De icke-kompatibla enheternas harmoni

Lena Flodman uppfyller en dröm, att enträget få arbeta med det hon drivs av, att få skapa volymer och objekt i olika mer eller mindre svårhanterliga material. Efter skolan försvann hon till Italien för att på plats och ställe mödosamt lära sig betvinga Michelangelo egen sten, Carracara marmorn. Sedan dess har hon lärt sig bemästra antikens alabaster, det borgerliga 1800-talets finkeramik och samtidens aluminium. Hennes skapelser har mänsklig anknytning men anspelar på kommersiella och välkända figurer eller artefakter och har alltid med en oroande knorr. Figurerna är färggranna och läckra men vid närmare betraktande är de små ”freaks”, hopsatta av icke-kompatibla enheter.

Just brottet mot harmonin, kompatibiliteten, fann Lena Flodman när hon letade inspiration på en italiensk strand. Bland ilandflutna sopor från det fortfarande förfärande nedsmutsade medelhavet, fann hon delar av leksaker som ropade efter att bli funna och hopsatta. Nu gick inte allt att sätta samman på ursprungligt vis, så som en annan Mary Shelley gestalt, började hon resonera att de delar som hittades får duga. Resultatet går att beskåda på Konstakademien nu i höst.

Figurerna är alltså formade efter plastdelar och bortkastat men överförda till de ädlaste material. Effekten blir förunderlig och väldigt rolig.

Muren och böckerna ….och Armén

Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren..

..och sitt eget mausoleum med armé och allt, får man väl tillägga och därmed också bryta av Evert Taubes roliga recitation av sin dikt från 1958. (Sök på Spotify efter Evert Taube Muren och böckerna.)



Det skulle dröja tjugo år efter att Taube diktat till dess att de första terrakottasoldaternas huvuden skulle sticka upp ur jorden i Xian mitt i Kina. Och nu är tio stycken på besök i Stockholm och utställda i bergrummen under gamla Skeppsholmskyrkan. Värt ett besök för att på nära håll studera detaljer och ansiktsuttryck på de 2200 år gamla lerfigurerna. Men jag misstänker utan att veta, att studera armén på plats är en mycket större upplevelse.

Forna härskare och fallna

Höstens utställning på Nationalmuseum, härskarkonst, bjuder på några pampiga porträtt och fantasieggande artefakter inlånade från Fountainbleu i Frankrike, Ermitaget i Ryssland och våra egna kungliga samlingar. Bland porfyrurnor och generalsuniformer, fastnar jag för montern med serafimersköldarna. Förutom Napoleon själv, tilldelades tydligen även två av hans bröder utmärkelsen. Alldeles särskilt stolligt som de senare hade hela sin upphöjdhet helt att tacka sin bror för, och att dessa bröder rök snabbt från sina riken efter Waterloo.

Men vi har en lång och ej avslutad tradition att ge denna vår finaste orden till tvivelaktiga figurer, för 30 år sedan både till Tito och Ceaucescu.

Årets svenske riddare framstår därmed som inte fullt så feldubbad.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Promenad med konservatismen

På motionspromenader är MP3 filer från SR perfekta i hörlurarna. I P1s utbud finns några sällsynta guldkorn: vetenskapsradion, vissa kultur- och ekonomiprogram och - filosofiska rummet.

På senaste rundan i den svala septemberkvällen lyssnade jag på filosofiska rummet om konservatismen. Medan jag passerade några luftballonger under uppblåsning, började Roland Poirer Martinsson ge några intressanta infallsvinklar på denna, under lång tid i svensk media marginaliserade teoribildning. Programmet skulle ju inte vara svensk public service om han inte vore emotsagd av två från ”motståndarsidan”, men deras insatser var tämligen bleka och Martinsson fick gott om tid att utveckla sina idéer.

Intressant var de tre konservativa fundamenten Martinsson definierade:
1. det finns ingen politisk vetenskap (som marxismen gör anspråk på att vara)
2. ”det finns en verklighet” eller ”det finns bestående värden” (allt är inte sociala konstruktioner)
3. samhället måste bygga på tolerans, tolerans mellan kulturer, grupperingar och inför andras livsval

Idéer om givna samband (exempelvis det liberala axiomet att en fri marknad utvecklas mot ett jämviktsläge med maximeras allmännytta) eller deterministiska utvecklingslinjer (som i marxismen: feodalism ersätts av kapitalism) håller inte verklighetens prövningar. Därav följer att politik inte kan uttryckas som en vetenskap.

Vidare beskrevs konservatismen som den idébildning som betonar den kulturella värdegemenskapen (i familjen, gruppen eller det sociala sammanhang där vi befinner oss) som en buffert mellan staten, med sitt våldsmonopol, och individen. (Förenklat kan man säga att liberalismen betonar individen och alla individers aggregerade val, dvs marknadens överordning, och socialismen betonar staten överordning.) Det finns helt enkelt värden som är överordnat konstruktioner som stater, institutioner eller politiska teorier.

Genom analys av de faror, mörka baksidor, ideologierna har: socialismens förtryckande stat, liberalismens brist på empati för individen och konservatismens intolerans visavi avvikare, ger sig det tredje fundament ganska lätt. Kan toleransen fås att genomsyra det moderna konservativa tänkandet har konservatismen en given och sannolikt alltmer framskjuten plats i dagens idédebatt.

Där någonstans hade 45 minuter gått och jag var tillbaka till platsen för luftballongerna. Nu var ballonger bara så prickar på himlen och jag slogs av att skulle vara intressant om även konservatismen kunde stiga upp på Stockholmshimlen som så länge fyllts av socialistiska och liberala ballonger.

Politisk makulatur

I en undanskymd vrå på Coop i Handen, under en dammig REA skylt, står en pall med det mest osäljbara: små lampskärmar i skrikiga färger, hopplösa hushållsredskap - och Pär Nuders bok från 2008 om sitt politiska liv, Stolt men inte nöjd. Någon har bemödat sig att prismärka alla böckerna i boktraven, som rimligen borde betraktas som makulatur, med ett löjligt lågt pris. Jag kan inte låta bli, jag köper ett ex.

Jag sitter i höstsolen ute på ön och läser boken på ett par timmar. Idag, några veckor innan valdagen 2010, känns Pär Nuder som en rejäl föredetting. Men jag har fastnat för att Nuder och jag är födda samma år och tanken på en jämnårig som framställer sig som någon som lämnat sina gärningar efter sig, känns både provocerande och svindlande.

I boken beskriver Nuder sig själv som en klassiskt sossehjälte: I unga år driven av rättvisepatos (Vietnamnkriget på teve) och socialt engagemang (i skolan villa- och med lägenhetsungar), tidigt med i SSU (gemenskapen - politiska skolningen), snabb karriär inom ungdomsorganisationen och snart upptäckt av partiet. Redan några å tjugo, anställd som sakkunnig i justitiedepartementet. Begåvad, flitig och på en snabb resa in i den socialdemokratiska maktapparatens innersta krets (VU, som han till slut når). Han undviker klädsamt att nämna att han tillhör den ädlaste av socialdemokratisk adel (fadern var politisk tjänsteman i regeringskansliet), och därmed hade, om inte givna så åtminstone vikta maktpositioner inom synhåll.

Boken är välskriven i så mått att han beskriver viktiga händelser med färg och pedagogiska inflikningar, dock utan större humor och med en ibland plågsam underton av skryt och självgodhet. Det som ändå fascinerar är att Nuder är en sådan utpräglad maktmänniska, intelligent, välformulerad, med ständig tillgång till makten (han hade obrutet Göran Persons öra under tio år) men ändå utan det gehör som utmärker stora politiker. Han verkar t.ex. ha varit oförmögen att förutse sitt eget fall.

Som sagt en föredetting - men vem vet. Idag verkar socialdemokratin gå mot historiska nederlag och rimligen kan inte det nuvarande ledarskapet överleva, eller orka, ytterligare en fyraårig ökenvandring. Ett valnederlag är för den innersta socialdemokratin alltid likställt med en statskupp, och många kommer kalla på nytt ledarskap. Kanske återkommer Nuder tidigare än vi trott.

New Museum of Contemporary Art

Jag lämnar familjen som prioriterar fotbollsfinalen framför museibesök, vid WTC byggplatsen och går norrut på Manhattan. Mitt mål är New Museum på the Bowery, ett av New Yorks senaste tillskott av konstmuseer.

Fram till 90 talet var the Bowery New Yorks ”skid row”; ett slumområde med kriminalitet, prostitution och horder av hemlösa. Men för femton år sedan började ett envetet och ibland hårdhänt upprensningsarbete och idag är området lugnt, städat och nästan ödsligt, åtminstone den här eftermiddagen.

Inklämt mellan låga typiska New York-hus och då menar jag snarare Hopper-hus än stål- och glaskomplex) ligger New Museum, som öppnade för ett par år sedan. Byggnaden är ritad av japanska arkitekter, SAANA, och liknar ett antal staplade skokartonger förskjutna från en vertikal centrumlinje.

Väl inne i museet visar det sig att områdets historia i någon mening återknyts: en av huvudställningarna är en retrospektiv över Brion Gysin, en person som snarare var en inspiratör än en egen konstnär. Bl.a. samarbetade han med beatnikförfattaren William S. Burroughs som, i sin tur, både levde missbrukarliv på och skildrade the Bowery på 50- och 60-talen.

Intressantare är den andra utställningen med en brasiliansk konstnär, Rivane Neuenschwander. Det som gör mest intryck är en av hennes videor. Videokameran följer en såpbubbla som långsamt och drömskt förflyttar sig i en tom gammal lägenhet . Ett oroväckande surrande ljud, som vore bubblan ett rymdskepp, och det faktum att den ödsliga lägenheten trots allt bär spår av mänsklig verksamhet i form av halvfärdigt målnings- och reparationsarbete, förstärker känslan av något hotfullt. Kanske kan man se även detta verk som en kommentar till omgivningen. I New York Times kan man läsa att lägenhetspriserna drar i höjden på the Bowery, den gamla slummen har blivit trendig. De gamla lägenheterna har renoverats.

Men man ska verkligen inte se tillbaka tjugo år med nostalgisk blick, det är på många sätt en otrolig utveckling som skett i New York. Att kunna känna sig trygg på gatorna gynnar både boende och besökare. På vägen hem genom little Italy fastnar jag på trottoarerna där folk flockas i och utanför restauranger och barer som visar fotboll. Stämningen är hög men avslappnad och vänlig.

Kalla mig Ismael

Call me Ishmael. – Så står det på en banderoll på väggen till Falmouths bibliotek. Falmouth är en av de många små välordnade städerna på Cape Cod. Banderollen bjuder in till sommarens serie av läsecirklar och alla bildade amerikaner känner igen den första meningen i Herman Melvilles roman Moby Dick eller valen, från 1851. Orterna här håller uppenbarligen på arvet efter Melville: de inledande kapitlen i Moby Dick utspelar sig häromkring.

Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.

När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:

” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”

Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.