Visar inlägg med etikett arkitektur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arkitektur. Visa alla inlägg

torsdag 16 november 2017

Den sista europeiska kolonien i Asien



Macau dyker upp i diset när snabbfärjan närmar sig. Det som dominerar sjösidan är de stora glädjelösa kasinokomplexen, men bakom, uppe på några kullar, finns rester av det Macao som jag är mer intresserad av, det som skulle bli den sista europeiska kolonien i Asien.   

Ett stökigare, lite smutsigare Hongkong, ett av världen mest tätbefolkade samhällen, ett land utan natur men ändå ett av världens rikaste områden. De senaste decenniernas inkomster från kasinoverksamhet har skapat ett svåröverträffat välstånd, med medelinkomster som bara överträffas av gulfstater.

Till skillnad från Hongkong, sex mil över vattnet österut, med sitt spektakulära läge och sitt renommé av sofistikerad världsmetropol, är Macau mindre, ännu kompaktare men framför allt en plats med en tydligare historia. I staden finns många rester från den fyrahundraåriga koloniala eran. Macau var under århundradena en portugisisk besittning. Historien från Portugal, landet som alltid varit för fattigt för sina kolonier, genomsyrar Macaus självbild med ett eget kreolskt språk, med egna traditioner och som en kulturell smältdegel av Europa, Afrika och Asien. Synligt i gatubilden är kyrkor och profana byggnader med ett unikt eget uttryck: Lojala senaten vid senatstorget, med sin enkla fasad från 1700-talet, en 1800-tals teater, ett moriskt palats för en indisk köpman, alla byggnader som tillsammans har blivit ett UNECO världsarv.     

Trappan upp till ruinen av sankt peterskyrkan är överfull av turister. Ruinen är egentligen bara den kvarstående kortväggen, en lustig barockfasad med insmugna kinesiska tecken och referenser. Kyrkan byggdes av utsända jesuiter och det är tydligt att fasaden försöker övertrumfa Il Gesù,  jesuitordens pompösa moderkyrka i Rom. Här i Macao blev det dock aldrig någon överdådig kyrkointeriör utan bakom fasaden doldes en ganska enkel träbyggnad. Träkyrkan brann ner och kvar står sedan 150 år en ensam vägg.  Det sägs på skyltar att den utsirade barockfasaden påminner, nu i sitt ruinerade skick, om en klassisk kinesiskt ceremoniell port och därmed förklaras Macaobornas och de kinesiska turisternas fascination.

Turen tillbaka till Hong Kong på kvällen blir skumpig. Då och då gör bärplansbåten tvära höjningar och djupa nigningar, jag kämpar med sjösjukan men mina medpassagerare verkar tåliga.    

fredag 21 augusti 2015

1800-talets gotik



Det är en av alla dessa solgassande augustidagar på landsbygden utanför Bordeaux. Termometern visar en bra bit över trettio grader och luften darrar över Grave distriktets vinodlingar, böljande majsfält och dungar av pinjeträd. Då efter vägkröken, dyker slottet Roquetaillade upp. Ett högt torn, en Donjon, omgivet mindre torn med krenelerade murar. En medeltida borg i ett modest format.



Vi får en visning av ung guide - seulement en français, malheureusement – men det går ganska bra att förstå. Det visar sig att slottet är delvis bebott och att ägarna kämpar med intäkter för underhåll och drift. De säljer eget vin, honung och riddarkrams, hyr ut till musikfestivaler och kinesiska rotaryklubbar.

Vi intresserar oss för just det här slottet i den här slottrika trakten, eftersom huset trots sitt medeltida yttre rymmer en överdådig 1800-tals inredning och är ett av restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Duc mindre kända men inte desto mindre intressanta skapelser. Här har han endast måttligt förbättrat fasaden och ägnat mest tid åt inredning. Viollet-le-Duc, som förbättrade Notre Dame och Sainte-Chapelle i Paris och återuppbyggde medeltidsborgen Pierrefonds till ett gotiskt sagoslott för Napoleon II, var hyllad i det andra kejsardömet men hyste egentligen republikanska känslor och la därför in opportunistiska referenser både till trikoloren och de rojalistiska franska liljorna i den färgstarka och lätt kitschiga inredningen. Rummen är storslagna men ändå (för herrskapet) 1800-talsmässigt bekväma.

Eugène Viollet-le-Duc skrev i sitt ”uppslagsverk över fransk arkitektur”, Dictionnaire raisonné, att restaurering handlade om att återställa en byggnad till ”ett komplett tillstånd, som kanhända aldrig har existerat vid någon tidpunkt”. Idéerna togs upp av Helgo Zettervall och genomfördes i hans domkyrkorestaureringar. Så står man framför Uppsala domkyrka är det Viollet-le-Duc teorier man ser förverkligad. (Om dessa influenser har Fredric Bedoire skrivit lättillgängligt, senast i hans Restaureringskonstens historia från 2013.)

När vi passerar ut genom slottsporten blinkar en Notre Dameliknande gargojl (en vattenkastare) till oss med en hälsning från ett gotiskt 1800-tal.