Wagner 200

Häromdagen rapporterade NY Times att Metropolitanoperan monterat ned sin ”Ringmaskin”, det högteknologiska scenmaskineriet till operahusets uppsättning av Wagners Nibelungens ring, och därmed skulle 17 timmar av vattenfall, valkyrior, trasiga svärd, fånerier och suggestiv musik falla bort från repertoaren. Nu gick det att få en uppfattning av hur det hela fungerade genom Mezzos återutsändning av alla fyra delarna, en per dag, i början av veckan. Jag tvingade mig att se den sista, Ragnarök, igår. En ganska häftig upplevelse men naturligtvis inget mot att ha sett den på plats.

Annars är det ett väldigt flöde Wagner kommentarer i medierna, de senaste dagarna och idag förstås, på hans 200-årsdag. Livesändningar från Bayreuth, maningar från Horace Engdahl att se bortom de politiska allegorierna och några genomgångar av Wagners antisemitism och vägröjande för Hitlerismen.

Ett perspektiv på Wagner i den nationalistiska kontexten ges i Maja Hagermans bok ” det rena landet” från 2006. Hon beskriver hur Wagner av en slump kommer till Norge, fångas av naturen och på allvar dyker ner i de isländska sagorna, lusläser Jacob Grimms Tysk mytologi och börjar fila på historien om Ragnarök - hur det gamla germanska, det rena, hjältemodiga, går under och den ensamma människan blir kvar övergiven. Stollerier naturligtvis men stöpt i operaform odödligt.

Kontorsbåsets ödsliga torftighet mot TV-rummets murriga instängdhet

Den finländske konstnären Erno Enkenberg stora dukar kunde ses på Galleri Heinos del av Market på Konstakademin i helgen. Enkenbergs bilder är vardagsmiljöer, kontorsinteriörer, bankomater, lättigenkännliga med ändå märkligt stiliserade. Han lär arbeta med att först bygga en noggrann modell, därefter ta fotografier och sedan överföra bilderna på duk. Resultatet blir en blandning av igenkänning och tomhet, ofärdiga platser man inte vill hamna i.     

I någon mening den totala motsatsen är Thomas Broomés bilder från Ingmar Bergmans hus på Fårö. Till synes realistiskt återger han de nu välkända inomhusmiljöerna, med nedsuttna fåtöljer, nerklottrade nattygsbord och oändliga rader av videokassetter prydligt ordnade i bokhyllor. En miljö som vi efter de senaste årens reportage och skriverier lärt oss att uppskatta, kanske för att den store regissörens inbodda stuga så liknade våra egna miljöer. Men bilderna ger ett märkligt intryck, de ser lite ut som vore de gjorda som med gammaldags tändsticksteknik, uppbyggda av små smala fält. Och vid noggrann granskning ser jag att allt är liten, nästan mikroskopisk text. Så får den här miljön ytterligare en bärare av undertext, nu helt konkret.        

Hej på ett tag, stilla museiinteriörer

Var ska nu Johan Patricny måla sina stilla museiinteriörer, nu när Nationalmuseet stänger för fyra års renovering? Patricnys provocerande klassiska bilder från utställningssalarna, där besökarna ses beskåda Roslin och Sergel, ger en dimension till Nationalmuseets lokaler, husets och verkens egen historia.

Februaris första söndag bjuder både på sol och gratis inträde till museet. En liten kö bildas strax innan portarna slås upp till den sista dagen på länge för att se Lucas Cranachs d.ä. gamla procentare snärja den unga damen i Renässanssalen, Claudius Civilis enögda nuna bland de lite för många svärden i Rembrandtsalen eller se Carl Gustaf Pilo bjuda Elias Martin på snus under Gustav III:s kröning i Strömsalen.

I ett av smårummen hänger Rembrandts lilla självporträtt tryggt bakom pansarglas. Målningen utförd på ett lager bladguld, har en dramatisk nutidshistoria som skildrats av Ernst Brunner i Yngling på guld från 2007. Verkens egen historia kan faktiskt vara lika intressanta som bilderna själva.  

Det är påfallande många som tar farväl denna dag, kanske ett tecken på att gratis inträde faktiskt betyder något för att få upp besökstalen på våra statliga museer. Nåväl, hoppas de ansvariga utnyttjar de kommande fyra åren väl, bibehåller vår lilla svenska konstkanon intakt och öppnar med gratis inträde.                 

Gult i Kristinehamn

Solen skiner blekgul över den grå kärnisen på vänerviken utanför Kristinehamns konstmuseum. Det är lugnt och stilla den här dagen tidigt i januari. Någon större lust att gå på museum verkar inte Kristinehamnsborna ha. Väl inne i Mariebergs mentalsjukhus gamla panncentral, nu omgjord till konsthall, är det folktomt och utkylt, kassadamen skyndar sig runt för att sätta på videofilmer och tända upp lokalen. Men när allt väl är igång visar det sig att samtida gul konst slår emot oss och vi glömmer nästan den 14 gradiga kylan. En inte dålig, men lite konventionell samling samtida svenska verk med några inslag av gul färg från tidigare 1900-tals konstnärer som Evert Lundqvist och Staffan Hallström. Förklaringen får vi när vi läser att verken kommer från en privat kollektion ihopköpt av Södertäljes störste skattebetalare, en lyckosam fondmäklare med samlarambitioner.             

Jag stannar vid några bilder av Tommy Hilding med gulskimrande landskap och fragment, där Hilding lagt in mönster i bilden, som bildmarkeringar i en kamera. Konstnären har annars haft bebyggelse och stadslandskap i sin motivkrets. I dagarna har han en utställning i Konstakademien hus på Fredsgatan på temat miljonprogrammets miljöer.

Men nu behöver vi fortsätta vår resa. Annars blir det som min mormor alltid sa när vi bråkade för mycket som små:” om ni inte lugnar er hamnar jag i Kristinehamn!”   

Ett scenario som inte kommer inträffa

År 2013: Grävskopor börjar gräva ut högen vid Haga norra. Schaktmassorna silas metodiskt och 1700-tals kakelugnar, 1600-tals sandstensportaler och 1800-tals taktegel samlas upp och sorteras. Nu ska detta restaureras och återställas på plats för att pryda de återskapade husen och fasaderna nere på norrmalm.

Samtidigt i city börjar byggställningar resas mot bankhusen runt Sergels Torg och Malmskillnadsgatan. Slitna plåt- och glasfasader börjar monteras ned. Kulturhuset rivs delvis och Sergels torg och Brunkebergstorg möts äntligen. De utrymda gamla bankhusens innanmäten börjar anpassas till bostäder, småskaliga kontor och affärslokaler. Byggnadsantikvarier och skickliga hantverkare arbetar intensivt med sina mödosamma arbeten att återskapa några av de mest intressanta fasaderna längs de sargade citystråken.

Något år senare flyttar de första boende in i sina lägenheter och byggnadsställningarna rivs och blottlägger 1700-tals fasader blandat med småskalig men nyskapande modern arkitektur. Stockholm vinner pris för sin cityomdaning. 

Orealistisk eller? Egentligen inte. En stor förändring pågår delvis i det tysta i Stockholms city, banker och myndigheter effektiviserar sina verksamheter, de gamla lokalerna blir för stora. Fastighetsägarna räknar bekymrat på lönsamhet och ombyggnadsbehov. Det är nu ett lysande tillfälle att återställa det som en gång raserades. Görs ingen nu restaureras befintliga byggnader hjälpligt och nästa tillfälle dyker inte upp på femtio år eller så. Men var hörs opinionen?   

Planerna på en omfattande cityomdaning i Stockholm drogs upp redan på trettiotalet. Snart efter kriget drog allt igång.  En speciallag, Lex Norrmalm, infördes 1953 som gjorde det enklare för staden att expropriera fastigheter som förberedelse för större stadsplaneregleringar. Äganderätten vägde lätt dessa år då socialdemokratiska borgarråd drev igenom skövling av 17–1800-tal bebyggelsen på norrmalm. En av de bärande idéerna var att låta privata byggherrar resa husen men upplåta den exproprierade marken mot tomträttsavgäld. Nu efter dryga femtio år har systemet havererat: staden ser avgälden som en trygg och säker intäktskälla (bara för citytomterna handlar det om flera hundra miljoner kronor årligen) medan höga avkastningskrav hos fastighetsägarna gör kostnaden till ett hinder för det som är mest eftertraktat idag, ombyggnad och omvandling till det som staden en gång var; en levande miljö med bostäder, arbeten och affärer. Intresseorganisationen Fastighetsägarna dundrade häromdagen, apropå den nyligen framlagda Tomträttsutredningens förslag om höjning av den s.k. avgäldsräntan: - Förr var det bra att Stockholms stad ägde marken men nu har tomträttsinstitutet fått motsatt verkan och begränsar investeringsviljan. Idag motverkar därför tomträttsinstitutet den fortsatta utvecklingen av Stockholms innerstad.  

Om politikerna vill kan en sannolikt en överenskommelse komma till stånd som skulle få stor betydelse för gestaltningen av nedre norrmalm de närmaste åren. Sälj av mark och styr hur ombyggnad och nybyggnad ska ske med höga krav på arkitektur och konstnärligt värde. Ställ krav på mångfald av verksamheter och upplåtelseformer. Framför allt: hemfall inte till 60-tals nostalgi på grund av historielöshet eller vänsterkramande av de eländiga miljöerna runt Sergels torg. Sätt upp plaketter med borgarråden Helge Berglund, Hjalmar Mehr och Joakim Garpe profil och namn så deras illgärningar inte glöms.

 

Men finns viljan? Finns opinionen?  

 

Strindbergs minne

Så kom vi iväg att se Strindbergsutställningen på Lijevalchs till slut.

Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.

Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt återigen begär förtroende i samhället.

Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss, ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….             

Ett magiskt museum

De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag kommer fortfarande ihåg känslan.

 

Egyptiska museet i Kairo

 Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet mästerverk.      

Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.

Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.  

I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.  Antalet föremål överväldigar men utställningarnas usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.

Några av salarna är helt tomma och jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar, gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.