lördag 19 januari 2013

Gult i Kristinehamn


Solen skiner blekgul över den grå kärnisen på vänerviken utanför Kristinehamns konstmuseum. Det är lugnt och stilla den här dagen tidigt i januari. Någon större lust att gå på museum verkar inte Kristinehamnsborna ha. Väl inne i Mariebergs mentalsjukhus gamla panncentral, nu omgjord till konsthall, är det folktomt och utkylt, kassadamen skyndar sig runt för att sätta på videofilmer och tända upp lokalen. Men när allt väl är igång visar det sig att samtida gul konst slår emot oss och vi glömmer nästan den 14 gradiga kylan. En inte dålig, men lite konventionell samling samtida svenska verk med några inslag av gul färg från tidigare 1900-tals konstnärer som Evert Lundqvist och Staffan Hallström. Förklaringen får vi när vi läser att verken kommer från en privat kollektion ihopköpt av Södertäljes störste skattebetalare, en lyckosam fondmäklare med samlarambitioner.             

Jag stannar vid några bilder av Tommy Hilding med gulskimrande landskap och fragment, där Hilding lagt in mönster i bilden, som bildmarkeringar i en kamera. Konstnären har annars haft bebyggelse och stadslandskap i sin motivkrets. I dagarna har han en utställning i Konstakademien hus på Fredsgatan på temat miljonprogrammets miljöer.

Men nu behöver vi fortsätta vår resa. Annars blir det som min mormor alltid sa när vi bråkade för mycket som små:” om ni inte lugnar er hamnar jag i Kristinehamn!”   

tisdag 6 november 2012

Ett scenario som inte kommer inträffa

År 2013: Grävskopor börjar gräva ut högen vid Haga norra. Schaktmassorna silas metodiskt och 1700-tals kakelugnar, 1600-tals sandstensportaler och 1800-tals taktegel samlas upp och sorteras. Nu ska detta restaureras och återställas på plats för att pryda de återskapade husen och fasaderna nere på norrmalm.

Samtidigt i city börjar byggställningar resas mot bankhusen runt Sergels Torg och Malmskillnadsgatan. Slitna plåt- och glasfasader börjar monteras ned. Kulturhuset rivs delvis och Sergels torg och Brunkebergstorg möts äntligen. De utrymda gamla bankhusens innanmäten börjar anpassas till bostäder, småskaliga kontor och affärslokaler. Byggnadsantikvarier och skickliga hantverkare arbetar intensivt med sina mödosamma arbeten att återskapa några av de mest intressanta fasaderna längs de sargade citystråken.

Något år senare flyttar de första boende in i sina lägenheter och byggnadsställningarna rivs och blottlägger 1700-tals fasader blandat med småskalig men nyskapande modern arkitektur. Stockholm vinner pris för sin cityomdaning. 

Orealistisk eller? Egentligen inte. En stor förändring pågår delvis i det tysta i Stockholms city, banker och myndigheter effektiviserar sina verksamheter, de gamla lokalerna blir för stora. Fastighetsägarna räknar bekymrat på lönsamhet och ombyggnadsbehov. Det är nu ett lysande tillfälle att återställa det som en gång raserades. Görs ingen nu restaureras befintliga byggnader hjälpligt och nästa tillfälle dyker inte upp på femtio år eller så. Men var hörs opinionen?   

Planerna på en omfattande cityomdaning i Stockholm drogs upp redan på trettiotalet. Snart efter kriget drog allt igång.  En speciallag, Lex Norrmalm, infördes 1953 som gjorde det enklare för staden att expropriera fastigheter som förberedelse för större stadsplaneregleringar. Äganderätten vägde lätt dessa år då socialdemokratiska borgarråd drev igenom skövling av 17–1800-tal bebyggelsen på norrmalm. En av de bärande idéerna var att låta privata byggherrar resa husen men upplåta den exproprierade marken mot tomträttsavgäld. Nu efter dryga femtio år har systemet havererat: staden ser avgälden som en trygg och säker intäktskälla (bara för citytomterna handlar det om flera hundra miljoner kronor årligen) medan höga avkastningskrav hos fastighetsägarna gör kostnaden till ett hinder för det som är mest eftertraktat idag, ombyggnad och omvandling till det som staden en gång var; en levande miljö med bostäder, arbeten och affärer. Intresseorganisationen Fastighetsägarna dundrade häromdagen, apropå den nyligen framlagda Tomträttsutredningens förslag om höjning av den s.k. avgäldsräntan: - Förr var det bra att Stockholms stad ägde marken men nu har tomträttsinstitutet fått motsatt verkan och begränsar investeringsviljan. Idag motverkar därför tomträttsinstitutet den fortsatta utvecklingen av Stockholms innerstad.  

Om politikerna vill kan en sannolikt en överenskommelse komma till stånd som skulle få stor betydelse för gestaltningen av nedre norrmalm de närmaste åren. Sälj av mark och styr hur ombyggnad och nybyggnad ska ske med höga krav på arkitektur och konstnärligt värde. Ställ krav på mångfald av verksamheter och upplåtelseformer. Framför allt: hemfall inte till 60-tals nostalgi på grund av historielöshet eller vänsterkramande av de eländiga miljöerna runt Sergels torg. Sätt upp plaketter med borgarråden Helge Berglund, Hjalmar Mehr och Joakim Garpe profil och namn så deras illgärningar inte glöms.
 
Men finns viljan? Finns opinionen?  

 

söndag 28 oktober 2012

Strindbergs minne

Så kom vi iväg att se Strindbergsutställningen på Lijevalchs till slut.

Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.

Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt återigen begär förtroende i samhället.

Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss, ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….             

måndag 8 oktober 2012

Ett magiskt museum

De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag kommer fortfarande ihåg känslan.
 
Egyptiska museet i Kairo
 Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet mästerverk.      
Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.
Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.  
I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.  Antalet föremål överväldigar men utställningarnas usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.
Några av salarna är helt tomma och jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar, gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.       

lördag 1 september 2012

Värmdö i augusti

Det blixtrar och dundrar, regnet vräker ner, men så – solen letar sig fram och värmer den förskräckta skara kulturtanter, unga par och medelåders turister, som kurat på däck till den lilla skärgårdsbåt som tar oss till Värmdö och Artipelag. Om sommarvädret är dramatiskt står det i kontrast till den stillsamma och solenna stämning som råder framme i den nya privata konsthallen, väl gömd i skärgårdsskogen. Vi förvånas över husets inre volymer imponeras av ambitionen i de utställningar som visas.

Mottagandet av denna konsthall, och kommentarerna vid invigningen i juni, har varit skrattretande njugga. Kultursidor, i tidningar av alla politiska schatteringar, har försökt överträffa varandra i infama kommentarer om ägarens megalomani, överetableringen av gallerier för medelklassen, inslaget av kommers med försäljning av barnselar i shoppen och projektets privata karaktär i synnerhet. Några skribenter har till och med blivit så upphetsade att de förutspått en snabb undergång och nedläggning.        

Nu är grundaren och finansiären Björn Jakobson erkänt svår att jobba med och kanske därför inte helt lätt att tycka om. Den ursprungliga arkitektbyrån åkte ut med huvudet före och även andra entreprenörer vittnar om tuffa möten och utskällningar. Men är det så konstigt, går det inte att förstå hur en åldrande man, van att bestämma, vill ha allt ordentligt gjort?

Hur är det med utställningarna då? Jo, Candida Höfers fotografier fascinerar. Hennes signum är kristallklara, skuggfria bilder av miljöer skapade av människor men nu i bild kusligt tömda på mänskligt liv. Hon har fotat från zoologiska trädgårdar där djuren på ett sorgligt men komiskt sätt ser helt felplacerade ut i mänskligt skapade futuristiska miljöer (se pingvinerna tex), från de vackraste biblioteken världen över osv. Men det som fastnar vid det här tillfället är hennes bilder från konstsamlares hem världen över. Mellan 2004 och 2007 åkte Höfer runt i världen och fotade konceptkonstens nestor On Kawaras konst på plats i hemmen hos de samlare som innehar Kawaras mest berömda verk, datumtavlorna. Sammantaget blir även denna svit komisk eftersom dessa hem utspridda över jorden, ser likadana ut. Avskalade och minimalistiska.     

En annan fotgraf, Maria Miesenberger, har lagt kameran åt sidan och visar sina retuscherade figurer i verkliga livet, som skulpturer, uppflugna på pelare, på taket och ute i naturen runt konsthallen.  

Det är som sagt, inte särskilt mycket folk och när vi tar oss en matbit i det eleganta restaurangen kommer Björn Jakobson själv in och ger källarmästaren en order:

-          Ta genast fram ett menyförslag som vi kan kombinera med båtresan, båten kan inte gå tom på kvällen. Rapportera till mig imorgon.  

Vi får hoppas att ägaren ansträngningar lönar sig, det är han värd.   

tisdag 28 augusti 2012

Picasso och Duchamp


Plötsligt stoppar han ner armen i flasktorkaren – är det på trots, en manisk handling eller är det för att suga i sig energi från ett laddat föremål? Hursom helst blir det ett absurt spektakel när vakterna på nolltid jagar iväg honom och lugnet återställer sig.

Scenen med den lustig klädde, och uppenbart stollige mannen, utspelar sig inne på Moderna museet den sista men soliga lördagen i augusti 2012. Det är nästan hundra år sedan Duchamps flasktorkare gjordes till konst och drygt femtio år sedan frågan ställdes ”är allting konst?” (av Ulf Linde i Spejare 1960) Magin håller tydligen i sig.

Moderna museet har ställt samman en liten utställning med sina verk (ett par inlånade också) av Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Tvisten är att ställa dessa två modernistiska giganters konstnärsskap mot varandra, de visas också i två olika rum. Tillsynes helt olika finns naturligtvis en gemensam grund och de var också högst medvetna om varanda under hela sina aktiva liv. Båda gick igenom impressionistfasen, var fauvister och kubister, men sedan skiljs de åt. Duchamp jagade vidare att fånga repetitionen och rörelsen på duken genom en utflykt till futurismen innan han abrupt lägger penseln åt sidan och målar i tanken, utan duk och färg, genom sina readymades och installationer. Picasso fortsätter att utvecka måleri, skulptur och grafik, och inmuta sina paradområden: kvinnoporträtt och lustfyllda teckningar av kvinnor och minotaurer.

När det gäller Picassorummet, skapar som en minoisk labyrint, är det faktiskt de små gravyrerna som kan fascinera mest. Men det är också lite rörande att vi kan skrapa ihop en hyfsat representativ samling Picasso verk i Stockholm. Själva proveniensen för verken blir en del i utställningen, presenterade som de är i en utförlig redogörelse i utställningskatalogen.

Duchamprummet är var jag förstår en överflyttning av rummet med föremål som ställdes ut på Konstakademin i höstas. Då gjordes en genomgång av Ulf Lindes analyser av den enigmatiske Duchamp och det kan väl vara en bra ide att visa upp dessa verk än en gång, Moderna museet äger ju en av värdens mest kompletta Duchamp samligar. Även här är verkens historia viktig för förståelsen, de är i princip alla kopior tillverkade av Linde och i efterhand signerade av Duchamp.



En fin liten utsällning, det enda som stör är det faktum att ytterligare en utställning på Moderna överlappar i tiden just denna lördag. Samma dag avslutas amerikanskan Sturtevants förevisning av ”repetitioner, kopior, kloner” av bland annat Marcel Duchamps Fresh Widow. Plötsligt blir det nästan lite väl många fönster.


onsdag 22 augusti 2012

Me and my bike

Back from a long vacation and committed to a (yet another) healthier autumn, I’ve started to ride my bike to work again. I’ll tell you biking through Stockholmin the morning or late afternoon is not a sinecure. Having read the morning paper yesterday (SvD Aug 21.) I got the final confirmation that my notion is correct: the bicycle accidents in central Stockholm has increases to alarmingly high figures. 

First of all, the scarcely scattered bicycle lanes are dead dangerous. It’s more of a rule than of an exception that the seemingly safe biking paths either directs you into infernal cross roads or ends abruptly in the street without any warning what so ever. I’m more and more leaning to the standpoint that we would be better off without the bicycle lanes.

Then, I admit I may sound like a grumpy old man, but all these bikers that totally ignore the traffic lights really annoy me. Sure, it may put them more in danger than me, I agree to that, but stopping at a red light is always a risk since you can be sure of having a fellow biker behind you who has no intention of stopping and therefore, loudly sighing, overtakes you with a resentful face. Only once have I ever seen a police fining a biker for driving against red, and I may agree the law enforcement should focus on more serious crimes. However, I do think it’s time for a campaign of some sort to enforce bikers to comply to at least the most basic traffic rules.

Having had all that out of my system, I must say I find the issue on future traffic solutions in Stockholm a most delicate business. The weary summer initiatives from both local and national politicians, on increasing the road tolls to finance an expansion of the underground line towards south and making it more expensive and troublesome to park your car etc, just feel so predictable. There must be ways of creating a sustainable modern city that allows for swift and safe public transportations as well as individual choices like riding a bike or, if you rely need it, taking your car.

OK, I need to think more about this. In the mean time, I put my helmet on and climb my bike for another death wish ride through the asphalt jungle.