Årets Carnegievinnare 400 år försent

Carnegie Art Award kändes lite trött i år. Eller är det bara vårtröttheten allmänt som smittar av sig.

Vinnaren finländaren Marilas holländska blomsterstilleben i kollosalformat förvränger visserligen skalan på ett skickligt sätt men skapar inte det riktiga suget.

Andreas Eriksson verk var lite väl murriga och en besvikelse. Kanske dags att dra in strömmen igen.

Elaka barn i värsta Flugornas Herre - stil, är kanske fascinerande men inte särskilt upplyftande. Ändå är det kanske dessa bilder av en annan finne, Mäkilä, som fastnar denna marssöndag. En av bilderna ser ut att vara en elak travesti på Nils Bolmmérs sentimentala älvdans från 1850.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Är projekt konst?

Ai Weiwei på Magasin 3 i Stockholm väcker den gamla frågan om konst kan vara ett projekt eller projekt konst. Att skicka 1001kineser till Basel eller låta ett ett otal porslinsarbetare producera 10 ton små handmålade solrosfrön, är onekligen fascinerande projekt. När jag går igenom posten,hittar tidskriften Projektvärden, och slöbläddrar förbi artiklar om div projekt från den "proffesionella" världen, slås jag av att allt kan sannerligen bedömas olika beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Hur som helst är utställningen med världens idag kanske viktigaste konstnär sevärd.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Jacob Dahlgrens lek med blyertspennor

Jacob Dahlgren har varit med några år och presenterat sina verktyg, tumstockar och färdigtillverkade föremål, placerade i former och mönster. Hans lek med blyertspennor på årets konstmässa Market (på Konstakademien i helgen) är en av de verk som sticker ut när vi snabbt passerar genom utställningsalkoverna.

Market är kommersiellt javisst, men ett bra tillfälle att på ett par söndagstimmar uppdatera sig på vad som ställts ut på de viktigaste gallerierna den senaste tiden.

Le Corbusiers betong står pall

Jag slår till sist upp julklappsboken ”Under omprövning: En antologi om konst, kanon och kvalitet - Johan Lundberg (red) 2011” och kommer snabbt till Theodore Dalrymple text ”Den inhumane Le Corbusier”. Redan för ett ar år sedan publicerades texten i ett nummer av Axess Magasin och Theodore Dalrymple (pseudonym för den engelske essäisten Anthony Daniels) fick driva sin tes om Le Corbusier hänsynslöshet och okänslighet för bestående estetiska värden, som orsak till hans många misslyckade projekt. Som ensam text är essän kanske lite väl ensidig, är det verkligen modernismens fel att det gick snett med stadsplanering av citykärnor och förorter under andra hälften av 1900 talet?

Vid ett kort besök i Tokyo i slutet av förra året hann jag med att ta hissen upp de femtio våningarna till Mori Art Museum i Roppongi Hills Mori Tower. Då var jag lite besviken, eftersom den tillfälliga utställningen helt tillägnats en genomgång av Metabolismen, en arkitektonisk inriktning jag inte kände så väl och inte tyckte verkade spännande. Men det var svårt att inte fascineras av den ambitiösa genomgången av 60 och 70 talens japanska utopiska idéer om de moderna organiska statsbyggande. De biologiska referenserna bara som analogier, allt skulle skapas i stål och betong.

Viss tänkte jag på Le Corbusier och han galna ombyggnadsplaner av Stockholm när jag stod framför jättelika skisser över ett ombyggt Tokyo och stadsmiljöer som till och med fyller Tokyobuktens vattenyta. Inte mycket blev byggt dock, egentligen bara Nakagin Capsule Tower Building från 1972, som lustigt nog reste sig bara nått kvarter från mitt hotell, precis vid den upphöjda expressvägen mitt genom Tokyo Shimbashi.

När jag nu lägger julklappsboken om modernismens förräderi åt sidan, erinrar jag mig att i början av förra veckan (13/2) stod en liten notis i SvD att La Cité Radieuse, Le Corbusiers bostadskoloss i Marseille, hade eldhärjats. Nu verkade det inte vara så farligt, huset är stabilt (Le Corbusiers talade om sin "kära, trogna betong") och förgås inte så lätt av lite brandrök.

En färsk svensk historia

När Sofia Arkelsten intervjuades av Dagens Nyheter i oktober, yttrade hon sig obetänkt om Moderaternas historia. För det fick hon utstå hån, elakt men kanske berättigat. Hon hade sannolikt sluppit alla skämt om hon lusläst statsvetaren Tommy Möllers senaste utgåva av sin ”Svensk politisk historia - strid och samverkan under tvåhundra år”.

Boken är en skolbok förvisso, men lättläst och genom att vara uppdaterad fram till Juholt fadäser och miljöpartiets självsäkra nya språkrör, den färskaste genomgången av modern svensk politik. Tommy Möller, som om något får anses borgerligt färgad, ger en nyanserad översikt av demokratiseringen, parlamentarismen, folkhemspolitiken och samförståndsandan. Här och där med djupdykningar exempelvis med en intressant problematisering runt den socialdemokratiska hegemoniska samhällsmodellen som i hör grad fortfarande gäller. Här skiljer sig Möller från det tidigare ingångsverket till svensk politisk historia, s-märkte Stig Hadenius ”Svensk politik under 1900-talet” som är mer kronologisk och beskrivande av de yttre skeendena.

Möllers bok avslutas med att peka på två intressanta trender eller utmaningar, inför det närmsta decenniet: dels framväxten av en ”livsstils-politik” där individerna själva vill definiera sina livsvillkor, dels mångkulturalism (eller kulturell globalisering) som kontrast till den svenska identitetspolitiken med neutralitet och folkhemstanken i centrum.

Ett namn som saknas i beskrivningen av den framväxande demokratiseringen under 1800-talet är frihandelsförespråkaren Johan August Gripenstedt. Denne tidige finansminister som var en av hjältarna i Johan Norbergs imponerande ”Den svenska liberalismens historia” från 1998, förtjänar ett omnämnande då hans avskaffande av tullar banade väg för en modernisering och en enastående hundraåring samhällsutveckling fram till 1970-talet. Vår nuvarande finansminister lär också sörja: Gripenstedt hänger nämligen porträtt i Borgs tjänsterum.

Att döda en ek

När jag var liten och följde med mina föräldrar på bilresor genom staden (och trafikregleringarna på Östermalm tvingade trafiken bort längs hela Strandvägen och upp längs den ensliga Oxenstiernsgatan) brukade far hojta vid ratten att vi skulle beundra den ensamma och urgamla eken mitt i gatan. ”Den har stått där mycket längre än staden funnits” brukade han säga, och tillade alltid ”fundera över vad det trädet har sett!”

Nu ska trädet bort, har några trädförståsigpåare på gatukontoret bestämt: - ”Det är sjukt och utgör en fara för trafik och person”. Boende runtom lär protestera förgäves. Dessutom har politikerna utlovat en värdig viloplats för det styckade trädet, vid Kaknäs invid hundkyrkogårdens helgd!

Trädens och skogens kulturhistoria beskrivs elegant i Simon Schamas bok ”Skog - Landskap och minne”, 1997. Där kan man bl.a. bli påmind om att eken alltid intagit en särställning i nordeuropeisk mytologi från berättelsen om hur Herman hukar bland Teutoburgerskogens skyddande ekstammar till hur eken får sin slutgiltiga symboliska plats i vårt gemensamma medvetande genom Caspar David Friedrich centrala verk “Eiche im Schnee” från 1828. Vår kärlek till eken ligger nog i att den på våra breddgrader är så ovanlig. De flesta exemplaren runt Stockholm är planterade och under århundraden var åverkan på ek belagt med strängt straff, upprepad förbrytelse straffades med döden. Något sådant öde lär inte drabba Radiohusekens banemän. Det främsta syftet med röjningen är nog att bereda väg för nya spårvagnen om några år.

Vad finns kvar efter tjugo år?

Solen skiner visserligen denna oktoberdag i Dubrovnik, men turistsäsongen verkar gå mot sitt slut och kyliga vindar drar in från adriatiska havet. Några kroatiska damer passar i alla fall på att ta sommarens sista glass vid stadsporten. Väl innanför murarna går vi över blanka stenlagda torg och genom trånga gränder och slås av att staden är vacker men verkar lite konstgjord, lite för pittoresk. När jag erinrar mig det sena nittonhundratalets historia minns jag varför - mycket av det vi ser är nyrenoverat och vissa hus är helt återuppbyggda på senare år.

Under tre månader, med start den 1 oktober 1991 - för ganska precis 20 år sedan, föll granater över Dubrovnik. Den dåvarande serbiskstyrda jugoslaviska armén och deras kumpaner, de montenegrinska paramilitära styrkorna, hade placerat ut artilleri på bergshöjderna ovanför den lilla befästa medeltidsstaden och siktade på renässanspalats och barockkyrkor. De materiella skadorna var stora och det mänskliga lidandet blev enormt med hundratals civila dödsoffer.

Titoregimen hade redan på tidigt 70-tal demilitariserat södra Dalmatien för att locka turister, varför Dubrovnik var en helt försvarslös inför angrepp. Hela regionen försvarades av 700 kroatiska milismän beväpnade med karbingevär. Mot denna styrka ställdes 30 000 man och artilleriförband understödda av marina styrkor. Efter tre månader hade den internationella opinionen reagerat och Belgrad drog tillbaka styrkorna.

Men det mänskliga lidandet skulle pågå ytterligare en tid, dock inte lika synligt för världen. Över bergskammen och någon timme inåt landet ligger Mostar och här skulle kroaterna några månader senare ta en fruktansvärd hämnd på den bosnienserbiska befolkningen.

Jag undrar vad damerna tänker där de sitter med sina glassar. Vad finns kvar efter tjugo år?