Strindbergs minne

Så kom vi iväg att se Strindbergsutställningen på Lijevalchs till slut.

Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.

Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt återigen begär förtroende i samhället.

Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss, ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….             

Ett magiskt museum

De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag kommer fortfarande ihåg känslan.

 

Egyptiska museet i Kairo

 Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet mästerverk.      

Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.

Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.  

I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.  Antalet föremål överväldigar men utställningarnas usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.

Några av salarna är helt tomma och jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar, gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.       

Värmdö i augusti

Det blixtrar och dundrar, regnet vräker ner, men så – solen letar sig fram och värmer den förskräckta skara kulturtanter, unga par och medelåders turister, som kurat på däck till den lilla skärgårdsbåt som tar oss till Värmdö och Artipelag. Om sommarvädret är dramatiskt står det i kontrast till den stillsamma och solenna stämning som råder framme i den nya privata konsthallen, väl gömd i skärgårdsskogen. Vi förvånas över husets inre volymer imponeras av ambitionen i de utställningar som visas.

Mottagandet av denna konsthall, och kommentarerna vid invigningen i juni, har varit skrattretande njugga. Kultursidor, i tidningar av alla politiska schatteringar, har försökt överträffa varandra i infama kommentarer om ägarens megalomani, överetableringen av gallerier för medelklassen, inslaget av kommers med försäljning av barnselar i shoppen och projektets privata karaktär i synnerhet. Några skribenter har till och med blivit så upphetsade att de förutspått en snabb undergång och nedläggning.        

Nu är grundaren och finansiären Björn Jakobson erkänt svår att jobba med och kanske därför inte helt lätt att tycka om. Den ursprungliga arkitektbyrån åkte ut med huvudet före och även andra entreprenörer vittnar om tuffa möten och utskällningar. Men är det så konstigt, går det inte att förstå hur en åldrande man, van att bestämma, vill ha allt ordentligt gjort?

Hur är det med utställningarna då? Jo, Candida Höfers fotografier fascinerar. Hennes signum är kristallklara, skuggfria bilder av miljöer skapade av människor men nu i bild kusligt tömda på mänskligt liv. Hon har fotat från zoologiska trädgårdar där djuren på ett sorgligt men komiskt sätt ser helt felplacerade ut i mänskligt skapade futuristiska miljöer (se pingvinerna tex), från de vackraste biblioteken världen över osv. Men det som fastnar vid det här tillfället är hennes bilder från konstsamlares hem världen över. Mellan 2004 och 2007 åkte Höfer runt i världen och fotade konceptkonstens nestor On Kawaras konst på plats i hemmen hos de samlare som innehar Kawaras mest berömda verk, datumtavlorna. Sammantaget blir även denna svit komisk eftersom dessa hem utspridda över jorden, ser likadana ut. Avskalade och minimalistiska.     

En annan fotgraf, Maria Miesenberger, har lagt kameran åt sidan och visar sina retuscherade figurer i verkliga livet, som skulpturer, uppflugna på pelare, på taket och ute i naturen runt konsthallen.  

Det är som sagt, inte särskilt mycket folk och när vi tar oss en matbit i det eleganta restaurangen kommer Björn Jakobson själv in och ger källarmästaren en order:

-          Ta genast fram ett menyförslag som vi kan kombinera med båtresan, båten kan inte gå tom på kvällen. Rapportera till mig imorgon.  

Vi får hoppas att ägaren ansträngningar lönar sig, det är han värd.   

Picasso och Duchamp

Plötsligt stoppar han ner armen i flasktorkaren – är det på trots, en manisk handling eller är det för att suga i sig energi från ett laddat föremål? Hursom helst blir det ett absurt spektakel när vakterna på nolltid jagar iväg honom och lugnet återställer sig.

Scenen med den lustig klädde, och uppenbart stollige mannen, utspelar sig inne på Moderna museet den sista men soliga lördagen i augusti 2012. Det är nästan hundra år sedan Duchamps flasktorkare gjordes till konst och drygt femtio år sedan frågan ställdes ”är allting konst?” (av Ulf Linde i Spejare 1960) Magin håller tydligen i sig.

Moderna museet har ställt samman en liten utställning med sina verk (ett par inlånade också) av Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Tvisten är att ställa dessa två modernistiska giganters konstnärsskap mot varandra, de visas också i två olika rum. Tillsynes helt olika finns naturligtvis en gemensam grund och de var också högst medvetna om varanda under hela sina aktiva liv. Båda gick igenom impressionistfasen, var fauvister och kubister, men sedan skiljs de åt. Duchamp jagade vidare att fånga repetitionen och rörelsen på duken genom en utflykt till futurismen innan han abrupt lägger penseln åt sidan och målar i tanken, utan duk och färg, genom sina readymades och installationer. Picasso fortsätter att utvecka måleri, skulptur och grafik, och inmuta sina paradområden: kvinnoporträtt och lustfyllda teckningar av kvinnor och minotaurer.

När det gäller Picassorummet, skapar som en minoisk labyrint, är det faktiskt de små gravyrerna som kan fascinera mest. Men det är också lite rörande att vi kan skrapa ihop en hyfsat representativ samling Picasso verk i Stockholm. Själva proveniensen för verken blir en del i utställningen, presenterade som de är i en utförlig redogörelse i utställningskatalogen.

Duchamprummet är var jag förstår en överflyttning av rummet med föremål som ställdes ut på Konstakademin i höstas. Då gjordes en genomgång av Ulf Lindes analyser av den enigmatiske Duchamp och det kan väl vara en bra ide att visa upp dessa verk än en gång, Moderna museet äger ju en av värdens mest kompletta Duchamp samligar. Även här är verkens historia viktig för förståelsen, de är i princip alla kopior tillverkade av Linde och i efterhand signerade av Duchamp.

En fin liten utsällning, det enda som stör är det faktum att ytterligare en utställning på Moderna överlappar i tiden just denna lördag. Samma dag avslutas amerikanskan Sturtevants förevisning av ”repetitioner, kopior, kloner” av bland annat Marcel Duchamps Fresh Widow. Plötsligt blir det nästan lite väl många fönster.

Me and my bike

Back from a long vacation and committed to a (yet another) healthier autumn, I’ve started to ride my bike to work again. I’ll tell you biking through Stockholmin the morning or late afternoon is not a sinecure. Having read the morning paper yesterday (SvD Aug 21.) I got the final confirmation that my notion is correct: the bicycle accidents in central Stockholm has increases to alarmingly high figures. 

First of all, the scarcely scattered bicycle lanes are dead dangerous. It’s more of a rule than of an exception that the seemingly safe biking paths either directs you into infernal cross roads or ends abruptly in the street without any warning what so ever. I’m more and more leaning to the standpoint that we would be better off without the bicycle lanes.

Then, I admit I may sound like a grumpy old man, but all these bikers that totally ignore the traffic lights really annoy me. Sure, it may put them more in danger than me, I agree to that, but stopping at a red light is always a risk since you can be sure of having a fellow biker behind you who has no intention of stopping and therefore, loudly sighing, overtakes you with a resentful face. Only once have I ever seen a police fining a biker for driving against red, and I may agree the law enforcement should focus on more serious crimes. However, I do think it’s time for a campaign of some sort to enforce bikers to comply to at least the most basic traffic rules.

Having had all that out of my system, I must say I find the issue on future traffic solutions in Stockholm a most delicate business. The weary summer initiatives from both local and national politicians, on increasing the road tolls to finance an expansion of the underground line towards south and making it more expensive and troublesome to park your car etc, just feel so predictable. There must be ways of creating a sustainable modern city that allows for swift and safe public transportations as well as individual choices like riding a bike or, if you rely need it, taking your car.

OK, I need to think more about this. In the mean time, I put my helmet on and climb my bike for another death wish ride through the asphalt jungle.

En Vandal hittar tillbaka

Längs den mördande tråkiga E4 sträckan genom skogarna söder om Vättern finns numera ett vattenhål, konsthallen Vandalorum. I sommar är dragplåstret Erik Dietman, ett passande val faktiskt.

Gustav Vasa började på ålderns höst kalla sig Vendernas konung, eller på latin rex Vandalorum. I och med det injicerade han en par svårartade missuppfattningar i svenskt regaliskt vokabulär, dels att venderna skulle syfta på folk vid södra östersjökusten - när han troligen avsåg finnar, och dels att venderna och vandalerna skulle vara samma folkgrupp. Nåväl, vandalerna hade själva av allt att döma definierat Skandinavien som sitt urhem, så varför inte förlägga detta urhem till det småländska höglandet tyckte en möbelhandlare i Värnamo och drog igång projektet Vandalorum. Sagt och gjort, nu reser sig ett par röda lador på ett fält vid motorvägen. Men det är roligare än det låter. Inne i husen har Erik Dietmans verk ställts samman i en första större utställning efter hans död 2002. Verken har inlånats från olika håll, från privata samlingar men också museer bl.a. känns hans inplåstrade stolar med varsitt ben utbytt mot en kaktus igen från Moderna Museet.   

Dietman rymde själv redan på femtiotalet från smålansskogarna till Paris och Nizza, levde rövare (det som på konstnärsspråk heter bohemliv) med Fluxus gänget, plundrade konsumtionssamhället på sina artefakter – plåstrade readymades och skapade ”trash art”, intog berusningsmedel och utförde ”performance” (svalde bl.a. gasbindor).  På något sätt ”kristnades” han till slut, tog emot ordnar och blev professor i skulptur.       

Hur var det då med vandalerna? Jo, de frigjorde sig från de mörka germanska skogarna på 400 talet, drog sig neråt Sydeuropa, slog sig ner i Nordafrika, bildade ett litet kungarike och försvann i slutet av 500 talet. Under deras korta storhetstid levde de rövare, plundrade Rom lite och var allmänt jobbiga, men mest tog de storögda till sig den borttynande romerska kulturen, blev kristna och gifte sig med inhemska kvinnor. Den bysantinske historikern Prokopius beskriver detta i sin bok ”Vandalkrigen” (översatt av Sture Linnér 2000).  Särskilt mycket okynnesbrottslighet – vandalism - ägnade de sig troligen inte åt, det ryktet hade Voltaire spritt ut på 1700 talet.  

Kanske var Dietman en äkta vandal, tänker vi när bilen susar vidare genom skogen.

El ángel exterminador

När junilördagen bjuder på dagsregn, blåst och 5 grader i luften, får vi hyra film för att modet uppe.
Den första vi ser är Woody Allens ”Midnatt i Paris” från förra året. En charmig och i positiv mening lättviktig och sofistikerad film. Paris presenteras i vykortsbilder och alla karaktärer ges liv och utrymme.

I en scen, när filmens huvudperson i ett av sina nattliga drömmerier möter gräddan av tjugotalets avantgarde föreslår han som hastigast till Luis Buñuel att denne ska göra en film om ett sällskap som efter att ätit middag inte kan lämna bjudningen. Först tänker jag att detta är en blinkning till oss tittare att känna igen handlingen i Buñuels sena film ”Borgerskapets diskreta charm”.Men sedan försöker jag dra mig till minnes handlingen och undrar om inte den filmen beskriver ett sällskap som aldrig ens får någon mat trots otaliga försök. Nej det måste vara någon annan anspelning som görs i Allens film. Efter en snabb sökning på nätet förstår jag att det är en av Buñuels tidigare filmer som avses, Mordängeln (i original "El ángel exterminador") från 1962.

Handlingen i Mordängeln är att ett högreståndssällskap bjuds in till en herrgård för en middagsbjudning. Genom en mystisk osynlig mur (eller om det är masspsykos) hindras sällskapet att lämna huset och tvingas stanna kvar. Alltefter att dagarna går faller de borgerliga fasaderna och middagsdeltagarna tvingas alltmer att leva som djur omgivna av djur. En surrealistisk klassiker om konvenansens bojor.

Det är precis så en film ska fungera; ge en stämning, skapa nyfikenhet och kanske leda till handling. Midnatt i Paris ska vara Woody Allens 41:a film, en film som utspelas i Rom är redan klar. Han är mästerlig.