tisdag 25 augusti 2015

Lager på lager runt Eugene O'Neill

Hans mor var morfinist och övergav honom. Själv kan han aldrig förlåta sina söner för att han (sic!) har övergivit dem. Han är omgiven av lögner, allting är moderns fel.  

Metateater för initierad borgerlighet. Så ungefär kan reaktionerna på Dramaten uppsättning av ”Och ge oss skuggorna” med premiär lördagen 22 augusti, sammanfattas. Att det är frågan om dramatik med referenser till dåtid, lager på lager och det interna, råder ingen tvekan. Redan i foajén och sedan under det att vi sätter oss i salongen, möts vi av videoskärmar med en sorts dokumentär över ämnet: Eugene O'Neills liv, den berömda Dramatenpremiären av ”Lång dags färd mot natt”, Lars Noréns besatthet av pjäsen och Noréns mångåriga arbete med ”Och ge oss skuggorna”. Skådespelare som varit med, spelat eller sett uppsättningar intervjuas och kommer till tals. Någon minns premiären 1956, andra har spelat en av sönerna etc etc. Att flera av dessa personer också befinner sig på plats denna premiärkväll gör inte känslan mindre av de interna referensernas afton. Att det handlar om borgerlighetens tillkortakommanden och problem vittnar ramhandlingen - kärnfamiljens hemligheter, för dagen relativt renons på moderniteter som rasifiering och intersektionalitet.

Lars Noréns pjäs utspelas dagen då den store nobelpristagaren Eugene O'Neill fyller år och då han och hans hustru får besök av O'Neills söner från tidigare äktenskap. Paret leds i sin självpåtagna isolering i villan vid New Englandkusten. Han har för flera år sedan lagt pennan åt sidan pga. sin begynnande Parkinson och hon är förbittrad i sin roll som oavlönad författarassistent och med sin skådespelarkarriär sedan länge i spillror. Den äldre sonen, sorglös och med en leende fasad men egentligen pank och alkoholiserad, den yngre redan hjälplöst förlorad i narkotikamissbruk. Den klassiska besättningen för ett förtätat kammarspel där de flesta vet utgången, karaktärerna är redan dömda.

Scenografen hjälper till att fokusera på aktörerna. Skådespelarna rör sig i ett enormt svartmålat rum dit ljuset endast tillfälligt sipprar in via en dörr i fonden. Närheten till havet och ödsligheten illustreras endast genom svaga vågor som då och då projiceras mot fondväggen. Ofta samlas skådespelarna vid scenkanten, ibland även nedanför scenen, röker och konfronterar varandra med spydigheter, utfall och överslätningar, allt i en nästan helt rekvisitafri miljö.

Lena Endre spelar Charlotta O'Neill med energi och finess. Njutningsfullt fyrar hon av sina giftiga repliker. Ibland blir det med en komisk effekt, men hon balanserar väl och håller farsen och det alltför dråpliga stången. Örjan Ramberg spelar med nästan övertydlig nedtoning. Hans O'Neill är sluten och tystlåten och, åtminstone inledningsvis obegripligt stryktålig inför hustruns verbala attacker. I Rambergs tolkning famlar nobelpristagaren med språket, han söker orden. Det är kanske medvetet med mumlandet: Den för Dramaten ovanliga lösningen med mikrofonen monterade på skådespelarna, avslöjar ibland en bristande timing i replikerna. Kanske är det premiärnerverna som spökar.

Det märkliga är ändå att de dryga tre timmarna rinner bort och känslan av att ha bevittnat stor teater infinner sig tveklöst - oavsett att man inte köper att allt är mödrarnas fel.

fredag 21 augusti 2015

1800-talets gotik



Det är en av alla dessa solgassande augustidagar på landsbygden utanför Bordeaux. Termometern visar en bra bit över trettio grader och luften darrar över Grave distriktets vinodlingar, böljande majsfält och dungar av pinjeträd. Då efter vägkröken, dyker slottet Roquetaillade upp. Ett högt torn, en Donjon, omgivet mindre torn med krenelerade murar. En medeltida borg i ett modest format.



Vi får en visning av ung guide - seulement en français, malheureusement – men det går ganska bra att förstå. Det visar sig att slottet är delvis bebott och att ägarna kämpar med intäkter för underhåll och drift. De säljer eget vin, honung och riddarkrams, hyr ut till musikfestivaler och kinesiska rotaryklubbar.

Vi intresserar oss för just det här slottet i den här slottrika trakten, eftersom huset trots sitt medeltida yttre rymmer en överdådig 1800-tals inredning och är ett av restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Duc mindre kända men inte desto mindre intressanta skapelser. Här har han endast måttligt förbättrat fasaden och ägnat mest tid åt inredning. Viollet-le-Duc, som förbättrade Notre Dame och Sainte-Chapelle i Paris och återuppbyggde medeltidsborgen Pierrefonds till ett gotiskt sagoslott för Napoleon II, var hyllad i det andra kejsardömet men hyste egentligen republikanska känslor och la därför in opportunistiska referenser både till trikoloren och de rojalistiska franska liljorna i den färgstarka och lätt kitschiga inredningen. Rummen är storslagna men ändå (för herrskapet) 1800-talsmässigt bekväma.

Eugène Viollet-le-Duc skrev i sitt ”uppslagsverk över fransk arkitektur”, Dictionnaire raisonné, att restaurering handlade om att återställa en byggnad till ”ett komplett tillstånd, som kanhända aldrig har existerat vid någon tidpunkt”. Idéerna togs upp av Helgo Zettervall och genomfördes i hans domkyrkorestaureringar. Så står man framför Uppsala domkyrka är det Viollet-le-Duc teorier man ser förverkligad. (Om dessa influenser har Fredric Bedoire skrivit lättillgängligt, senast i hans Restaureringskonstens historia från 2013.)

När vi passerar ut genom slottsporten blinkar en Notre Dameliknande gargojl (en vattenkastare) till oss med en hälsning från ett gotiskt 1800-tal.

fredag 29 maj 2015

Tystnaden, lugnet, ödsligheten

I Ludvika har det stora företaget en egen stadsdel, en landtunga ut i sjön Väsman. Här jobbar 2500 personer och verksamheten är motorn i regionen. Företaget har stått sig förhållandevis bra i rationaliserings och förbättringsivern. Nya testhallar för simulering av regn och rusk och åsknedslag står stolta mot de blånade höjderna runt sjön. Men nu går jag därifrån, in mot centrum och tåget hem.

Besök i en landsortsstad man aldrig sett är alltid fascinerande. Just här och nu är det stillsamt och tomt. Folk rör sig förstrött mellan Dressman och Hemköp. Jag passerar tomma affärslokaler och inte mindre än tre tatueringsverkstäder. Ett äldre par sitter halvsovande i spelbutikens café. I korsningen kämpar den höggravida unga mamman kärvänligt men något bryskt med sin treåring i ena handen och parerar samtidigt vant en cigarett i den andra. Överallt möter jag nyanlända familjer och unga män som stillsamt och lite förskrämt flanerar på huvudgatan.

På en av de tomma tvärgatorna i centrum hänger en skylt - Dan Andersson muséet.

Jag kikar in, det visar sig vara en dörr längst in i en bokhandel. Vid ett bord sitter en ensam dam. Hon är villig att öppna upp den lilla iordningställda lägenhet en trappa upp. Under högljutt beklagande över sakernas tillstånd (kommunens indragna bidrag, den avskaffade deltidstjänsten med lönebidrag för en föreståndare samt hennes eget otacksamma och oavlönade syssla som dörröppnare) går hon före mig i den kolmörka trappen.





För lite drygt hundra år sedan, 1913, hyrde Dan Andersson ett rum i lägenheten, läste Shopenhauer, rökte pipa och författade kolardikter som åtminstone under nittonhundratalet var odödliga. Nu vet jag inte vilken gymnasist som intresserar sig för spelmäns jordafärder, södra dalarnas naturmystik och gudsgrubblerier. I augusti går i alla fall Dan Andersson veckan av stapeln. Arja Saijonmaa är dragplåstret. Jag låser efter mig, lämnar nyckel till damen på vägen ut och skyndar till tåget. Resan hem tar två och en halv timme.

måndag 26 januari 2015

Från svårbegripligt till obegripligt

2007 visade Håkan Rehnberg plexiglastavlor i Millesgårdens konsthall, stora monokroma färgfält utsmetade till landskap eller skyar i grått, vitt, gult eller lila. Uppställda mitt i rummet var också objekt i kall aluminium, kantiga och arkitektoniska.

Då ställde Rehnberg ut tillsammans med Ann Edholm vars exakta linjer och helt enfärgade släta ytor kontrasterade mot Rehnbergs mer diffusa. Nu, januari 2015, visar Rehnberg själv nya bilder med oljefärg på blästrade akrylplastskivor, lite oroligare, lite mer bearbetade och i ett mer kaotiskt mönster. De stora, med breda knivar utdragna färgsjoken är övergivna och färgen är istället frenetiskt bearbetad, nästan urkarvad med en liten palettkniv i till synes spontana handrörelser.

Den här fredagskvällen på Moderna är det förvånande många besökare på öppet vernissage. Sympatiskt nog har muséet fritt inträde på denna något udda tid. Kraschanerna har naturligtvis fått sitt gratisvin vid en sluten tillställning timmen innan, men nu står de och låter sig beskådas av oss andra. Konstnärskollegor, akademiledamöter och författare alla strategiskt utplacerade och omkringflutna av vanliga konstintresserade. Men som Stina Oscarsson nyligen konstaterade i en krönika i DN (infam med sitt vänsterperspektiv men ändå lustigt klarsynt) dessa Moderna muséets aningslösa kulturkonsumenter krigar ju i alla fall inte. Nåja, en välkänd akademiledamot på plats verkar vara ganska stridslysten i rätten i alla fall enligt tabloidpressens senaste skvaller.

”- Nej, jag har lämnat honom, jag har gått från det svårbegripliga och närmar mig det obegripliga.” Svarar Rehnberg och smilar finurligt när Modernas chef Daniel Birnbaum frågar honom om hur han förhåller sig till Marcel Duchamp idag apropå att han på 80-talet gjorde Duchamp repliker. Kanske är det en effektiv strategi, att inte krångla till det mer än så.




tisdag 28 oktober 2014

Snart slut på fältet

Den grönröda äntringsstyrkan som i månader tränats för intagandet av Rosenbad verkar inte riktigt ha drillats tillräckligt eller ens mönstrats ordentligt. Bland de hundratalet stats- och pressekreterare, talskrivare och politiskt sakkunniga har det inte fattats exempel på både amatörism och olämplighet. I dagarna har det framkommit att en tjänsteman, direkt underställd en statssekreterare, nyligen dömts för införsel av narkotiska svampar och för någon vecka sedan uppmärksammades debaclet med de indragna anslagen till de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul. Det kanske inte är att vänta något annat när de högsta politiskt ansvariga gjort sig kända för förnekelse av miljöbrott (miljöministern och vice statsministern Romson) respektive avsaknad an högre studier (ministern för universitet och högskolor Hellmark-Knutsson).


Att koka soppa på giftsvamp kanske ändå inte är den värsta försyndelsen, okunnighetet runt institutsanslagen verkar värre. Ett exempel på vad som sprungit ur Svenska Institutet i Rom är den lilla utställning som just nu visas på Millesgården med artefakter och bilder från ett kvarter i Pompeji. Med svensk närvaro i Italien har en svensk grupp av arkeologer och klassisiter fått tillstånd att bedriva fältstudier och på plats kunnat röja upp efter tyska 1800-tal arkeologer i bankiren Caecilius Iucundus stadsvilla. En mer än hundraårig tradition av att svenskar kunnat vara på plats vid medelhavet och inte bara ägna sig åt teoretiska studier på hemmaplan, verkar vara hotad.  
Hursomhelst är utställningen att rekommendera. Den regniga helgdag vi är där är det fullt med folk. Lyckosamt, misstänker jag, för stiftelsen Millesgårdens ekonomi. Vi får väl se hur det går när de myndighetsdrivna museerna snart öppnar upp sina portar utan inträde och stiftelser och privata institutioner kommer fortsätta att pungslå oss på entreavgifter.

tisdag 19 augusti 2014

Koloristen på Koster

En av sommarens alla soliga dagar stiger vi upp tidigt och tar första båten från Strömstad ut till Koster. Liksom besökare i snart hundra år varit är också vi nyfikna på ljuset, färgerna och de karga klipporna. Nord-Koster har en behändig storlek och kan lätt besökas till fots. När morgonen går över i förmiddag tilltar värmen och det blir en nästan sydländsk strapats att gå upp till de renoverade tvillingfyrana på den högsta bergsknallen. Utsikten är hänförande över nordöns buskvegetation, klapperstensfält, strandängar och det blå havet. De två fyrarna var annars ett av alla dessa mänskliga misstag, en förfelad ansträngning som när de togs i drift vid mitten av 1800-talet visade sig vara för högt placerade över havsytan och när de som mest behövdes, i dåligt väder, helt sonika låg inbäddade i låga ovädersmoln. Skepp gick i kvav i samma utsträckning som innan de tändes och nya fyrar fick byggas efter några få decennier.   


Efter en kort färjetur till Syd-Koster, passar våra cyklar bättre och vi tar oss lätt fram genom den lummiga naturen. Här på sydön tog Inge Schiöler till sig den västsvenska färgskalan redan som ung. Schiöler var född inne i Strömstad och tillbringade ungdomstid hos släktingar på ön. Efter sin trettioåriga institutionalisering på sinnesjukhus, flyttade han tillbaka till ön och återupptog sitt måleri, alltid med naturen i sommarskrud, med samma kolorit, som inget hade hänt. Var hans lilla stuga låg är dock förborgat, inga skyltar, inget som påminner om öns viktigaste konstnär. Lena Cronqvist får nog ursäkta men vad gäller bilder från Koster är hon en ganska uppenbar efterföljare.
Efter en kaffe, en omkullcykling med skrubbsår, ett dopp i havet och en räksallad, far vi tillbaka med några fina västkustvyer kvardröjande på näthinnan.

fredag 16 maj 2014

Justinianus kyrkor



När vi nyligen besökte Istanbul passade vi naturligtvis på att beta av de största senantika slagnumren i stadens gamla centrum, 500-tals kejsaren Justinianus kvarstående kyrkor.

Men först besteg vi den gamla stadsmuren, balanserade utan skyddsräcken 10 meter över gatunivån och blickade ut över Bosporen och gyllene hornet. Det var en magnifik syn,det är lätt att bli betagen av staden. Den produktive Simon Sebag Montefiore gjorde för ett par år sedan en utmärkt BBC serie om Istanbuls tre historiska skeenden och lät sig filmas just där. Undrar hur de fick upp kamera teamet för de hissnande trapporna?   

Annars började vi med att tassa in i strumplästen i den sk lilla Aya Sofia moskén, tidigare St. Sergius och Bacchus kyrka, nere vid sjömuren. Byggnaden är den äldsta ännu fungerande i Istanbul, några år äldre än världskändisen Hagia Sophia. I Gregor Paulsson klassiska konsthistoria lite förtalad för sin osymmetri och lite taffliga gestaltning.

I våras återöppnade Justinuanus näst största kyrka Hagia Eirene, märkligt nog aldrig omgjord till moske av turkarna utan i princip orörd.När vi var där var vi helt ensamma och fascinerades av stillheten och det mäktiga kyrkorummet, samtidigt som duvorna flaxade frenetiskt i kupolens topp.

Slutligen, ställer vi oss i kön till Hagia Sophia, kyrkan som i 1000 år var världens största och viktigaste kristna byggnad. Det är massivt med besökare denna dag och den decennielånga renoveringen med stora byggnadsställningar som i princip delar av kyrkorummet i mitten, förtar naturligtvis upplevelsen till viss del. Ändå går det inte att undvika att tappa andan inför detta 1500 år gamla underverk. Tillsammans med Pantheon i Rom, är detta Europas mest fascinerande antika arv.

På marmorbalustraden på västra läktaren hittar vi till slut också det beryktade klottret med runor. Vad tänkte han Halvdan, när han stod här uppe och tittade ner? Var han kanske lika betagen av staden som vi, 1000 år senare?