New Museum of Contemporary Art

Jag lämnar familjen som prioriterar fotbollsfinalen framför museibesök, vid WTC byggplatsen och går norrut på Manhattan. Mitt mål är New Museum på the Bowery, ett av New Yorks senaste tillskott av konstmuseer.

Fram till 90 talet var the Bowery New Yorks ”skid row”; ett slumområde med kriminalitet, prostitution och horder av hemlösa. Men för femton år sedan började ett envetet och ibland hårdhänt upprensningsarbete och idag är området lugnt, städat och nästan ödsligt, åtminstone den här eftermiddagen.

Inklämt mellan låga typiska New York-hus och då menar jag snarare Hopper-hus än stål- och glaskomplex) ligger New Museum, som öppnade för ett par år sedan. Byggnaden är ritad av japanska arkitekter, SAANA, och liknar ett antal staplade skokartonger förskjutna från en vertikal centrumlinje.

Väl inne i museet visar det sig att områdets historia i någon mening återknyts: en av huvudställningarna är en retrospektiv över Brion Gysin, en person som snarare var en inspiratör än en egen konstnär. Bl.a. samarbetade han med beatnikförfattaren William S. Burroughs som, i sin tur, både levde missbrukarliv på och skildrade the Bowery på 50- och 60-talen.

Intressantare är den andra utställningen med en brasiliansk konstnär, Rivane Neuenschwander. Det som gör mest intryck är en av hennes videor. Videokameran följer en såpbubbla som långsamt och drömskt förflyttar sig i en tom gammal lägenhet . Ett oroväckande surrande ljud, som vore bubblan ett rymdskepp, och det faktum att den ödsliga lägenheten trots allt bär spår av mänsklig verksamhet i form av halvfärdigt målnings- och reparationsarbete, förstärker känslan av något hotfullt. Kanske kan man se även detta verk som en kommentar till omgivningen. I New York Times kan man läsa att lägenhetspriserna drar i höjden på the Bowery, den gamla slummen har blivit trendig. De gamla lägenheterna har renoverats.

Men man ska verkligen inte se tillbaka tjugo år med nostalgisk blick, det är på många sätt en otrolig utveckling som skett i New York. Att kunna känna sig trygg på gatorna gynnar både boende och besökare. På vägen hem genom little Italy fastnar jag på trottoarerna där folk flockas i och utanför restauranger och barer som visar fotboll. Stämningen är hög men avslappnad och vänlig.

Kalla mig Ismael

Call me Ishmael. – Så står det på en banderoll på väggen till Falmouths bibliotek. Falmouth är en av de många små välordnade städerna på Cape Cod. Banderollen bjuder in till sommarens serie av läsecirklar och alla bildade amerikaner känner igen den första meningen i Herman Melvilles roman Moby Dick eller valen, från 1851. Orterna här håller uppenbarligen på arvet efter Melville: de inledande kapitlen i Moby Dick utspelar sig häromkring.

Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.

När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:

” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”

Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.

Edward Hopper på Cape Cod

Tillbringade några dagar på Cape Cod på USAs östkust, söder om Boston. Halvön som skiljs från land av en kanal, har ett landskap som påminner om Skagen i Danmark, Ile de Ré utanför La Rochelle i Frankrike eller varför inte vårt eget Öland. Ett flackt landskap, vindpinad skog och här och där sanddyner och sandstränder och framför allt ett ljus som lockar konstnärer och stadsbor. Idag är området exklusivt och bebyggt med präktiga sommarvillor. När vi är här, runt 4 juli, bjuds också på rejält med ditresta helglediga amerikaner. Så har det inte alltid varit.

Från 1930-talet och fram till sin död 1967, målade Edward Hopper ett antal bilder från Cape Cod. Bilderna i olja eller vattenfärg, visar byggnader, hus och fyrtorn i skarpt ljus och från början helt utan några människor. Det är ljuset och den ödsliga stämningen som gör bilderna unika.


Edward Hopper var New York- bon som sommartid sökte sig till ödsligheten i New England och så småningom byggde med sin frus ärvda pengar, ett sommarhus i South Truro på Cape Cods östsida. En av Hoppers bilder, ”Cape Cod Sunset” (1934), här brevid visas helt enkelt ett typiskt amerikanskt hus i New England-stil i den korta Cape Cod- skymning med en röd solnedgång. Stilen är tillsynes realistisk men vad som utmärker Hopper är att han reducerar ned motiven, förenklar och för fram stämning, ljus och lockar betraktaren till ett ”inre” betraktande. Just det här kan jag inte sluta tänka på när vi sitter på kvällarna på vår veranda och ser samma solnedgång som Hopper såg 75 år tidigare.

Då personer uppträdde i Hoppers bilder som i "Cape Cod Morning" (1950) är dessa ensamma eller alienerade från varandra (det senare typiskt framställt i hans mest berömda målning, den amerikanska ikonen ”Nighthawks” från 1942). ”Cape Cod Morning” föreställande en ensam kvinna som betraktad utifrån, inne i ett hus ses luta sig fram i en fönsteralkov, kanske för att studera vädret . Vi kollar iallafall vädret varje morgon när vi är här. Men solen skiner från en blå himmel varje dag.

"Cape Cod Sunset" Copyright Whitney Museum of American Art

Bukowskis rider på trender

Vi var på det stora auktionshuset i fredags. Om man accepterar att konst här är en ren och skär fråga om affärer, kan man ändå hitta ett och annat som känns nytt och fräscht. Varje år gör de några försök att skapa en andrahandsmarknad för några yngre eller mer okända konstnärer. En tydlig trend i vår är att rida på intresset för konstnärskap som några pågående eller nyligen avslutade utställningar har skapat.

Evert Lundkvist utställningen på Moderna i våras matchas här av flera verk. Prisnivåerna är förstås ouppnåeliga, varför det inte är så kul i längden att fördjupa sig i ”den svenske Rembrandt”.

Lite mer spännande är några mystiska små tavlor av Rita Lundqvist. Hon har nu en utställning på Liljevalchs. Utställningen är retrospektiv och man får bekräftat att hon målat figurer i vardagsgrå miljöer på samma sätt i 20 år. På sitt sätt fascinerande.

Även Håkan Bengtsson som nyss avslutat en utställning på Millesgården, har här ett par verk. Hans maniska ristande av sträck på monokroma dukar eller objekt, som här en kub, verkar lite stolligt men ger ett resultat som man kan bli stående länge framför.

Lidingöbro värdshus rivet

Passerade Lidingöbro värdshus på djurgårdsvandringen idag. Det visade sig att det slitna värdshuset till stora delar var rivet och endast den södra flygeln stod ensam kvar. En skylt talade om att här skulle ett hotell och spa uppföras med början 1 april i år. Men platsen stod fortfarande tom och ödslig.

På platsen för det gamla brofästet har det funnits värdshus sedan 1814 enligt boken Djurgården förr och nu från 1925. Den rivna värdshusbyggnaden var inte från den tiden men likväl från 1900-talets början, senast återuppbyggt efter en brand på 20-talet.

Värdshuset har haft en sorglig historia de senaste åren med halvskumma krögare och misslyckade satsningar. Platsen idag är verkligen en sorglig syn. Djurgården har ett antal byggnadskomplex som aldrig verkar få någon vettig användning utan bara missköts: Lindgården intill Liljevalchs vid Djurgårdsvägen, Fanjunkarbostället vid gamla skjutbanan osv. Och nu Lidingöbro. Varför går det inte att hitta publika verksamheter som inte exkluderar? Alla är nog inte intresserade av spaanläggningar och hunddressyr.

Om strävan efter status

I höstas fick Marie Söderqvist Tralaus bok Status - vägen till lycka, förutsägbar och oerhört intensiv kritik på flera liberala kultursidor (DN, Expressen, GP). Antingen anklagades författaren för den råaste formen av socialdarwinism, eller för ”förljugenhet” eller för att sprida ”det avgrundsdjupa föraktet för svaghet”. Vad är det som får vänsterintellektuella recencenter att gå så i spinn? Jag lånar boken på biblioteket och får tag på ett i det närmaste oläst exemplar.

Boken är lättläst, på gränsen till kvällstidningsjournalistisk, men det innebär å andra sidan att det går att komma igenom den på någon timme. Visst kan man fundera över empirin vad gäller undersökningmetod och urval, men i huvudsak ger texten ett resonerande och vettigt intryck. Referenser till sociologen Pierre Bourdieu och dennes teorier om socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, kan ju vara tveksamma med tanke på Bourdieu uttalade politiska agenda som inte direkt sammanfaller med Söderqvists. Budskapet i boken är hursomhelst, att högst på rankinglistan över de företeelser som ger status står, tvärs mot gängse föreställning, bildning, flit och altruism, och alltså inte vräkiga bilar eller lyxvillor.

Kritiken har naturligtvis gått ut på att det som presenteras som fakta bygger på dubiösa undersökningar och att slutsatserna i boken, såsom att hög status ger ökad lycka, skulle, om de vore sanna, leda till ett än mer ojämlikt samhälle med ökade klyftor och orättvisor.

Min tolkning av huvudtesen i Status - vägen till lycka, är snarare att strävan efter status faktiskt leder till ett godare samhälle med mer av moraliska värderingar: ökad bildningsnivå, flit och engagemang för det gemensamma (genom den individuella duglighetssträvan), ökat personligt engagemang i familj och närsamhälle, etc.

Eftersom slentrianbilden av status och statusjakt i det svenska samhället är en, visserligen föraktlig, men ändå flitigt förekommande företeelse förknippad med materiell konsumtion, är bilden Marie Söderqvist Tralaus målar upp provocerande. Provocerande därför att det krävs en omdefinition av statusbegreppet som vi vant oss vid, men också därför att status i den nya betydelsen rimligen borde bejakas av de flesta.

Vänsterkritik formulerad som ” Hon (Söderqvist) uppmanar alla att skaffa sig högre status. Det går ju inte i praktiken – att kunna segla förbi kön kräver att det först finns en kö.” (Kajsa Ekis Ekman, DN), är fixerad vid tanken att samhället är statiskt. Tänk om det inte är så. Tänk om strävan efter status leder till att vi alla lyfts. Otäck tanke för en del.

Den jättelika svarta katten och vänsterns ministerkandidater

Har just nu Mästaren och Margarita ljudande i hörlurarna. En MP3 fil är faktiskt det enda som kan få mig längta till en tunnelbaneresa eller långpromenad!
Har inte kommit så långt in i Michail Bulgakovs roman än men spårvagnen har passerat och katten har uppenbarat sig. Försöker erinra mig hur dessa scener gestaltades i den teateruppsättning jag såg för länge sedan.
Eftersom jag rätt nyligen tagit mig igenom Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov, som stått oläst i bokhyllan ett tag, kan jag inte få ur mig känslan av 30-talets absurda ondska i Sovjetstaten, och läser (eller lyssnar) med det historiska filtret på. Ondskans nyckfulhet och den socialistiska repressionen är naturligtvis ett tema Bulgakovs delvis ofullbordade roman, såväl som rena fantasy teman och farsartade scener. Bulgakov överlevde, låtvara trakasserad och censurerad, utrensningarna i slutet av trettiotalet, sannolikt därför att Stalin hade en av hans pjäser som sin favorit på teatern. Men han dog 1940 och manus till Mästaren och Margarita låg opublicerad fram till 1966.
Den praktiska socialismen, som den tog sitt uttryck och som den var tänkt, måste alltid upplysas om. Under påsken har SvD ett långt reportage om eventuella ministerkandidater från vänsterblocket. Jag vet att de flesta ser vänsterpartiet som ett reformerat kommunistiskt parti, men jag ser ändå den stora svarta katten sitta där brevid dessa vänsterpartistiska ministerkandidater, rökande sin cigarr.