torsdag 24 maj 2012

Svårt att inte charmas av Rothenburg

En varm majkväll när dagens möten är avslutade, går vi in mot toget och följer med en stor grupp entusiastiska turister på rundtur med ”Rothenburger Nachtwächter”. Nattvakten själv är en utklädd medelålders tysk påfallande lik Eric Idle från Monty Python-gänget. Staden Rothenburg op der Tauber i nordvästra Bajern visar stolt upp sin mysiga men lätt kitschiga statdsbild som skulle kunna vara en påkostad kuliss från Mästersångarna i Nürnberg, bakgrunden till Valdemar Atterdag brandskattar Visby eller inspelningsplatsen för stumfilmsklassikern Der Golem.


Natvakten mal på med stadens historia under vandringen och närmar sig den känsliga perioden mellan 1933 och 1945. Det enda vi får oss till livs är historien (som får amerikanarna i gruppen att mysa) hur staden på våren -45 visserligen lätt bomskadad men heroiskt vårdad av sina innevånare, undgår det slutgiltiga bombardemanget genom att ödmjukt kapitulera till den framryckande allierade styrkan. Dess befälhavare, vars mor långt tidigare bedårats av den lilla staden, visar sig godhjärtat och drar tillbaka artilleriet. En förtjusande historia men finns det inte mer att berätta?

1874 skrev Nietzsche i ett brev från sin vantrivsel i Schweiz:
"... För tillfället har jag valt Rothenburg ob der Tauber till min privata borg och arvedel ... Allt där fortgår fortfarande på gammaltyskt sätt, till skillnad mot alla dessa karaktärslösa uppblandade städer som inte längre utgör någon helhet och som jag hatar."
Nietzsche kom troligen aldrig dit, men citatet visar att Rothenburg i slutet av 1800-talet var en etablerad nationalklenod som det tyskaste av tyskt. Konstruktionen av medeltiden i Rothenburg fortsatte runt det förra sekelskiftet: sentida ornament knackades ned från fasaderna, nya hus fick bara uppföras i imiterande stil etc.

Utmärkande för tidiga nationalsocialistiska fästen var mindre städer på landsorten, protestantiska och relativt ekonomiskt eftersatta. Pommern och Franken var de landsdelar som bäst passade in i mönstret. Rothenburg, just i Franken, kunde pricka av "alla rätt" och tillförde dessutom en medeltida stadsbild som dess innevånarna välmedvetet omhuldade som kvintessensen av allt tyskt. Nationalsocialisterna omfamnade Rothenburg och Rothenburgborna besvarade helhjärtat inviten. Efter att nästan mangrant ha röstat för Hitler och nazisterna i valet 1932 (89 %). var Rothenburg den första stad som utsåg den nye rikskanslern till hedersmedborgare i mars -33 bara två månader efter att han utsetts av Hindenburg.

Redan en etablerad turistikon, blev staden nu en favoritdestination för naziregimens organ för turism Kraft durch Freude. Detta gav bränsle till lokala initiativ för att "rena" staden, estetiskt, politiskt och rasmässigt. Allt som anstod dess status som en idealiserad mikrokosmos av den "gamla tyska staden."

Om detta har den amerikanske kulturgeografen Joshua Hagen skrivit i sin bok från 2006: Preservation, Tourism and Nationalism. The Jewel of the German Past. Hagen har i sin forskning funnit fascinerande detaljer om hur det nationalsocialistiska lokalsamhället fungerade och hur konstruktionen av det tyska nationalarvet passade det nazistiska bygget. Det märkliga var att denna tyskhetens kondensering fortsatte efter världskriget. Avideologiserad, men trogen den minutiösa konstruktionen av tysk medeltid, återuppstod staden och är idag återigen en av tysklands främsta turistmagneter.   

Vi går vidare i de smala gränderna. Alla charmade av korsvirkeshus, gotiska rådhus, ringmur och kyrkor. Det känns ändå lite för mycket.   

torsdag 17 maj 2012

Ljus bland skyar

Kvällsöppet på auktionshuset innebär att du kan kliva omkring nästan ensam. Frånvaron av högljudda hälsningsceremonier, kindpussande och östermalmskonvention känns inte alltför betungande.

Fotorealismen håller i sig, inte mindre än fyra Karin Broos bjuds ut. Till det en 60-talare av Ola Billgren.

Billgren dog för drygt 10 år sedan men är ändå den svenska konstnär som mest förknippas med begreppet Nutida. Hans övergång på 70-talet från fotorealismen till ett mer abstrakt, subjektivt sökande, är idag en del av svensk konsthistoria. 80 och 90-talen ägnade Billgren åt att skapa drömska och skimrande bilder där moderna stadslandmiljöer eller klassiska ruinlandskap görs knappt förnimbara, dolda under beslöjande färgskikt. Ibland blir bilderna nästan rent abstrakta som när han letade efter ljus bland skyar eller i vattenkonst. En sådan bild återfinns bland utbudet även denna gång: Ljusfall i blått från 1989.

tisdag 24 april 2012

Åsa-Nisses sanna tryne

Centerns utspel om att låta fler städer i Sverige få möjlighet till trängselskatt är riktigt befängd. Djupare satt alltså inte Åsa-Nisseliberalismen! Förutom att snabbt dömas ut som idé av ledande trafikforskare, är frågan principiellt förkastlig. Trängselskatten är en av det senaste decenniets allra värsta ofrihetsreformer. Att allmänna nyttigheter ska vara fria och allmänt tillgängliga är en bärande princip i samhällskontraktet. Bara om en nyttighet är farlig eller uppenbart motverkar andra medborgares välfärd kan inskränkningar accepteras. Så är inte fallet vad gäller den s.k. trängselskatten. Trafikens hälsorisker kan minskas på andra sätt, kraftfull reglering av biltekniker t.ex., den så kallade samhälleliga kostnaden för trängsel, produktivitets och inkomst borfall, kan lindras med infrastruktursatsningar, lokaltrafikkapaciteten och ökad flexibilitet i stela avtalsvillkor på arbetsmarknaden. Det beklämmande med Alliansens senaste kräftgång är att den ideologiska dimensionen helt suddats ut. När hörde vi senast en borgerlig politiker på allvar prata om frihet? Det verkar som svensk borglighet helt anammat vänsterperspektivet att framtida miljöhot måste mötas med frihetsinskränkningar. Det verkar helt omöjligt att tänka sig att ökade valfrihet, större möjlighet att själv välja sin konsumtion, var man vill leva och arbeta, faktisk kan ge ett minskat ”miljöfotavtryck”? Kanske vår överkonsumtion beror på att vi av staten undanhålls den konsumtion av tjänster som skulle ge den uthållighet vi ovedersägligen behöver? Jag tänker på tjänster som grund- och vidareutbildning, omsorg, vård, vardagstjänster osv. Staten har sedan länge monopoliserat detta vad gäller konsumtionen, på leverantörssidan råder delvis valfrihet. Jag är övertygad att ökad frihet leder till ett hållbarare samhälle inte tvärtom som verkar vara dagens politiska konsensus agenda.

lördag 21 april 2012

Expressionism i ekande salar

Häromdagen meddelades att konstnären Erland Cullberg dött. Det är hans konst jag tänker på när jag går genom Liljevalchs några dagar efter att utställningen med Jarl Ingvarsson öppnat. Det brukade heta att Cullberg inte hade några förebilder i svensk expressionism, men det är svårt att tro att inte Ingvarsson, som rimligen bör vara tjugo år yngre, inte haft Cullbergs färgflöde och frenesi någonstans i bakhuvudet. Annars är det väl neo-expressionister som Georg Baselitz som påverkat honom. Omskrivet är Ingvarssons beting att med nersända dukar och sponsrad färg, i rasande tempo ta fram en svit målningar med Strindbergsanknytning. Anstiftaren Lijevalchschefen Mårten Castenfors, visste nog att just Baselitz brukar säga att han påverkats av Strindberg. Men här handlar det mindre om bildkonstnären Strindberg och mer om bilden av Strindberg. Hursomhelst, resultatet är uderhållande, ojämnt och typiskt Jarl Ingvarsson. Hans gimmick att i all expressionistiskt färgyra utgå ifrån ett föremål, kommer igen här också. I de flesta målningarna kommer Strindberg höga stormhatt fram. Men i några av de tjugotal bilder I Strindbergssviten är det som han tröttnar på den artificiella kopplingen till Strindberg och för in en helt vanligt oljedunk, en sådan man köper på Statoil. Ganska roligt. Märkligt är dock hur få besökare det är denna helgeftermiddag. Salarna är i princip tomma. Har Stockholmarna tröttnat på färg? Kanske är Liljevalchs salar lika ödsliga som salarna på det äldreboende någonstas i Stockholms norra förorter vari Cullberg tvingades vistas den sista tiden, avtvingad sina färgtuber men alltjämt frenetiskt tecknande.

söndag 15 april 2012

Obscurum in arcana

Det spöregnar och vi kämpar uppför trapporna till Piazza del Campidoglio när 14-åringen ska ges lite motvillig klassisk bildning. Lika bra att klämma museerna denna dag.

Lux in Arcana, ljus över hemligheter, så heter en utställning av påvens privata dokument på Capitolium Museet i Rom den här våren. Reklamskyltar är uppsatta i hela staden. Bland kejsarbyster och bronsvarginnor ligger ett antal handskrifter från Vatikanens sektreta arkiv i glasmontrar och berättar om kättarrättegångar, banbullor, schismer med världsliga härskare och ofelbarhetsdogmer. Inkommande korrespondens med egenhändiga namnteckningar av kändisar som Galileo, Napoleon och Abraham Lincoln, alla med texter drypande av falsk eller äkta underdånighet, kittlar det historiska intresset men ger också en rysning över alla århundraden av stolligheter.

En svenskanknytning finns här: Kristinas abdikationsbrev med alla riksdagsmännens sigill. Historien varför detta brev följde med till Rom berättas inte, men den kanske klarnar nästa år. Enligt DN ska nämligen abdikationsbrevet lånas hit 2013 och visas på Livrustkammaren.


Utställningen ger historiska ögonblicksbilder men naturligtvis inget problematiserade runt konsekvenserna av dessa hundra utställda dokument. Att Galileo fick upprättelse först år 2000, att påvens godkännande av Spaniens överhöghet av Sydamerika innebar utplånande av indianstammar, att Vatikanens mjäkighet under fascisttiden drabbade Roms judiska befolkning etc.

På flyget hem sitter Sveriges förste svenskfödde katolske biskop sedan reformationen några rader framför oss. En karmelitermunk som skrivit böcker om det ovedersägliga biologiska faktum att jungfru Maria födde obefläckad. Det finns fortfarande mycket att låta ”lux” flöda över.

onsdag 4 april 2012

Sydstatsnatt


Det är en ovanligt varm marskväll här i Charlotte, North Carolina. Vi sitter på en uteservering mitt i stadens downtown, eller uptown som innevånarna själva säger. Här möts några gator och bildar ett med amerikanska mått ganska trevligt centrum, även om de sju-åtta skyskraporna mest verkar vara ett utslag av storstadskomplex. Egentligen hade jag kommit hit för att besöka Bechtler Museum of Modern Art, men dagens arbetsmöten tog för lång tid och allt hade hunnit stänga. Nåväl, det räckte att ta en titt på den ett par år gamla museibyggnaden och klappa Niki de Saint Phalles kollosalskulptur Eldfågeln utanför entrén. Konstnärerna inne på museet har vi bättre verk av hemma i Stockholm.

Skymningen faller och skateboardåkarna på trottoaren gör spektakulära trick mot en stor pyramidformad sten ut mot gatan. När jag på hemvägen tittar närmare på den tillfälliga brädrampen, visar den sig påminna om att sydstatspresidenten Jefferson Davis på denna punkt höll sitt sista kabinettsmöte i april 1865 och till slut, omringad av nordstatsarmén, tvingades till att ge upp efter fyra år inbördeskrig. Davis var en ganska otäck figur som efter ett par års fängelse frikändes och sedan levde drygt 20 år som inofficiell symbol för ”the lost cause”, ständigt mottagen med hedersbetygelser och aldrig släppande sin åsikt om den svarta rasens underlägsenhet.

På andra sidan gatan står en färgad man utanför en stängd affär med en vit mugg i handen och sjunger gospels med kraftig stämma. Sydstatsnatten sluter sig i mörkret.

söndag 18 mars 2012

Årets Carnegievinnare 400 år försent

Carnegie Art Award kändes lite trött i år. Eller är det bara vårtröttheten allmänt som smittar av sig.

Vinnaren finländaren Marilas holländska blomsterstilleben i kollosalformat förvränger visserligen skalan på ett skickligt sätt men skapar inte det riktiga suget.

Andreas Eriksson verk var lite väl murriga och en besvikelse. Kanske dags att dra in strömmen igen.

Elaka barn i värsta Flugornas Herre - stil, är kanske fascinerande men inte särskilt upplyftande. Ändå är det kanske dessa bilder av en annan finne, Mäkilä, som fastnar denna marssöndag. En av bilderna ser ut att vara en elak travesti på Nils Bolmmérs sentimentala älvdans från 1850.

Published with Blogger-droid v1.6.3