmanska och den europeiska. Istanbul Moderns viktigaste utställning är därför den permanenta ”Past and Future” som upptar hela det övre planet. I kronologisk ordning går man från modernismens trevande inbrott i den osmanska traditionen, företrädd bl.a. av den osannolike sultansonen och siste kalifen Abdulmecid Efendi (Turkiets prins Eugen) till dagens internationella turkiska storheter som videokonstnären Kutluğ Ataman.  
I bottenvåningen visas en tillfällig utställning med temat grannar, dvs grannar till den turkiska nationen. Intressant men det hela blir lite nationalistiskt med seldjukiska nomadtält och kartor över handelsvägar.   

lördag 8 februari 2014

Eriksson på kullen

För snart fem år sedan, sommaren 2009,  försökte jag få med den då tioårige sonen med in i salarna med Per Kirkebys monumentala dukar på Tate Modern i London. Grabben totalvägrade och satte sig sturigt på en bänk utanför. Jag kan i viss mån förstå honom, Kirkebys ”semi-abstrakta” färgsjok på duk kräver både intellektuell inlevelse och förvärvade referensramar. Utställningen var dock viktig för Kirkeby då den innebar den stora introduktionen i Storbritannien och de stora naturromantiska verken hängda i rymliga salar drog stora åskådarskaror.

Det är svårt att inte associera till Kirkeby när vi ser Andreas Eriksson på Bonniers konsthall nu i helgen. Av olika skäl, dels samma naturmystik, dels att denna utställning också är ett slags popularisering. Bonniers konsthall har inte sparat på krutet denna vinter med helsidesannonser och affischer på stan, den här gången ska publiken komma. Och kanske lyckas de, denna lördag är det ganska tätt mellan kulturtanter och hippa 30-åriga vasastanbor.
Eriksson leker med olika uttrycksätt, förutom måleriet, gipsavgjutningar av frätt frigolit och mullvadshögar, även dekonstruerade trädgrenar och fotografier överförda till damastvävnader. Men det är trots allt måleriet som intresserar; Eriksson har antagit utmaningen från Kirkeby och inreder en hel sal med monumentala naturbilder, mest murkna stubbar på Kinnekulles sluttningar. En bild sticker ut, med större djup i bilden och med lite somrigare färger.  Dessvärre har målningen fått den ganska osmakliga titeln Ted Kaczynskis stuga. Uppenbarligen efter den ökände unabombaren som fortfarande avtjänar sitt livstidstraff för tre mord och 27 lemlästningar, allt utfört i teknikfientlighetens och civilisationshatets namn. Jag hoppas inte att vår elöverkänslige konstnär känner samhörighet med denne galning. Man kan faktiskt förhålla sig till naturen på ett både humanistiskt och tolerant sätt, det tycker jag iallfall hans bilder visar.

fredag 28 juni 2013

Väntan vid Värmeln

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs…

Nåja, det är väl egentligen ganska mulet när vi närmar oss Grums stolthet Borgvik, men när en solstråle för ett ögonblick bryter igenom molnen, gnistrar det till i Värmelns vatten.    
Vi vill visa hitresta bekanta lite Värmland, och Borgvik med värdshus och hyttruin, är ett klassiskt utflyktsmål. I min barndom var ett besök på Kungskvarnen närmast en ritual, alltid uppskattat av amerikasläkten på resa genom Sommar-Sverige.     
Ett medelålders par från Stockholm har tagit över restauration på stället. Vi önskar dem all lycka, men idag är väntan på servering olidligt lång. De verkar gruvligt misstagit sig på tillströmningen av gäster denna midsommardag.
Stela och lätt uttråkade drar vi oss ner till konsthallen Sliperiet. Öppnat för något år sedan är det ett hyfsat anspråkslöst ställe med årets utställning uppdelat på färgsprakande men kitschig glaskonst (ovanvåningen) och en samlingsutställning ganska disparata konstnärer och fotografer. Ovanligt nog verkar allt vara till salu, alla verken har prislappar. De foton som visas känns som kvarlämnat gods från Fotografiskas i Stockholm utställningar de senaste åren. Men de fåtaliga verken och närheten i den här miljön ger kanske en extra dimension. Och fotografen Mats Bäcker kommer ju från Hagfors några mil härifrån, även om motiven oftast är gamla rockikoner från förr. Hursomhelst bjuds på oväntade möten i den sommar på den värmländska landsbygden.
På vägen tillbaka ljuder i bilen Fröding återigen den senaste musiktappningen och vi passagerare sluter ögonen.  
…och omkring står den härliga skogen grön, bakom ängarnas gungande gräs.

söndag 9 juni 2013

Marstrand i juni


 
Redan innan vi tagit oss över det lilla sundet till Marstrandsön, hör vi trumslag och medeltidsvrål uppe från fästningen på andra sidan. Väl framme får vi förklaringen: festivaldagar med tornerspel, yxkastning och lätt övergödda lajvare med väpnarmundering och anakronistiska tatueringar. Turistbyrån lovar att vi kan se fästningen ändå men festivalspektaklet har intagit hela området och avkräver oss en hutlös summa för inträde. Vi vänder om och jag får fantisera om vilka fängelsehålor general Pechlin och mindre bekanta fästningsfångar fick framhärda i. (Just intrigmakaren Pechlin lär ha haft en ganska hygglig tid här på Carlstens fästning och när han dessutom efter några månader flyttades till Varbergs fästning fick han till och med vistas ute i staden.)

Istället går vi runt i den lilla trästaden och funderar var Selma Lagerlöf satt och skrev Herr Arnes Penningar. Säkert var hon här på sommarhalvåret och fick också fantisera om vinterns isande havsvindar och det infrusna fartyget på redden, vartill Marstrands kvinnor vandrade i fackeltåg för att hämta hem liket av den mördade Elsalill. När liket är återbördat, bryts isen upp och fartyget går loss. En suggestiv scen i en annars ganska långtråkig historia.

Vi avslutar med ett snabbt besök i konsthallen Strandverket, öppnat förra året och nu på försommaren befolkad av Maria Miesenbergers hoppande och klättrande retinafigurer (förra sommaren klättrade dessa omkring i Artepelag på Värmdö) och Lennart Nilssons bilder på foster i saltlag. Strandverket är ännu ett i raden av privata initiativ på konsthallsmarknaden, denna gång bekostat av Göteborgs tidningsfamilj Hjörne.   

När vi väntar på färjan tillbaka kommer tre skrålande kondottiärer vandrande längs kajen. Kanske är det Sir Archie, Sir Filip och Sir Donald, Herr Arnes banemän, som dröjt sig kvar.                      

söndag 17 februari 2013

Kontorsbåsets ödsliga torftighet mot TV-rummets murriga instängdhet

Den finländske konstnären Erno Enkenberg stora dukar kunde ses på Galleri Heinos del av Market på Konstakademin i helgen. Enkenbergs bilder är vardagsmiljöer, kontorsinteriörer, bankomater, lättigenkännliga med ändå märkligt stiliserade. Han lär arbeta med att först bygga en noggrann modell, därefter ta fotografier och sedan överföra bilderna på duk. Resultatet blir en blandning av igenkänning och tomhet, ofärdiga platser man inte vill hamna i.     



I någon mening den totala motsatsen är Thomas Broomés bilder från Ingmar Bergmans hus på Fårö. Till synes realistiskt återger han de nu välkända inomhusmiljöerna, med nedsuttna fåtöljer, nerklottrade nattygsbord och oändliga rader av videokassetter prydligt ordnade i bokhyllor. En miljö som vi efter de senaste årens reportage och skriverier lärt oss att uppskatta, kanske för att den store regissörens inbodda stuga så liknade våra egna miljöer. Men bilderna ger ett märkligt intryck, de ser lite ut som vore de gjorda som med gammaldags tändsticksteknik, uppbyggda av små smala fält. Och vid noggrann granskning ser jag att allt är liten, nästan mikroskopisk text. Så får den här miljön ytterligare en bärare av undertext, nu helt konkret.        

lördag 19 januari 2013

Gult i Kristinehamn


Solen skiner blekgul över den grå kärnisen på vänerviken utanför Kristinehamns konstmuseum. Det är lugnt och stilla den här dagen tidigt i januari. Någon större lust att gå på museum verkar inte Kristinehamnsborna ha. Väl inne i Mariebergs mentalsjukhus gamla panncentral, nu omgjord till konsthall, är det folktomt och utkylt, kassadamen skyndar sig runt för att sätta på videofilmer och tända upp lokalen. Men när allt väl är igång visar det sig att samtida gul konst slår emot oss och vi glömmer nästan den 14 gradiga kylan. En inte dålig, men lite konventionell samling samtida svenska verk med några inslag av gul färg från tidigare 1900-tals konstnärer som Evert Lundqvist och Staffan Hallström. Förklaringen får vi när vi läser att verken kommer från en privat kollektion ihopköpt av Södertäljes störste skattebetalare, en lyckosam fondmäklare med samlarambitioner.             

Jag stannar vid några bilder av Tommy Hilding med gulskimrande landskap och fragment, där Hilding lagt in mönster i bilden, som bildmarkeringar i en kamera. Konstnären har annars haft bebyggelse och stadslandskap i sin motivkrets. I dagarna har han en utställning i Konstakademien hus på Fredsgatan på temat miljonprogrammets miljöer.

Men nu behöver vi fortsätta vår resa. Annars blir det som min mormor alltid sa när vi bråkade för mycket som små:” om ni inte lugnar er hamnar jag i Kristinehamn!”   

lördag 1 september 2012

Värmdö i augusti

Det blixtrar och dundrar, regnet vräker ner, men så – solen letar sig fram och värmer den förskräckta skara kulturtanter, unga par och medelåders turister, som kurat på däck till den lilla skärgårdsbåt som tar oss till Värmdö och Artipelag. Om sommarvädret är dramatiskt står det i kontrast till den stillsamma och solenna stämning som råder framme i den nya privata konsthallen, väl gömd i skärgårdsskogen. Vi förvånas över husets inre volymer imponeras av ambitionen i de utställningar som visas.

Mottagandet av denna konsthall, och kommentarerna vid invigningen i juni, har varit skrattretande njugga. Kultursidor, i tidningar av alla politiska schatteringar, har försökt överträffa varandra i infama kommentarer om ägarens megalomani, överetableringen av gallerier för medelklassen, inslaget av kommers med försäljning av barnselar i shoppen och projektets privata karaktär i synnerhet. Några skribenter har till och med blivit så upphetsade att de förutspått en snabb undergång och nedläggning.        

Nu är grundaren och finansiären Björn Jakobson erkänt svår att jobba med och kanske därför inte helt lätt att tycka om. Den ursprungliga arkitektbyrån åkte ut med huvudet före och även andra entreprenörer vittnar om tuffa möten och utskällningar. Men är det så konstigt, går det inte att förstå hur en åldrande man, van att bestämma, vill ha allt ordentligt gjort?

Hur är det med utställningarna då? Jo, Candida Höfers fotografier fascinerar. Hennes signum är kristallklara, skuggfria bilder av miljöer skapade av människor men nu i bild kusligt tömda på mänskligt liv. Hon har fotat från zoologiska trädgårdar där djuren på ett sorgligt men komiskt sätt ser helt felplacerade ut i mänskligt skapade futuristiska miljöer (se pingvinerna tex), från de vackraste biblioteken världen över osv. Men det som fastnar vid det här tillfället är hennes bilder från konstsamlares hem världen över. Mellan 2004 och 2007 åkte Höfer runt i världen och fotade konceptkonstens nestor On Kawaras konst på plats i hemmen hos de samlare som innehar Kawaras mest berömda verk, datumtavlorna. Sammantaget blir även denna svit komisk eftersom dessa hem utspridda över jorden, ser likadana ut. Avskalade och minimalistiska.     

En annan fotgraf, Maria Miesenberger, har lagt kameran åt sidan och visar sina retuscherade figurer i verkliga livet, som skulpturer, uppflugna på pelare, på taket och ute i naturen runt konsthallen.  

Det är som sagt, inte särskilt mycket folk och när vi tar oss en matbit i det eleganta restaurangen kommer Björn Jakobson själv in och ger källarmästaren en order:

-          Ta genast fram ett menyförslag som vi kan kombinera med båtresan, båten kan inte gå tom på kvällen. Rapportera till mig imorgon.  

Vi får hoppas att ägaren ansträngningar lönar sig, det är han värd.   

onsdag 1 augusti 2012

En Vandal hittar tillbaka

Längs den mördande tråkiga E4 sträckan genom skogarna söder om Vättern finns numera ett vattenhål, konsthallen Vandalorum. I sommar är dragplåstret Erik Dietman, ett passande val faktiskt.

Gustav Vasa började på ålderns höst kalla sig Vendernas konung, eller på latin rex Vandalorum. I och med det injicerade han en par svårartade missuppfattningar i svenskt regaliskt vokabulär, dels att venderna skulle syfta på folk vid södra östersjökusten - när han troligen avsåg finnar, och dels att venderna och vandalerna skulle vara samma folkgrupp. Nåväl, vandalerna hade själva av allt att döma definierat Skandinavien som sitt urhem, så varför inte förlägga detta urhem till det småländska höglandet tyckte en möbelhandlare i Värnamo och drog igång projektet Vandalorum. Sagt och gjort, nu reser sig ett par röda lador på ett fält vid motorvägen. Men det är roligare än det låter. Inne i husen har Erik Dietmans verk ställts samman i en första större utställning efter hans död 2002. Verken har inlånats från olika håll, från privata samlingar men också museer bl.a. känns hans inplåstrade stolar med varsitt ben utbytt mot en kaktus igen från Moderna Museet.   
Dietman rymde själv redan på femtiotalet från smålansskogarna till Paris och Nizza, levde rövare (det som på konstnärsspråk heter bohemliv) med Fluxus gänget, plundrade konsumtionssamhället på sina artefakter – plåstrade readymades och skapade ”trash art”, intog berusningsmedel och utförde ”performance” (svalde bl.a. gasbindor).  På något sätt ”kristnades” han till slut, tog emot ordnar och blev professor i skulptur.       
Hur var det då med vandalerna? Jo, de frigjorde sig från de mörka germanska skogarna på 400 talet, drog sig neråt Sydeuropa, slog sig ner i Nordafrika, bildade ett litet kungarike och försvann i slutet av 500 talet. Under deras korta storhetstid levde de rövare, plundrade Rom lite och var allmänt jobbiga, men mest tog de storögda till sig den borttynande romerska kulturen, blev kristna och gifte sig med inhemska kvinnor. Den bysantinske historikern Prokopius beskriver detta i sin bok ”Vandalkrigen” (översatt av Sture Linnér 2000).  Särskilt mycket okynnesbrottslighet – vandalism - ägnade de sig troligen inte åt, det ryktet hade Voltaire spritt ut på 1700 talet.  
Kanske var Dietman en äkta vandal, tänker vi när bilen susar vidare genom skogen.

torsdag 17 maj 2012

Ljus bland skyar

Kvällsöppet på auktionshuset innebär att du kan kliva omkring nästan ensam. Frånvaron av högljudda hälsningsceremonier, kindpussande och östermalmskonvention känns inte alltför betungande.

Fotorealismen håller i sig, inte mindre än fyra Karin Broos bjuds ut. Till det en 60-talare av Ola Billgren.

Billgren dog för drygt 10 år sedan men är ändå den svenska konstnär som mest förknippas med begreppet Nutida. Hans övergång på 70-talet från fotorealismen till ett mer abstrakt, subjektivt sökande, är idag en del av svensk konsthistoria. 80 och 90-talen ägnade Billgren åt att skapa drömska och skimrande bilder där moderna stadslandmiljöer eller klassiska ruinlandskap görs knappt förnimbara, dolda under beslöjande färgskikt. Ibland blir bilderna nästan rent abstrakta som när han letade efter ljus bland skyar eller i vattenkonst. En sådan bild återfinns bland utbudet även denna gång: Ljusfall i blått från 1989.

lördag 21 april 2012

Expressionism i ekande salar

Häromdagen meddelades att konstnären Erland Cullberg dött. Det är hans konst jag tänker på när jag går genom Liljevalchs några dagar efter att utställningen med Jarl Ingvarsson öppnat. Det brukade heta att Cullberg inte hade några förebilder i svensk expressionism, men det är svårt att tro att inte Ingvarsson, som rimligen bör vara tjugo år yngre, inte haft Cullbergs färgflöde och frenesi någonstans i bakhuvudet. Annars är det väl neo-expressionister som Georg Baselitz som påverkat honom. Omskrivet är Ingvarssons beting att med nersända dukar och sponsrad färg, i rasande tempo ta fram en svit målningar med Strindbergsanknytning. Anstiftaren Lijevalchschefen Mårten Castenfors, visste nog att just Baselitz brukar säga att han påverkats av Strindberg. Men här handlar det mindre om bildkonstnären Strindberg och mer om bilden av Strindberg. Hursomhelst, resultatet är uderhållande, ojämnt och typiskt Jarl Ingvarsson. Hans gimmick att i all expressionistiskt färgyra utgå ifrån ett föremål, kommer igen här också. I de flesta målningarna kommer Strindberg höga stormhatt fram. Men i några av de tjugotal bilder I Strindbergssviten är det som han tröttnar på den artificiella kopplingen till Strindberg och för in en helt vanligt oljedunk, en sådan man köper på Statoil. Ganska roligt. Märkligt är dock hur få besökare det är denna helgeftermiddag. Salarna är i princip tomma. Har Stockholmarna tröttnat på färg? Kanske är Liljevalchs salar lika ödsliga som salarna på det äldreboende någonstas i Stockholms norra förorter vari Cullberg tvingades vistas den sista tiden, avtvingad sina färgtuber men alltjämt frenetiskt tecknande.

söndag 18 mars 2012

Årets Carnegievinnare 400 år försent

Carnegie Art Award kändes lite trött i år. Eller är det bara vårtröttheten allmänt som smittar av sig.

Vinnaren finländaren Marilas holländska blomsterstilleben i kollosalformat förvränger visserligen skalan på ett skickligt sätt men skapar inte det riktiga suget.

Andreas Eriksson verk var lite väl murriga och en besvikelse. Kanske dags att dra in strömmen igen.

Elaka barn i värsta Flugornas Herre - stil, är kanske fascinerande men inte särskilt upplyftande. Ändå är det kanske dessa bilder av en annan finne, Mäkilä, som fastnar denna marssöndag. En av bilderna ser ut att vara en elak travesti på Nils Bolmmérs sentimentala älvdans från 1850.

Published with Blogger-droid v1.6.3

torsdag 15 mars 2012

Är projekt konst?

Ai Weiwei på Magasin 3 i Stockholm väcker den gamla frågan om konst kan vara ett projekt eller projekt konst. Att skicka 1001kineser till Basel eller låta ett ett otal porslinsarbetare producera 10 ton små handmålade solrosfrön, är onekligen fascinerande projekt. När jag går igenom posten,hittar tidskriften Projektvärden, och slöbläddrar förbi artiklar om div projekt från den "proffesionella" världen, slås jag av att allt kan sannerligen bedömas olika beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Hur som helst är utställningen med världens idag kanske viktigaste konstnär sevärd.
Published with Blogger-droid v1.6.3

onsdag 22 februari 2012

Jacob Dahlgrens lek med blyertspennor


Jacob Dahlgren har varit med några år och presenterat sina verktyg, tumstockar och färdigtillverkade föremål, placerade i former och mönster. Hans lek med blyertspennor på årets konstmässa Market (på Konstakademien i helgen) är en av de verk som sticker ut när vi snabbt passerar genom utställningsalkoverna.

Market är kommersiellt javisst, men ett bra tillfälle att på ett par söndagstimmar uppdatera sig på vad som ställts ut på de viktigaste gallerierna den senaste tiden.

lördag 17 september 2011

Fotorealism i guldhus


När vi närmar oss Sven-Harrys konsthall i Vasaparken gnistrar fasadens guldplattor provocerande i septembersolen. Terrassen utanför ingången är inte klar ännu och vi kisar upp mot balkongerna för att förstå hur de som nådigt tilldelats lägenheterna i huset har det.Härom veckan öppnade en utställning med Karin Broos i konsthallen. Och nu är vi nyfikna både på utställningen och huset.

Sedan sextiotalet har fotorealismen eller superrealismen, i Sverige haft sina ups and downs: Ola Billgren övergav den, John-E Franzén har fortsatt, och Karin Broos är väl den nuvarande svenska stjärnan i genren. Länge fanns en tydlig skepsis bland kritiker gentemot fotorealismen; inte tillräckligt radikalt, allt för nära det lättsmälta osv. Själva idén, att utgå ifrån ett fotografi, har Broos helt anslutit sig till, och hennes motivkrets är fokuserade på familjen, vardagligheten och kvinnor vid vatten (helst mörka värmländska insjövatten i eftermiddagssol).

Sextitalets amerikanska fotorealism utvecklades ur popkonsten och tog delvis avstånd från 30-talets ”american realism”, med Hopper som främsta representant. Men Karin Broos har som jag ser det ett drag av Hopper, särskilt hennes gruppmotiv. Realistiska med ändå drömska, överjordiska. Hennes vattenytor och vågskvalp har dessutom mycket Gustaf Fjaestad och förra sekelskiftet, över sig.

Broos fick vänta länge på sitt konstnärliga erkännande och kanske är superrealistisk konst fortfarande halvskumt i vissas ögon. Talande nog har vi sällskap i hallen av Axess Johan Lundberg, som härom året retade gallfeber på kulturvänstern med sin kulturkonservatism och vilja till återupprättande av figurativ konst. Han nickar belåtet.

söndag 20 februari 2011

Textkonst på Market

Konceptkonstens nestor On Kawara började redan på 60-talet måla text på duk, oftast ett datum och namnet på en plats som för att frysa ögonblicket. På helgens gallerimässa Market på Konstakademin, finns flera exempel på liknande hantering av text som konst.
Islänningen Birgir Andrésson gjorde flera textarbeten där ett ord, ett citat eller en titel, ger en signal om ett sammanhang. Titeln på Fritz Langs 30-tals film Dr Mabuses testamente, t.ex.
En svit målningar anspelar på finanskriser och avslöjar de tomma orden i företagen årsredovisningar genom att reproducera dem mot grälla bakgrundsfärger.
Lukas Göthman målar också text. Meningar, ord och bokstävers som smått smått upprepas, speglas och flyter iväg.
Published with Blogger-droid v1.6.3

söndag 24 oktober 2010

De icke-kompatibla enheternas harmoni

Lena Flodman uppfyller en dröm, att enträget få arbeta med det hon drivs av, att få skapa volymer och objekt i olika mer eller mindre svårhanterliga material. Efter skolan försvann hon till Italien för att på plats och ställe mödosamt lära sig betvinga Michelangelo egen sten, Carracara marmorn. Sedan dess har hon lärt sig bemästra antikens alabaster, det borgerliga 1800-talets finkeramik och samtidens aluminium. Hennes skapelser har mänsklig anknytning men anspelar på kommersiella och välkända figurer eller artefakter och har alltid med en oroande knorr. Figurerna är färggranna och läckra men vid närmare betraktande är de små ”freaks”, hopsatta av icke-kompatibla enheter.

Just brottet mot harmonin, kompatibiliteten, fann Lena Flodman när hon letade inspiration på en italiensk strand. Bland ilandflutna sopor från det fortfarande förfärande nedsmutsade medelhavet, fann hon delar av leksaker som ropade efter att bli funna och hopsatta. Nu gick inte allt att sätta samman på ursprungligt vis, så som en annan Mary Shelley gestalt, började hon resonera att de delar som hittades får duga. Resultatet går att beskåda på Konstakademien nu i höst.

Figurerna är alltså formade efter plastdelar och bortkastat men överförda till de ädlaste material. Effekten blir förunderlig och väldigt rolig.

fredag 6 augusti 2010

New Museum of Contemporary Art


Jag lämnar familjen som prioriterar fotbollsfinalen framför museibesök, vid WTC byggplatsen och går norrut på Manhattan. Mitt mål är New Museum på the Bowery, ett av New Yorks senaste tillskott av konstmuseer.

Fram till 90 talet var the Bowery New Yorks ”skid row”; ett slumområde med kriminalitet, prostitution och horder av hemlösa. Men för femton år sedan började ett envetet och ibland hårdhänt upprensningsarbete och idag är området lugnt, städat och nästan ödsligt, åtminstone den här eftermiddagen.

Inklämt mellan låga typiska New York-hus och då menar jag snarare Hopper-hus än stål- och glaskomplex) ligger New Museum, som öppnade för ett par år sedan. Byggnaden är ritad av japanska arkitekter, SAANA, och liknar ett antal staplade skokartonger förskjutna från en vertikal centrumlinje.

Väl inne i museet visar det sig att områdets historia i någon mening återknyts: en av huvudställningarna är en retrospektiv över Brion Gysin, en person som snarare var en inspiratör än en egen konstnär. Bl.a. samarbetade han med beatnikförfattaren William S. Burroughs som, i sin tur, både levde missbrukarliv på och skildrade the Bowery på 50- och 60-talen.

Intressantare är den andra utställningen med en brasiliansk konstnär, Rivane Neuenschwander. Det som gör mest intryck är en av hennes videor. Videokameran följer en såpbubbla som långsamt och drömskt förflyttar sig i en tom gammal lägenhet . Ett oroväckande surrande ljud, som vore bubblan ett rymdskepp, och det faktum att den ödsliga lägenheten trots allt bär spår av mänsklig verksamhet i form av halvfärdigt målnings- och reparationsarbete, förstärker känslan av något hotfullt. Kanske kan man se även detta verk som en kommentar till omgivningen. I New York Times kan man läsa att lägenhetspriserna drar i höjden på the Bowery, den gamla slummen har blivit trendig. De gamla lägenheterna har renoverats.

Men man ska verkligen inte se tillbaka tjugo år med nostalgisk blick, det är på många sätt en otrolig utveckling som skett i New York. Att kunna känna sig trygg på gatorna gynnar både boende och besökare. På vägen hem genom little Italy fastnar jag på trottoarerna där folk flockas i och utanför restauranger och barer som visar fotboll. Stämningen är hög men avslappnad och vänlig.

söndag 25 april 2010

Bukowskis rider på trender

Vi var på det stora auktionshuset i fredags. Om man accepterar att konst här är en ren och skär fråga om affärer, kan man ändå hitta ett och annat som känns nytt och fräscht. Varje år gör de några försök att skapa en andrahandsmarknad för några yngre eller mer okända konstnärer. En tydlig trend i vår är att rida på intresset för konstnärskap som några pågående eller nyligen avslutade utställningar har skapat.

Evert Lundkvist utställningen på Moderna i våras matchas här av flera verk. Prisnivåerna är förstås ouppnåeliga, varför det inte är så kul i längden att fördjupa sig i ”den svenske Rembrandt”.

Lite mer spännande är några mystiska små tavlor av Rita Lundqvist. Hon har nu en utställning på Liljevalchs. Utställningen är retrospektiv och man får bekräftat att hon målat figurer i vardagsgrå miljöer på samma sätt i 20 år. På sitt sätt fascinerande.

Även Håkan Bengtsson som nyss avslutat en utställning på Millesgården, har här ett par verk. Hans maniska ristande av sträck på monokroma dukar eller objekt, som här en kub, verkar lite stolligt men ger ett resultat som man kan bli stående länge framför.

fredag 26 mars 2010

Kontrollerat våld på Konstakademien

Gå och se Anastasia Ax installation på Konstakademien. Den ger en stark upplevelse och en krypande obehagskänsla som förstärks av den rullande videon från tillblivelsen inför en loj publik hösten 2009.

Installationen ingår i Carnegie Art Awards ambulerade utställning som förra veckan kom till Stockholm. Trots en ganska kommersiell inramning, priset är ju finansierat av den beryktade investmentbanken som för två år sedan med buller och bång togs över av statliga Riksgälden, är utställningen ändå ett tillfälle att se intressant samtidskonst.

Jorma Puranens isspeglingar är drömska och nordiskt vemodiga. Jukka Mäkelä abstraktioner är fascinerade och efter ett tags stirrande kan man både läsa ut tecken och naturformer.

Kjersti G. Andvig, slutligen, med sin stickade dödscell (!), ger associationer både till Edward Kienholz mentalsjukhuscell på Moderna och Röda Nejlikan utklädd till stickande gumma bevittnande skräckväldets giljotinerande.

Och det bästa, allt är gratis. Det är bara att gå dit!