tisdag 7 september 2010

Promenad med konservatismen

På motionspromenader är MP3 filer från SR perfekta i hörlurarna. I P1s utbud finns några sällsynta guldkorn: vetenskapsradion, vissa kultur- och ekonomiprogram och - filosofiska rummet.

På senaste rundan i den svala septemberkvällen lyssnade jag på filosofiska rummet om konservatismen. Medan jag passerade några luftballonger under uppblåsning, började Roland Poirer Martinsson ge några intressanta infallsvinklar på denna, under lång tid i svensk media marginaliserade teoribildning. Programmet skulle ju inte vara svensk public service om han inte vore emotsagd av två från ”motståndarsidan”, men deras insatser var tämligen bleka och Martinsson fick gott om tid att utveckla sina idéer.

Intressant var de tre konservativa fundamenten Martinsson definierade:
1. det finns ingen politisk vetenskap (som marxismen gör anspråk på att vara)
2. ”det finns en verklighet” eller ”det finns bestående värden” (allt är inte sociala konstruktioner)
3. samhället måste bygga på tolerans, tolerans mellan kulturer, grupperingar och inför andras livsval

Idéer om givna samband (exempelvis det liberala axiomet att en fri marknad utvecklas mot ett jämviktsläge med maximeras allmännytta) eller deterministiska utvecklingslinjer (som i marxismen: feodalism ersätts av kapitalism) håller inte verklighetens prövningar. Därav följer att politik inte kan uttryckas som en vetenskap.

Vidare beskrevs konservatismen som den idébildning som betonar den kulturella värdegemenskapen (i familjen, gruppen eller det sociala sammanhang där vi befinner oss) som en buffert mellan staten, med sitt våldsmonopol, och individen. (Förenklat kan man säga att liberalismen betonar individen och alla individers aggregerade val, dvs marknadens överordning, och socialismen betonar staten överordning.) Det finns helt enkelt värden som är överordnat konstruktioner som stater, institutioner eller politiska teorier.

Genom analys av de faror, mörka baksidor, ideologierna har: socialismens förtryckande stat, liberalismens brist på empati för individen och konservatismens intolerans visavi avvikare, ger sig det tredje fundament ganska lätt. Kan toleransen fås att genomsyra det moderna konservativa tänkandet har konservatismen en given och sannolikt alltmer framskjuten plats i dagens idédebatt.

Där någonstans hade 45 minuter gått och jag var tillbaka till platsen för luftballongerna. Nu var ballonger bara så prickar på himlen och jag slogs av att skulle vara intressant om även konservatismen kunde stiga upp på Stockholmshimlen som så länge fyllts av socialistiska och liberala ballonger.

söndag 5 september 2010

Politisk makulatur


I en undanskymd vrå på Coop i Handen, under en dammig REA skylt, står en pall med det mest osäljbara: små lampskärmar i skrikiga färger, hopplösa hushållsredskap - och Pär Nuders bok från 2008 om sitt politiska liv, Stolt men inte nöjd. Någon har bemödat sig att prismärka alla böckerna i boktraven, som rimligen borde betraktas som makulatur, med ett löjligt lågt pris. Jag kan inte låta bli, jag köper ett ex.

Jag sitter i höstsolen ute på ön och läser boken på ett par timmar. Idag, några veckor innan valdagen 2010, känns Pär Nuder som en rejäl föredetting. Men jag har fastnat för att Nuder och jag är födda samma år och tanken på en jämnårig som framställer sig som någon som lämnat sina gärningar efter sig, känns både provocerande och svindlande.

I boken beskriver Nuder sig själv som en klassiskt sossehjälte: I unga år driven av rättvisepatos (Vietnamnkriget på teve) och socialt engagemang (i skolan villa- och med lägenhetsungar), tidigt med i SSU (gemenskapen - politiska skolningen), snabb karriär inom ungdomsorganisationen och snart upptäckt av partiet. Redan några å tjugo, anställd som sakkunnig i justitiedepartementet. Begåvad, flitig och på en snabb resa in i den socialdemokratiska maktapparatens innersta krets (VU, som han till slut når). Han undviker klädsamt att nämna att han tillhör den ädlaste av socialdemokratisk adel (fadern var politisk tjänsteman i regeringskansliet), och därmed hade, om inte givna så åtminstone vikta maktpositioner inom synhåll.

Boken är välskriven i så mått att han beskriver viktiga händelser med färg och pedagogiska inflikningar, dock utan större humor och med en ibland plågsam underton av skryt och självgodhet. Det som ändå fascinerar är att Nuder är en sådan utpräglad maktmänniska, intelligent, välformulerad, med ständig tillgång till makten (han hade obrutet Göran Persons öra under tio år) men ändå utan det gehör som utmärker stora politiker. Han verkar t.ex. ha varit oförmögen att förutse sitt eget fall.

Som sagt en föredetting - men vem vet. Idag verkar socialdemokratin gå mot historiska nederlag och rimligen kan inte det nuvarande ledarskapet överleva, eller orka, ytterligare en fyraårig ökenvandring. Ett valnederlag är för den innersta socialdemokratin alltid likställt med en statskupp, och många kommer kalla på nytt ledarskap. Kanske återkommer Nuder tidigare än vi trott.

fredag 6 augusti 2010

New Museum of Contemporary Art


Jag lämnar familjen som prioriterar fotbollsfinalen framför museibesök, vid WTC byggplatsen och går norrut på Manhattan. Mitt mål är New Museum på the Bowery, ett av New Yorks senaste tillskott av konstmuseer.

Fram till 90 talet var the Bowery New Yorks ”skid row”; ett slumområde med kriminalitet, prostitution och horder av hemlösa. Men för femton år sedan började ett envetet och ibland hårdhänt upprensningsarbete och idag är området lugnt, städat och nästan ödsligt, åtminstone den här eftermiddagen.

Inklämt mellan låga typiska New York-hus och då menar jag snarare Hopper-hus än stål- och glaskomplex) ligger New Museum, som öppnade för ett par år sedan. Byggnaden är ritad av japanska arkitekter, SAANA, och liknar ett antal staplade skokartonger förskjutna från en vertikal centrumlinje.

Väl inne i museet visar det sig att områdets historia i någon mening återknyts: en av huvudställningarna är en retrospektiv över Brion Gysin, en person som snarare var en inspiratör än en egen konstnär. Bl.a. samarbetade han med beatnikförfattaren William S. Burroughs som, i sin tur, både levde missbrukarliv på och skildrade the Bowery på 50- och 60-talen.

Intressantare är den andra utställningen med en brasiliansk konstnär, Rivane Neuenschwander. Det som gör mest intryck är en av hennes videor. Videokameran följer en såpbubbla som långsamt och drömskt förflyttar sig i en tom gammal lägenhet . Ett oroväckande surrande ljud, som vore bubblan ett rymdskepp, och det faktum att den ödsliga lägenheten trots allt bär spår av mänsklig verksamhet i form av halvfärdigt målnings- och reparationsarbete, förstärker känslan av något hotfullt. Kanske kan man se även detta verk som en kommentar till omgivningen. I New York Times kan man läsa att lägenhetspriserna drar i höjden på the Bowery, den gamla slummen har blivit trendig. De gamla lägenheterna har renoverats.

Men man ska verkligen inte se tillbaka tjugo år med nostalgisk blick, det är på många sätt en otrolig utveckling som skett i New York. Att kunna känna sig trygg på gatorna gynnar både boende och besökare. På vägen hem genom little Italy fastnar jag på trottoarerna där folk flockas i och utanför restauranger och barer som visar fotboll. Stämningen är hög men avslappnad och vänlig.

söndag 18 juli 2010

Kalla mig Ismael

Call me Ishmael. – Så står det på en banderoll på väggen till Falmouths bibliotek. Falmouth är en av de många små välordnade städerna på Cape Cod. Banderollen bjuder in till sommarens serie av läsecirklar och alla bildade amerikaner känner igen den första meningen i Herman Melvilles roman Moby Dick eller valen, från 1851. Orterna här håller uppenbarligen på arvet efter Melville: de inledande kapitlen i Moby Dick utspelar sig häromkring.

Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.

När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:

” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”

Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.

lördag 17 juli 2010

Edward Hopper på Cape Cod


Tillbringade några dagar på Cape Cod på USAs östkust, söder om Boston. Halvön som skiljs från land av en kanal, har ett landskap som påminner om Skagen i Danmark, Ile de Ré utanför La Rochelle i Frankrike eller varför inte vårt eget Öland. Ett flackt landskap, vindpinad skog och här och där sanddyner och sandstränder och framför allt ett ljus som lockar konstnärer och stadsbor. Idag är området exklusivt och bebyggt med präktiga sommarvillor. När vi är här, runt 4 juli, bjuds också på rejält med ditresta helglediga amerikaner. Så har det inte alltid varit.

Från 1930-talet och fram till sin död 1967, målade Edward Hopper ett antal bilder från Cape Cod. Bilderna i olja eller vattenfärg, visar byggnader, hus och fyrtorn i skarpt ljus och från början helt utan några människor. Det är ljuset och den ödsliga stämningen som gör bilderna unika.


Edward Hopper var New York- bon som sommartid sökte sig till ödsligheten i New England och så småningom byggde med sin frus ärvda pengar, ett sommarhus i South Truro på Cape Cods östsida. En av Hoppers bilder, ”Cape Cod Sunset” (1934), här brevid visas helt enkelt ett typiskt amerikanskt hus i New England-stil i den korta Cape Cod- skymning med en röd solnedgång. Stilen är tillsynes realistisk men vad som utmärker Hopper är att han reducerar ned motiven, förenklar och för fram stämning, ljus och lockar betraktaren till ett ”inre” betraktande. Just det här kan jag inte sluta tänka på när vi sitter på kvällarna på vår veranda och ser samma solnedgång som Hopper såg 75 år tidigare.

Då personer uppträdde i Hoppers bilder som i "Cape Cod Morning" (1950) är dessa ensamma eller alienerade från varandra (det senare typiskt framställt i hans mest berömda målning, den amerikanska ikonen ”Nighthawks” från 1942). ”Cape Cod Morning” föreställande en ensam kvinna som betraktad utifrån, inne i ett hus ses luta sig fram i en fönsteralkov, kanske för att studera vädret . Vi kollar iallafall vädret varje morgon när vi är här. Men solen skiner från en blå himmel varje dag.

"Cape Cod Sunset" Copyright Whitney Museum of American Art

söndag 25 april 2010

Bukowskis rider på trender

Vi var på det stora auktionshuset i fredags. Om man accepterar att konst här är en ren och skär fråga om affärer, kan man ändå hitta ett och annat som känns nytt och fräscht. Varje år gör de några försök att skapa en andrahandsmarknad för några yngre eller mer okända konstnärer. En tydlig trend i vår är att rida på intresset för konstnärskap som några pågående eller nyligen avslutade utställningar har skapat.

Evert Lundkvist utställningen på Moderna i våras matchas här av flera verk. Prisnivåerna är förstås ouppnåeliga, varför det inte är så kul i längden att fördjupa sig i ”den svenske Rembrandt”.

Lite mer spännande är några mystiska små tavlor av Rita Lundqvist. Hon har nu en utställning på Liljevalchs. Utställningen är retrospektiv och man får bekräftat att hon målat figurer i vardagsgrå miljöer på samma sätt i 20 år. På sitt sätt fascinerande.

Även Håkan Bengtsson som nyss avslutat en utställning på Millesgården, har här ett par verk. Hans maniska ristande av sträck på monokroma dukar eller objekt, som här en kub, verkar lite stolligt men ger ett resultat som man kan bli stående länge framför.

lördag 24 april 2010

Lidingöbro värdshus rivet


Passerade Lidingöbro värdshus på djurgårdsvandringen idag. Det visade sig att det slitna värdshuset till stora delar var rivet och endast den södra flygeln stod ensam kvar. En skylt talade om att här skulle ett hotell och spa uppföras med början 1 april i år. Men platsen stod fortfarande tom och ödslig.

På platsen för det gamla brofästet har det funnits värdshus sedan 1814 enligt boken Djurgården förr och nu från 1925. Den rivna värdshusbyggnaden var inte från den tiden men likväl från 1900-talets början, senast återuppbyggt efter en brand på 20-talet.

Värdshuset har haft en sorglig historia de senaste åren med halvskumma krögare och misslyckade satsningar. Platsen idag är verkligen en sorglig syn. Djurgården har ett antal byggnadskomplex som aldrig verkar få någon vettig användning utan bara missköts: Lindgården intill Liljevalchs vid Djurgårdsvägen, Fanjunkarbostället vid gamla skjutbanan osv. Och nu Lidingöbro. Varför går det inte att hitta publika verksamheter som inte exkluderar? Alla är nog inte intresserade av spaanläggningar och hunddressyr.