söndag 2 januari 2011

Vision om framtiden?

Tidningarna meddelade före julhelgen att Socialdemokraterna nu opinionsmässigt låg på de lägsta nivåerna uppmätta med moderna metoder. Statsvetaren Ulf Bjereld lät veta att opinionsläget kan komma att falla ner till 25 % där han ser en stödnivå - ”detta är storleken på gruppen kärnväljare”. Givet att Socialdemokratin befinner sig i ett ledarlöst tillstånd och att opinionsläget fortfarande präglas av valresultatet för tre månader sedan, kan man ändå undra om inte den socialdemokratiska politiska hegemonin äntligen är bruten.

Men jag vet inte. Trots landsfaderliga uttalanden i presskonferenser om terroristhot, jultal från Skansen och tidningsintervjuer i mellandagarna, förmedlar inte statsministern och regeringssidan någon särskilt vision om framtiden. Känslan av förvaltning och ”sitta still i båten” mentalitet känns olustig just nu tycker jag. Den politiska borgerligheten saknar som jag ser det tankar, idéer och ambitioner inom områden som på lite längre sikt, bortom budgetmål, ipred lagar ersättningsnivåer, kommer vara avgörande för hur vi vill ha vårt land: Utbildningen av de yngre och livskvaliteten för de äldre. En socialdemokratisk tanke som nämligen ligger fast och inte förändrats nämnvärt är idén om att vi ska befinna oss på den absoluta toppnivån i världsrankingen av skatteuttag och att stora delar av våra livsprioriteringar ska vara hänvisade till och styrda av offentlig konsumtion.

Efter en december med sedvanliga konsumtionsrekord av LED TV, pek-mobiler och Thailandsresor, ett genomsnittligt hushåll beräknas lägga 10 000 kr extra på konsumtion runt jul, är det helt obegripligt hur vi kan acceptera att vi som medborgare är fråntagna rätten att på samma sätt konsumera en god utbildning för våra barn och en värdig vård av våra äldre. Eller för den delen, försäkra oss själva om en värdig ålderdom när vi inte längre kan ta hand om oss själva av ålder eller sjukdom.

Valfriheten att välja utförare av vissa kommunala tjänster kan möjligen ha effektiviserat den offentliga produktionen av dessa tjänster men har inte inneburit några avgörande skillnader i kvalitet eller utförande.

Skolklasserna är om möjligt större idag än för trettio år sedan när jag gick i grundskolan (empiri), kunskapsambitionerna lägre (min egen bedömning) och idén om att fostra nya generationer av kunniga, nyfikna och goda samhällsmedborgare verkar ha lyckats måttligt. En internationellt gångbar högre utbildning verkar vara helt nödvändig att skaffa sig utomlands.

Men den stora skammen är ändå hur vi hanterar äldre i landet. Och då menar jag de äldre med stora vårdbehov. Hemtjänst fungerar ju helt enkelt inte. Äldreboenden är förvaringsplatser och för de anhöriga är det ett ständigt argumenterande med okunniga och missnöjda kommunala biståndsbedömare.

Det måste ske en förändring av synen på hur vi prioritera vår konsumtion. Vi måste kunna avstå från något, t.ex. köksrenoveringar eller asienresor, för att prioritera något annat, t.ex. att barnen garanteras en god utbildning eller att försäkra oss om en värdig ålderdom med ett eget boende något större än en fångcell, hyfsad mat och en vardag som inte består av väntan, påslagna teveapparater, och nedbäddningar vid femtiden.

nyårsläsning

I hyllan hemma står två böcker under allmän historia: Guns, Germs, and Steel: The Fates of Human Societies (övers. Vete, vapen och virus) av Jared Diamond och The Wealth and Poverty of Nations (övers. Nationers välstånd och fattigdom) av David Landes. Bägge böckerna utkom för lite drygt 10 år sedan och den förstnämnda var betydligt mer lättläst än den senare vad jag minns. Böckerna söker förklara varför vissa länder och kulturer, främst de västerländska, har nått större välstånd än andra. Bägge författarna använder sig av breda genomgångar och långa historiska tillbakablickar för att driva sina teser: Diamond – att geografin, den omgivande miljön är förklaringen och Landes – att kulturella och politiska förutsättningar var avgörande.

Jag har just hemkommit från bokhandeln med ytterligare ett försök till förklaring av detta inte helt lättförklarliga fenomen, att västerlandet under de senaste decennierna dominerat världen. Boken heter Why the West Rules - For Now: the Patterns of History and What They Reveal About the Future, och är skriven av den engelske Stanfordprofessor Ian Morris. Det nya ska vara att författaren även ägnar en hel del tid åt att diskutera tänkbara framtida scenarion sprungna ur historiens lärdomar. Boken ska nu bli min nyårsläsning ett tag framåt. För den intresserade finns en YouTube-föreläsning av författaren här.

Dessutom ska jag skaffa decembernumret av Axess där det ska finnas en recension av Dick Harrison. Jag får återkomma med reflektioner när jag läst lite mer.

söndag 24 oktober 2010

De icke-kompatibla enheternas harmoni

Lena Flodman uppfyller en dröm, att enträget få arbeta med det hon drivs av, att få skapa volymer och objekt i olika mer eller mindre svårhanterliga material. Efter skolan försvann hon till Italien för att på plats och ställe mödosamt lära sig betvinga Michelangelo egen sten, Carracara marmorn. Sedan dess har hon lärt sig bemästra antikens alabaster, det borgerliga 1800-talets finkeramik och samtidens aluminium. Hennes skapelser har mänsklig anknytning men anspelar på kommersiella och välkända figurer eller artefakter och har alltid med en oroande knorr. Figurerna är färggranna och läckra men vid närmare betraktande är de små ”freaks”, hopsatta av icke-kompatibla enheter.

Just brottet mot harmonin, kompatibiliteten, fann Lena Flodman när hon letade inspiration på en italiensk strand. Bland ilandflutna sopor från det fortfarande förfärande nedsmutsade medelhavet, fann hon delar av leksaker som ropade efter att bli funna och hopsatta. Nu gick inte allt att sätta samman på ursprungligt vis, så som en annan Mary Shelley gestalt, började hon resonera att de delar som hittades får duga. Resultatet går att beskåda på Konstakademien nu i höst.

Figurerna är alltså formade efter plastdelar och bortkastat men överförda till de ädlaste material. Effekten blir förunderlig och väldigt rolig.

torsdag 14 oktober 2010

Muren och böckerna ….och Armén


Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren
..

..och sitt eget mausoleum med armé och allt, får man väl tillägga och därmed också bryta av Evert Taubes roliga recitation av sin dikt från 1958. (Sök på Spotify efter Evert Taube Muren och böckerna.)



Det skulle dröja tjugo år efter att Taube diktat till dess att de första terrakottasoldaternas huvuden skulle sticka upp ur jorden i Xian mitt i Kina. Och nu är tio stycken på besök i Stockholm och utställda i bergrummen under gamla Skeppsholmskyrkan. Värt ett besök för att på nära håll studera detaljer och ansiktsuttryck på de 2200 år gamla lerfigurerna. Men jag misstänker utan att veta, att studera armén på plats är en mycket större upplevelse.

söndag 10 oktober 2010

Forna härskare och fallna

Höstens utställning på Nationalmuseum, härskarkonst, bjuder på några pampiga porträtt och fantasieggande artefakter inlånade från Fountainbleu i Frankrike, Ermitaget i Ryssland och våra egna kungliga samlingar. Bland porfyrurnor och generalsuniformer, fastnar jag för montern med serafimersköldarna. Förutom Napoleon själv, tilldelades tydligen även två av hans bröder utmärkelsen. Alldeles särskilt stolligt som de senare hade hela sin upphöjdhet helt att tacka sin bror för, och att dessa bröder rök snabbt från sina riken efter Waterloo.

Men vi har en lång och ej avslutad tradition att ge denna vår finaste orden till tvivelaktiga figurer, för 30 år sedan både till Tito och Ceaucescu.

Årets svenske riddare framstår därmed som inte fullt så feldubbad.
Published with Blogger-droid v1.6.3

tisdag 7 september 2010

Promenad med konservatismen

På motionspromenader är MP3 filer från SR perfekta i hörlurarna. I P1s utbud finns några sällsynta guldkorn: vetenskapsradion, vissa kultur- och ekonomiprogram och - filosofiska rummet.

På senaste rundan i den svala septemberkvällen lyssnade jag på filosofiska rummet om konservatismen. Medan jag passerade några luftballonger under uppblåsning, började Roland Poirer Martinsson ge några intressanta infallsvinklar på denna, under lång tid i svensk media marginaliserade teoribildning. Programmet skulle ju inte vara svensk public service om han inte vore emotsagd av två från ”motståndarsidan”, men deras insatser var tämligen bleka och Martinsson fick gott om tid att utveckla sina idéer.

Intressant var de tre konservativa fundamenten Martinsson definierade:
1. det finns ingen politisk vetenskap (som marxismen gör anspråk på att vara)
2. ”det finns en verklighet” eller ”det finns bestående värden” (allt är inte sociala konstruktioner)
3. samhället måste bygga på tolerans, tolerans mellan kulturer, grupperingar och inför andras livsval

Idéer om givna samband (exempelvis det liberala axiomet att en fri marknad utvecklas mot ett jämviktsläge med maximeras allmännytta) eller deterministiska utvecklingslinjer (som i marxismen: feodalism ersätts av kapitalism) håller inte verklighetens prövningar. Därav följer att politik inte kan uttryckas som en vetenskap.

Vidare beskrevs konservatismen som den idébildning som betonar den kulturella värdegemenskapen (i familjen, gruppen eller det sociala sammanhang där vi befinner oss) som en buffert mellan staten, med sitt våldsmonopol, och individen. (Förenklat kan man säga att liberalismen betonar individen och alla individers aggregerade val, dvs marknadens överordning, och socialismen betonar staten överordning.) Det finns helt enkelt värden som är överordnat konstruktioner som stater, institutioner eller politiska teorier.

Genom analys av de faror, mörka baksidor, ideologierna har: socialismens förtryckande stat, liberalismens brist på empati för individen och konservatismens intolerans visavi avvikare, ger sig det tredje fundament ganska lätt. Kan toleransen fås att genomsyra det moderna konservativa tänkandet har konservatismen en given och sannolikt alltmer framskjuten plats i dagens idédebatt.

Där någonstans hade 45 minuter gått och jag var tillbaka till platsen för luftballongerna. Nu var ballonger bara så prickar på himlen och jag slogs av att skulle vara intressant om även konservatismen kunde stiga upp på Stockholmshimlen som så länge fyllts av socialistiska och liberala ballonger.

söndag 5 september 2010

Politisk makulatur


I en undanskymd vrå på Coop i Handen, under en dammig REA skylt, står en pall med det mest osäljbara: små lampskärmar i skrikiga färger, hopplösa hushållsredskap - och Pär Nuders bok från 2008 om sitt politiska liv, Stolt men inte nöjd. Någon har bemödat sig att prismärka alla böckerna i boktraven, som rimligen borde betraktas som makulatur, med ett löjligt lågt pris. Jag kan inte låta bli, jag köper ett ex.

Jag sitter i höstsolen ute på ön och läser boken på ett par timmar. Idag, några veckor innan valdagen 2010, känns Pär Nuder som en rejäl föredetting. Men jag har fastnat för att Nuder och jag är födda samma år och tanken på en jämnårig som framställer sig som någon som lämnat sina gärningar efter sig, känns både provocerande och svindlande.

I boken beskriver Nuder sig själv som en klassiskt sossehjälte: I unga år driven av rättvisepatos (Vietnamnkriget på teve) och socialt engagemang (i skolan villa- och med lägenhetsungar), tidigt med i SSU (gemenskapen - politiska skolningen), snabb karriär inom ungdomsorganisationen och snart upptäckt av partiet. Redan några å tjugo, anställd som sakkunnig i justitiedepartementet. Begåvad, flitig och på en snabb resa in i den socialdemokratiska maktapparatens innersta krets (VU, som han till slut når). Han undviker klädsamt att nämna att han tillhör den ädlaste av socialdemokratisk adel (fadern var politisk tjänsteman i regeringskansliet), och därmed hade, om inte givna så åtminstone vikta maktpositioner inom synhåll.

Boken är välskriven i så mått att han beskriver viktiga händelser med färg och pedagogiska inflikningar, dock utan större humor och med en ibland plågsam underton av skryt och självgodhet. Det som ändå fascinerar är att Nuder är en sådan utpräglad maktmänniska, intelligent, välformulerad, med ständig tillgång till makten (han hade obrutet Göran Persons öra under tio år) men ändå utan det gehör som utmärker stora politiker. Han verkar t.ex. ha varit oförmögen att förutse sitt eget fall.

Som sagt en föredetting - men vem vet. Idag verkar socialdemokratin gå mot historiska nederlag och rimligen kan inte det nuvarande ledarskapet överleva, eller orka, ytterligare en fyraårig ökenvandring. Ett valnederlag är för den innersta socialdemokratin alltid likställt med en statskupp, och många kommer kalla på nytt ledarskap. Kanske återkommer Nuder tidigare än vi trott.