Picasso och Duchamp

Plötsligt stoppar han ner armen i flasktorkaren – är det på trots, en manisk handling eller är det för att suga i sig energi från ett laddat föremål? Hursom helst blir det ett absurt spektakel när vakterna på nolltid jagar iväg honom och lugnet återställer sig.

Scenen med den lustig klädde, och uppenbart stollige mannen, utspelar sig inne på Moderna museet den sista men soliga lördagen i augusti 2012. Det är nästan hundra år sedan Duchamps flasktorkare gjordes till konst och drygt femtio år sedan frågan ställdes ”är allting konst?” (av Ulf Linde i Spejare 1960) Magin håller tydligen i sig.

Moderna museet har ställt samman en liten utställning med sina verk (ett par inlånade också) av Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Tvisten är att ställa dessa två modernistiska giganters konstnärsskap mot varandra, de visas också i två olika rum. Tillsynes helt olika finns naturligtvis en gemensam grund och de var också högst medvetna om varanda under hela sina aktiva liv. Båda gick igenom impressionistfasen, var fauvister och kubister, men sedan skiljs de åt. Duchamp jagade vidare att fånga repetitionen och rörelsen på duken genom en utflykt till futurismen innan han abrupt lägger penseln åt sidan och målar i tanken, utan duk och färg, genom sina readymades och installationer. Picasso fortsätter att utvecka måleri, skulptur och grafik, och inmuta sina paradområden: kvinnoporträtt och lustfyllda teckningar av kvinnor och minotaurer.

När det gäller Picassorummet, skapar som en minoisk labyrint, är det faktiskt de små gravyrerna som kan fascinera mest. Men det är också lite rörande att vi kan skrapa ihop en hyfsat representativ samling Picasso verk i Stockholm. Själva proveniensen för verken blir en del i utställningen, presenterade som de är i en utförlig redogörelse i utställningskatalogen.

Duchamprummet är var jag förstår en överflyttning av rummet med föremål som ställdes ut på Konstakademin i höstas. Då gjordes en genomgång av Ulf Lindes analyser av den enigmatiske Duchamp och det kan väl vara en bra ide att visa upp dessa verk än en gång, Moderna museet äger ju en av värdens mest kompletta Duchamp samligar. Även här är verkens historia viktig för förståelsen, de är i princip alla kopior tillverkade av Linde och i efterhand signerade av Duchamp.

En fin liten utsällning, det enda som stör är det faktum att ytterligare en utställning på Moderna överlappar i tiden just denna lördag. Samma dag avslutas amerikanskan Sturtevants förevisning av ”repetitioner, kopior, kloner” av bland annat Marcel Duchamps Fresh Widow. Plötsligt blir det nästan lite väl många fönster.

Me and my bike

Back from a long vacation and committed to a (yet another) healthier autumn, I’ve started to ride my bike to work again. I’ll tell you biking through Stockholmin the morning or late afternoon is not a sinecure. Having read the morning paper yesterday (SvD Aug 21.) I got the final confirmation that my notion is correct: the bicycle accidents in central Stockholm has increases to alarmingly high figures. 

First of all, the scarcely scattered bicycle lanes are dead dangerous. It’s more of a rule than of an exception that the seemingly safe biking paths either directs you into infernal cross roads or ends abruptly in the street without any warning what so ever. I’m more and more leaning to the standpoint that we would be better off without the bicycle lanes.

Then, I admit I may sound like a grumpy old man, but all these bikers that totally ignore the traffic lights really annoy me. Sure, it may put them more in danger than me, I agree to that, but stopping at a red light is always a risk since you can be sure of having a fellow biker behind you who has no intention of stopping and therefore, loudly sighing, overtakes you with a resentful face. Only once have I ever seen a police fining a biker for driving against red, and I may agree the law enforcement should focus on more serious crimes. However, I do think it’s time for a campaign of some sort to enforce bikers to comply to at least the most basic traffic rules.

Having had all that out of my system, I must say I find the issue on future traffic solutions in Stockholm a most delicate business. The weary summer initiatives from both local and national politicians, on increasing the road tolls to finance an expansion of the underground line towards south and making it more expensive and troublesome to park your car etc, just feel so predictable. There must be ways of creating a sustainable modern city that allows for swift and safe public transportations as well as individual choices like riding a bike or, if you rely need it, taking your car.

OK, I need to think more about this. In the mean time, I put my helmet on and climb my bike for another death wish ride through the asphalt jungle.

En Vandal hittar tillbaka

Längs den mördande tråkiga E4 sträckan genom skogarna söder om Vättern finns numera ett vattenhål, konsthallen Vandalorum. I sommar är dragplåstret Erik Dietman, ett passande val faktiskt.

Gustav Vasa började på ålderns höst kalla sig Vendernas konung, eller på latin rex Vandalorum. I och med det injicerade han en par svårartade missuppfattningar i svenskt regaliskt vokabulär, dels att venderna skulle syfta på folk vid södra östersjökusten - när han troligen avsåg finnar, och dels att venderna och vandalerna skulle vara samma folkgrupp. Nåväl, vandalerna hade själva av allt att döma definierat Skandinavien som sitt urhem, så varför inte förlägga detta urhem till det småländska höglandet tyckte en möbelhandlare i Värnamo och drog igång projektet Vandalorum. Sagt och gjort, nu reser sig ett par röda lador på ett fält vid motorvägen. Men det är roligare än det låter. Inne i husen har Erik Dietmans verk ställts samman i en första större utställning efter hans död 2002. Verken har inlånats från olika håll, från privata samlingar men också museer bl.a. känns hans inplåstrade stolar med varsitt ben utbytt mot en kaktus igen från Moderna Museet.   

Dietman rymde själv redan på femtiotalet från smålansskogarna till Paris och Nizza, levde rövare (det som på konstnärsspråk heter bohemliv) med Fluxus gänget, plundrade konsumtionssamhället på sina artefakter – plåstrade readymades och skapade ”trash art”, intog berusningsmedel och utförde ”performance” (svalde bl.a. gasbindor).  På något sätt ”kristnades” han till slut, tog emot ordnar och blev professor i skulptur.       

Hur var det då med vandalerna? Jo, de frigjorde sig från de mörka germanska skogarna på 400 talet, drog sig neråt Sydeuropa, slog sig ner i Nordafrika, bildade ett litet kungarike och försvann i slutet av 500 talet. Under deras korta storhetstid levde de rövare, plundrade Rom lite och var allmänt jobbiga, men mest tog de storögda till sig den borttynande romerska kulturen, blev kristna och gifte sig med inhemska kvinnor. Den bysantinske historikern Prokopius beskriver detta i sin bok ”Vandalkrigen” (översatt av Sture Linnér 2000).  Särskilt mycket okynnesbrottslighet – vandalism - ägnade de sig troligen inte åt, det ryktet hade Voltaire spritt ut på 1700 talet.  

Kanske var Dietman en äkta vandal, tänker vi när bilen susar vidare genom skogen.

El ángel exterminador

När junilördagen bjuder på dagsregn, blåst och 5 grader i luften, får vi hyra film för att modet uppe.
Den första vi ser är Woody Allens ”Midnatt i Paris” från förra året. En charmig och i positiv mening lättviktig och sofistikerad film. Paris presenteras i vykortsbilder och alla karaktärer ges liv och utrymme.

I en scen, när filmens huvudperson i ett av sina nattliga drömmerier möter gräddan av tjugotalets avantgarde föreslår han som hastigast till Luis Buñuel att denne ska göra en film om ett sällskap som efter att ätit middag inte kan lämna bjudningen. Först tänker jag att detta är en blinkning till oss tittare att känna igen handlingen i Buñuels sena film ”Borgerskapets diskreta charm”.Men sedan försöker jag dra mig till minnes handlingen och undrar om inte den filmen beskriver ett sällskap som aldrig ens får någon mat trots otaliga försök. Nej det måste vara någon annan anspelning som görs i Allens film. Efter en snabb sökning på nätet förstår jag att det är en av Buñuels tidigare filmer som avses, Mordängeln (i original "El ángel exterminador") från 1962.

Handlingen i Mordängeln är att ett högreståndssällskap bjuds in till en herrgård för en middagsbjudning. Genom en mystisk osynlig mur (eller om det är masspsykos) hindras sällskapet att lämna huset och tvingas stanna kvar. Alltefter att dagarna går faller de borgerliga fasaderna och middagsdeltagarna tvingas alltmer att leva som djur omgivna av djur. En surrealistisk klassiker om konvenansens bojor.

Det är precis så en film ska fungera; ge en stämning, skapa nyfikenhet och kanske leda till handling. Midnatt i Paris ska vara Woody Allens 41:a film, en film som utspelas i Rom är redan klar. Han är mästerlig.

Svårt att inte charmas av Rothenburg

En varm majkväll när dagens möten är avslutade, går vi in mot toget och följer med en stor grupp entusiastiska turister på rundtur med ”Rothenburger Nachtwächter”. Nattvakten själv är en utklädd medelålders tysk påfallande lik Eric Idle från Monty Python-gänget. Staden Rothenburg op der Tauber i nordvästra Bajern visar stolt upp sin mysiga men lätt kitschiga statdsbild som skulle kunna vara en påkostad kuliss från Mästersångarna i Nürnberg, bakgrunden till Valdemar Atterdag brandskattar Visby eller inspelningsplatsen för stumfilmsklassikern Der Golem.


Natvakten mal på med stadens historia under vandringen och närmar sig den känsliga perioden mellan 1933 och 1945. Det enda vi får oss till livs är historien (som får amerikanarna i gruppen att mysa) hur staden på våren -45 visserligen lätt bomskadad men heroiskt vårdad av sina innevånare, undgår det slutgiltiga bombardemanget genom att ödmjukt kapitulera till den framryckande allierade styrkan. Dess befälhavare, vars mor långt tidigare bedårats av den lilla staden, visar sig godhjärtat och drar tillbaka artilleriet. En förtjusande historia men finns det inte mer att berätta?

1874 skrev Nietzsche i ett brev från sin vantrivsel i Schweiz:

"... För tillfället har jag valt Rothenburg ob der Tauber till min privata borg och arvedel ... Allt där fortgår fortfarande på gammaltyskt sätt, till skillnad mot alla dessa karaktärslösa uppblandade städer som inte längre utgör någon helhet och som jag hatar."

Nietzsche kom troligen aldrig dit, men citatet visar att Rothenburg i slutet av 1800-talet var en etablerad nationalklenod som det tyskaste av tyskt. Konstruktionen av medeltiden i Rothenburg fortsatte runt det förra sekelskiftet: sentida ornament knackades ned från fasaderna, nya hus fick bara uppföras i imiterande stil etc.

Utmärkande för tidiga nationalsocialistiska fästen var mindre städer på landsorten, protestantiska och relativt ekonomiskt eftersatta. Pommern och Franken var de landsdelar som bäst passade in i mönstret. Rothenburg, just i Franken, kunde pricka av "alla rätt" och tillförde dessutom en medeltida stadsbild som dess innevånarna välmedvetet omhuldade som kvintessensen av allt tyskt. Nationalsocialisterna omfamnade Rothenburg och Rothenburgborna besvarade helhjärtat inviten. Efter att nästan mangrant ha röstat för Hitler och nazisterna i valet 1932 (89 %). var Rothenburg den första stad som utsåg den nye rikskanslern till hedersmedborgare i mars -33 bara två månader efter att han utsetts av Hindenburg.

Redan en etablerad turistikon, blev staden nu en favoritdestination för naziregimens organ för turism Kraft durch Freude. Detta gav bränsle till lokala initiativ för att "rena" staden, estetiskt, politiskt och rasmässigt. Allt som anstod dess status som en idealiserad mikrokosmos av den "gamla tyska staden."

Om detta har den amerikanske kulturgeografen Joshua Hagen skrivit i sin bok från 2006: Preservation, Tourism and Nationalism. The Jewel of the German Past. Hagen har i sin forskning funnit fascinerande detaljer om hur det nationalsocialistiska lokalsamhället fungerade och hur konstruktionen av det tyska nationalarvet passade det nazistiska bygget. Det märkliga var att denna tyskhetens kondensering fortsatte efter världskriget. Avideologiserad, men trogen den minutiösa konstruktionen av tysk medeltid, återuppstod staden och är idag återigen en av tysklands främsta turistmagneter.   

Vi går vidare i de smala gränderna. Alla charmade av korsvirkeshus, gotiska rådhus, ringmur och kyrkor. Det känns ändå lite för mycket.   

Ljus bland skyar

Kvällsöppet på auktionshuset innebär att du kan kliva omkring nästan ensam. Frånvaron av högljudda hälsningsceremonier, kindpussande och östermalmskonvention känns inte alltför betungande.

Fotorealismen håller i sig, inte mindre än fyra Karin Broos bjuds ut. Till det en 60-talare av Ola Billgren.

Billgren dog för drygt 10 år sedan men är ändå den svenska konstnär som mest förknippas med begreppet Nutida. Hans övergång på 70-talet från fotorealismen till ett mer abstrakt, subjektivt sökande, är idag en del av svensk konsthistoria. 80 och 90-talen ägnade Billgren åt att skapa drömska och skimrande bilder där moderna stadslandmiljöer eller klassiska ruinlandskap görs knappt förnimbara, dolda under beslöjande färgskikt. Ibland blir bilderna nästan rent abstrakta som när han letade efter ljus bland skyar eller i vattenkonst. En sådan bild återfinns bland utbudet även denna gång: Ljusfall i blått från 1989.

Åsa-Nisses sanna tryne

Centerns utspel om att låta fler städer i Sverige få möjlighet till trängselskatt är riktigt befängd. Djupare satt alltså inte Åsa-Nisseliberalismen! Förutom att snabbt dömas ut som idé av ledande trafikforskare, är frågan principiellt förkastlig. Trängselskatten är en av det senaste decenniets allra värsta ofrihetsreformer. Att allmänna nyttigheter ska vara fria och allmänt tillgängliga är en bärande princip i samhällskontraktet. Bara om en nyttighet är farlig eller uppenbart motverkar andra medborgares välfärd kan inskränkningar accepteras. Så är inte fallet vad gäller den s.k. trängselskatten. Trafikens hälsorisker kan minskas på andra sätt, kraftfull reglering av biltekniker t.ex., den så kallade samhälleliga kostnaden för trängsel, produktivitets och inkomst borfall, kan lindras med infrastruktursatsningar, lokaltrafikkapaciteten och ökad flexibilitet i stela avtalsvillkor på arbetsmarknaden. Det beklämmande med Alliansens senaste kräftgång är att den ideologiska dimensionen helt suddats ut. När hörde vi senast en borgerlig politiker på allvar prata om frihet? Det verkar som svensk borglighet helt anammat vänsterperspektivet att framtida miljöhot måste mötas med frihetsinskränkningar. Det verkar helt omöjligt att tänka sig att ökade valfrihet, större möjlighet att själv välja sin konsumtion, var man vill leva och arbeta, faktisk kan ge ett minskat ”miljöfotavtryck”? Kanske vår överkonsumtion beror på att vi av staten undanhålls den konsumtion av tjänster som skulle ge den uthållighet vi ovedersägligen behöver? Jag tänker på tjänster som grund- och vidareutbildning, omsorg, vård, vardagstjänster osv. Staten har sedan länge monopoliserat detta vad gäller konsumtionen, på leverantörssidan råder delvis valfrihet. Jag är övertygad att ökad frihet leder till ett hållbarare samhälle inte tvärtom som verkar vara dagens politiska konsensus agenda.