I någon mening den totala motsatsen är Thomas Broomés bilder
från Ingmar Bergmans hus på Fårö. Till synes realistiskt återger han de nu
välkända inomhusmiljöerna, med nedsuttna fåtöljer, nerklottrade nattygsbord och
oändliga rader av videokassetter prydligt ordnade i bokhyllor. En miljö som vi
efter de senaste årens reportage och skriverier lärt oss att uppskatta, kanske
för att den store regissörens inbodda stuga så liknade våra egna miljöer. Men
bilderna ger ett märkligt intryck, de ser lite ut som vore de gjorda som med gammaldags
tändsticksteknik, uppbyggda av små smala fält. Och vid noggrann granskning ser
jag att allt är liten, nästan mikroskopisk text. Så får den här miljön
ytterligare en bärare av undertext, nu helt konkret.
söndag 17 februari 2013
Kontorsbåsets ödsliga torftighet mot TV-rummets murriga instängdhet
Den finländske konstnären Erno Enkenberg stora dukar kunde
ses på Galleri Heinos del av Market på Konstakademin i helgen. Enkenbergs
bilder är vardagsmiljöer, kontorsinteriörer, bankomater, lättigenkännliga med
ändå märkligt stiliserade. Han lär arbeta med att först bygga en noggrann modell,
därefter ta fotografier och sedan överföra bilderna på duk. Resultatet blir en
blandning av igenkänning och tomhet, ofärdiga platser man inte vill hamna i.
tisdag 5 februari 2013
Hej på ett tag, stilla museiinteriörer
Var ska nu Johan
Patricny måla sina stilla museiinteriörer, nu när Nationalmuseet stänger för
fyra års renovering? Patricnys provocerande klassiska bilder från utställningssalarna,
där besökarna ses beskåda Roslin och Sergel, ger en dimension till
Nationalmuseets lokaler, husets och verkens egen historia.
Februaris första söndag bjuder
både på sol och gratis inträde till museet. En liten kö bildas strax innan
portarna slås upp till den sista dagen på länge för att se Lucas Cranachs d.ä.
gamla procentare snärja den unga damen i Renässanssalen, Claudius Civilis
enögda nuna bland de lite för många svärden i Rembrandtsalen eller se Carl
Gustaf Pilo bjuda Elias Martin på snus under Gustav III:s kröning i Strömsalen.
I ett av smårummen hänger Rembrandts lilla självporträtt tryggt bakom pansarglas. Målningen utförd på ett lager bladguld, har en dramatisk nutidshistoria som skildrats av Ernst Brunner i Yngling på guld från 2007. Verkens egen historia kan faktiskt vara lika intressanta som bilderna själva.
Det är påfallande många som tar farväl denna dag, kanske ett
tecken på att gratis inträde faktiskt betyder något för att få upp besökstalen
på våra statliga museer. Nåväl, hoppas de ansvariga utnyttjar de kommande fyra åren väl, bibehåller
vår lilla svenska konstkanon intakt och öppnar med gratis inträde.
lördag 19 januari 2013
Gult i Kristinehamn
Solen skiner blekgul över den grå kärnisen på vänerviken
utanför Kristinehamns konstmuseum. Det är lugnt och stilla den här dagen tidigt
i januari. Någon större lust att gå på museum verkar inte Kristinehamnsborna
ha. Väl inne i Mariebergs mentalsjukhus gamla panncentral, nu omgjord till
konsthall, är det folktomt och utkylt, kassadamen skyndar sig runt för att
sätta på videofilmer och tända upp lokalen. Men när allt väl är igång visar det
sig att samtida gul konst slår emot oss och vi glömmer nästan den 14 gradiga
kylan. En inte dålig, men lite konventionell samling samtida svenska verk med
några inslag av gul färg från tidigare 1900-tals konstnärer som Evert Lundqvist
och Staffan Hallström. Förklaringen får vi när vi läser att verken kommer från
en privat kollektion ihopköpt av Södertäljes störste skattebetalare, en
lyckosam fondmäklare med samlarambitioner.
Jag stannar vid några bilder av Tommy Hilding med gulskimrande
landskap och fragment, där Hilding lagt in mönster i bilden, som bildmarkeringar
i en kamera. Konstnären har annars haft bebyggelse och stadslandskap i sin
motivkrets. I dagarna har han en utställning i Konstakademien hus på Fredsgatan
på temat miljonprogrammets miljöer.
Men nu behöver vi fortsätta vår resa. Annars blir det som
min mormor alltid sa när vi bråkade för mycket som små:” om ni inte lugnar er
hamnar jag i Kristinehamn!”
tisdag 6 november 2012
Ett scenario som inte kommer inträffa
År 2013: Grävskopor börjar gräva ut högen vid Haga norra.
Schaktmassorna silas metodiskt och 1700-tals kakelugnar, 1600-tals
sandstensportaler och 1800-tals taktegel samlas upp och sorteras. Nu ska detta
restaureras och återställas på plats för att pryda de återskapade husen och fasaderna nere
på norrmalm.
Samtidigt i city börjar byggställningar resas mot bankhusen
runt Sergels Torg och Malmskillnadsgatan. Slitna plåt- och glasfasader börjar
monteras ned. Kulturhuset rivs delvis och Sergels torg och Brunkebergstorg möts
äntligen. De utrymda gamla bankhusens innanmäten börjar anpassas till bostäder,
småskaliga kontor och affärslokaler. Byggnadsantikvarier och skickliga
hantverkare arbetar intensivt med sina mödosamma arbeten att återskapa några av
de mest intressanta fasaderna längs de sargade citystråken.
Något år senare flyttar de första boende in i sina
lägenheter och byggnadsställningarna rivs och blottlägger 1700-tals fasader
blandat med småskalig men nyskapande modern arkitektur. Stockholm vinner pris
för sin cityomdaning.
Orealistisk eller? Egentligen inte. En stor förändring pågår
delvis i det tysta i Stockholms city, banker och myndigheter effektiviserar sina verksamheter, de
gamla lokalerna blir för stora. Fastighetsägarna räknar bekymrat på lönsamhet
och ombyggnadsbehov. Det är nu ett lysande tillfälle att återställa det som en
gång raserades. Görs ingen nu restaureras befintliga byggnader hjälpligt och nästa
tillfälle dyker inte upp på femtio år eller så. Men var hörs opinionen?
Planerna på en omfattande cityomdaning i Stockholm drogs upp
redan på trettiotalet. Snart efter kriget drog allt igång. En speciallag, Lex Norrmalm, infördes 1953
som gjorde det enklare för staden att expropriera fastigheter som förberedelse
för större stadsplaneregleringar. Äganderätten vägde lätt dessa år då
socialdemokratiska borgarråd drev igenom skövling av 17–1800-tal bebyggelsen på
norrmalm. En av de bärande idéerna var att låta privata byggherrar resa husen men upplåta den exproprierade marken mot
tomträttsavgäld. Nu efter dryga femtio år har systemet havererat: staden ser
avgälden som en trygg och säker intäktskälla (bara för citytomterna handlar det
om flera hundra miljoner kronor årligen) medan höga avkastningskrav hos fastighetsägarna
gör kostnaden till ett hinder för det som är mest eftertraktat idag, ombyggnad och omvandling till det som staden
en gång var; en levande miljö med bostäder, arbeten och affärer. Intresseorganisationen
Fastighetsägarna dundrade häromdagen, apropå den nyligen framlagda Tomträttsutredningens
förslag om höjning av den s.k. avgäldsräntan: - Förr var det bra att Stockholms
stad ägde marken men nu har tomträttsinstitutet fått motsatt verkan och
begränsar investeringsviljan. Idag motverkar därför tomträttsinstitutet den
fortsatta utvecklingen av Stockholms innerstad.
Om politikerna vill kan en sannolikt en överenskommelse
komma till stånd som skulle få stor betydelse för gestaltningen av nedre
norrmalm de närmaste åren. Sälj av mark och styr hur ombyggnad och nybyggnad
ska ske med höga krav på arkitektur och konstnärligt värde. Ställ krav på
mångfald av verksamheter och upplåtelseformer. Framför allt: hemfall inte till 60-tals
nostalgi på grund av historielöshet eller vänsterkramande av de eländiga
miljöerna runt Sergels torg. Sätt upp plaketter med borgarråden Helge Berglund,
Hjalmar Mehr och Joakim Garpe profil och namn så deras illgärningar inte glöms.
Men finns viljan? Finns opinionen?
söndag 28 oktober 2012
Strindbergs minne
Så kom vi iväg att se Strindbergsutställningen på Lijevalchs
till slut.
Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda
rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från
Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms
skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är
det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de
tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.
Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en
tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten
för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och
fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt
återigen begär förtroende i samhället.
Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga
själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi
går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss,
ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt
var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum
till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….
måndag 8 oktober 2012
Ett magiskt museum
De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n
visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt
rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den
läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors
sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle
starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med
arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag
kommer fortfarande ihåg känslan.
Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens
guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund
hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde
sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i
nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet
mästerverk.
Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de
kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal
och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu
många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.
Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i
ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska
artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.
I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en
rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser
om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna
har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget
utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in
till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.
Antalet föremål överväldigar men utställningarnas
usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en
sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.
Några av salarna är helt tomma och
jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar,
gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.
lördag 1 september 2012
Värmdö i augusti
Det blixtrar och dundrar, regnet vräker ner, men så
– solen letar sig fram och värmer den förskräckta skara kulturtanter, unga par
och medelåders turister, som kurat på däck till den lilla skärgårdsbåt som tar
oss till Värmdö och Artipelag. Om sommarvädret är dramatiskt står det i
kontrast till den stillsamma och solenna stämning som råder framme i den nya
privata konsthallen, väl gömd i skärgårdsskogen. Vi förvånas över husets inre
volymer imponeras av ambitionen i de utställningar som visas.
Mottagandet av denna konsthall, och kommentarerna
vid invigningen i juni, har varit skrattretande njugga. Kultursidor, i
tidningar av alla politiska schatteringar, har försökt överträffa varandra i
infama kommentarer om ägarens megalomani, överetableringen av gallerier för
medelklassen, inslaget av kommers med försäljning av barnselar i shoppen och
projektets privata karaktär i synnerhet. Några skribenter har till och med
blivit så upphetsade att de förutspått en snabb undergång och nedläggning.
Nu är grundaren och finansiären Björn Jakobson
erkänt svår att jobba med och kanske därför inte helt lätt att tycka om. Den
ursprungliga arkitektbyrån åkte ut med huvudet före och även andra
entreprenörer vittnar om tuffa möten och utskällningar. Men är det så konstigt,
går det inte att förstå hur en åldrande man, van att bestämma, vill ha allt
ordentligt gjort?
Hur är det med utställningarna då? Jo, Candida
Höfers fotografier fascinerar. Hennes signum är kristallklara, skuggfria bilder
av miljöer skapade av människor men nu i bild kusligt tömda på mänskligt liv.
Hon har fotat från zoologiska trädgårdar där djuren på ett sorgligt men komiskt
sätt ser helt felplacerade ut i mänskligt skapade futuristiska miljöer (se
pingvinerna tex), från de vackraste biblioteken världen över osv. Men det som
fastnar vid det här tillfället är hennes bilder från konstsamlares hem världen
över. Mellan 2004 och 2007 åkte Höfer runt i världen och fotade konceptkonstens
nestor On Kawaras konst på plats i hemmen hos de samlare som innehar Kawaras
mest berömda verk, datumtavlorna. Sammantaget blir även denna svit komisk
eftersom dessa hem utspridda över jorden, ser likadana ut. Avskalade och
minimalistiska.
En annan fotgraf, Maria Miesenberger, har lagt kameran
åt sidan och visar sina retuscherade figurer i verkliga livet, som skulpturer, uppflugna
på pelare, på taket och ute i naturen runt konsthallen.
Det är som sagt, inte särskilt mycket folk och när
vi tar oss en matbit i det eleganta restaurangen kommer Björn Jakobson själv in
och ger källarmästaren en order:
-
Ta genast fram ett menyförslag som vi
kan kombinera med båtresan, båten kan inte gå tom på kvällen. Rapportera till
mig imorgon.
Vi får hoppas att ägaren ansträngningar lönar sig,
det är han värd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




