söndag 15 april 2012

Obscurum in arcana

Det spöregnar och vi kämpar uppför trapporna till Piazza del Campidoglio när 14-åringen ska ges lite motvillig klassisk bildning. Lika bra att klämma museerna denna dag.

Lux in Arcana, ljus över hemligheter, så heter en utställning av påvens privata dokument på Capitolium Museet i Rom den här våren. Reklamskyltar är uppsatta i hela staden. Bland kejsarbyster och bronsvarginnor ligger ett antal handskrifter från Vatikanens sektreta arkiv i glasmontrar och berättar om kättarrättegångar, banbullor, schismer med världsliga härskare och ofelbarhetsdogmer. Inkommande korrespondens med egenhändiga namnteckningar av kändisar som Galileo, Napoleon och Abraham Lincoln, alla med texter drypande av falsk eller äkta underdånighet, kittlar det historiska intresset men ger också en rysning över alla århundraden av stolligheter.

En svenskanknytning finns här: Kristinas abdikationsbrev med alla riksdagsmännens sigill. Historien varför detta brev följde med till Rom berättas inte, men den kanske klarnar nästa år. Enligt DN ska nämligen abdikationsbrevet lånas hit 2013 och visas på Livrustkammaren.


Utställningen ger historiska ögonblicksbilder men naturligtvis inget problematiserade runt konsekvenserna av dessa hundra utställda dokument. Att Galileo fick upprättelse först år 2000, att påvens godkännande av Spaniens överhöghet av Sydamerika innebar utplånande av indianstammar, att Vatikanens mjäkighet under fascisttiden drabbade Roms judiska befolkning etc.

På flyget hem sitter Sveriges förste svenskfödde katolske biskop sedan reformationen några rader framför oss. En karmelitermunk som skrivit böcker om det ovedersägliga biologiska faktum att jungfru Maria födde obefläckad. Det finns fortfarande mycket att låta ”lux” flöda över.

onsdag 4 april 2012

Sydstatsnatt


Det är en ovanligt varm marskväll här i Charlotte, North Carolina. Vi sitter på en uteservering mitt i stadens downtown, eller uptown som innevånarna själva säger. Här möts några gator och bildar ett med amerikanska mått ganska trevligt centrum, även om de sju-åtta skyskraporna mest verkar vara ett utslag av storstadskomplex. Egentligen hade jag kommit hit för att besöka Bechtler Museum of Modern Art, men dagens arbetsmöten tog för lång tid och allt hade hunnit stänga. Nåväl, det räckte att ta en titt på den ett par år gamla museibyggnaden och klappa Niki de Saint Phalles kollosalskulptur Eldfågeln utanför entrén. Konstnärerna inne på museet har vi bättre verk av hemma i Stockholm.

Skymningen faller och skateboardåkarna på trottoaren gör spektakulära trick mot en stor pyramidformad sten ut mot gatan. När jag på hemvägen tittar närmare på den tillfälliga brädrampen, visar den sig påminna om att sydstatspresidenten Jefferson Davis på denna punkt höll sitt sista kabinettsmöte i april 1865 och till slut, omringad av nordstatsarmén, tvingades till att ge upp efter fyra år inbördeskrig. Davis var en ganska otäck figur som efter ett par års fängelse frikändes och sedan levde drygt 20 år som inofficiell symbol för ”the lost cause”, ständigt mottagen med hedersbetygelser och aldrig släppande sin åsikt om den svarta rasens underlägsenhet.

På andra sidan gatan står en färgad man utanför en stängd affär med en vit mugg i handen och sjunger gospels med kraftig stämma. Sydstatsnatten sluter sig i mörkret.

söndag 18 mars 2012

Årets Carnegievinnare 400 år försent

Carnegie Art Award kändes lite trött i år. Eller är det bara vårtröttheten allmänt som smittar av sig.

Vinnaren finländaren Marilas holländska blomsterstilleben i kollosalformat förvränger visserligen skalan på ett skickligt sätt men skapar inte det riktiga suget.

Andreas Eriksson verk var lite väl murriga och en besvikelse. Kanske dags att dra in strömmen igen.

Elaka barn i värsta Flugornas Herre - stil, är kanske fascinerande men inte särskilt upplyftande. Ändå är det kanske dessa bilder av en annan finne, Mäkilä, som fastnar denna marssöndag. En av bilderna ser ut att vara en elak travesti på Nils Bolmmérs sentimentala älvdans från 1850.

Published with Blogger-droid v1.6.3

torsdag 15 mars 2012

Är projekt konst?

Ai Weiwei på Magasin 3 i Stockholm väcker den gamla frågan om konst kan vara ett projekt eller projekt konst. Att skicka 1001kineser till Basel eller låta ett ett otal porslinsarbetare producera 10 ton små handmålade solrosfrön, är onekligen fascinerande projekt. När jag går igenom posten,hittar tidskriften Projektvärden, och slöbläddrar förbi artiklar om div projekt från den "proffesionella" världen, slås jag av att allt kan sannerligen bedömas olika beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Hur som helst är utställningen med världens idag kanske viktigaste konstnär sevärd.
Published with Blogger-droid v1.6.3

onsdag 22 februari 2012

Jacob Dahlgrens lek med blyertspennor


Jacob Dahlgren har varit med några år och presenterat sina verktyg, tumstockar och färdigtillverkade föremål, placerade i former och mönster. Hans lek med blyertspennor på årets konstmässa Market (på Konstakademien i helgen) är en av de verk som sticker ut när vi snabbt passerar genom utställningsalkoverna.

Market är kommersiellt javisst, men ett bra tillfälle att på ett par söndagstimmar uppdatera sig på vad som ställts ut på de viktigaste gallerierna den senaste tiden.

måndag 20 februari 2012

Le Corbusiers betong står pall

Jag slår till sist upp julklappsboken ”Under omprövning: En antologi om konst, kanon och kvalitet - Johan Lundberg (red) 2011” och kommer snabbt till Theodore Dalrymple text ”Den inhumane Le Corbusier”. Redan för ett ar år sedan publicerades texten i ett nummer av Axess Magasin och Theodore Dalrymple (pseudonym för den engelske essäisten Anthony Daniels) fick driva sin tes om Le Corbusier hänsynslöshet och okänslighet för bestående estetiska värden, som orsak till hans många misslyckade projekt. Som ensam text är essän kanske lite väl ensidig, är det verkligen modernismens fel att det gick snett med stadsplanering av citykärnor och förorter under andra hälften av 1900 talet?

Vid ett kort besök i Tokyo i slutet av förra året hann jag med att ta hissen upp de femtio våningarna till Mori Art Museum i Roppongi Hills Mori Tower. Då var jag lite besviken, eftersom den tillfälliga utställningen helt tillägnats en genomgång av Metabolismen, en arkitektonisk inriktning jag inte kände så väl och inte tyckte verkade spännande. Men det var svårt att inte fascineras av den ambitiösa genomgången av 60 och 70 talens japanska utopiska idéer om de moderna organiska statsbyggande. De biologiska referenserna bara som analogier, allt skulle skapas i stål och betong.

Viss tänkte jag på Le Corbusier och han galna ombyggnadsplaner av Stockholm när jag stod framför jättelika skisser över ett ombyggt Tokyo och stadsmiljöer som till och med fyller Tokyobuktens vattenyta. Inte mycket blev byggt dock, egentligen bara Nakagin Capsule Tower Building från 1972, som lustigt nog reste sig bara nått kvarter från mitt hotell, precis vid den upphöjda expressvägen mitt genom Tokyo Shimbashi.

När jag nu lägger julklappsboken om modernismens förräderi åt sidan, erinrar jag mig att i början av förra veckan (13/2) stod en liten notis i SvD att La Cité Radieuse, Le Corbusiers bostadskoloss i Marseille, hade eldhärjats. Nu verkade det inte vara så farligt, huset är stabilt (Le Corbusiers talade om sin "kära, trogna betong") och förgås inte så lätt av lite brandrök.

tisdag 27 december 2011

En färsk svensk historia

När Sofia Arkelsten intervjuades av Dagens Nyheter i oktober, yttrade hon sig obetänkt om Moderaternas historia. För det fick hon utstå hån, elakt men kanske berättigat. Hon hade sannolikt sluppit alla skämt om hon lusläst statsvetaren Tommy Möllers senaste utgåva av sin ”Svensk politisk historia - strid och samverkan under tvåhundra år”.

Boken är en skolbok förvisso, men lättläst och genom att vara uppdaterad fram till Juholt fadäser och miljöpartiets självsäkra nya språkrör, den färskaste genomgången av modern svensk politik. Tommy Möller, som om något får anses borgerligt färgad, ger en nyanserad översikt av demokratiseringen, parlamentarismen, folkhemspolitiken och samförståndsandan. Här och där med djupdykningar exempelvis med en intressant problematisering runt den socialdemokratiska hegemoniska samhällsmodellen som i hör grad fortfarande gäller. Här skiljer sig Möller från det tidigare ingångsverket till svensk politisk historia, s-märkte Stig Hadenius ”Svensk politik under 1900-talet” som är mer kronologisk och beskrivande av de yttre skeendena.

Möllers bok avslutas med att peka på två intressanta trender eller utmaningar, inför det närmsta decenniet: dels framväxten av en ”livsstils-politik” där individerna själva vill definiera sina livsvillkor, dels mångkulturalism (eller kulturell globalisering) som kontrast till den svenska identitetspolitiken med neutralitet och folkhemstanken i centrum.

Ett namn som saknas i beskrivningen av den framväxande demokratiseringen under 1800-talet är frihandelsförespråkaren Johan August Gripenstedt. Denne tidige finansminister som var en av hjältarna i Johan Norbergs imponerande ”Den svenska liberalismens historia” från 1998, förtjänar ett omnämnande då hans avskaffande av tullar banade väg för en modernisering och en enastående hundraåring samhällsutveckling fram till 1970-talet. Vår nuvarande finansminister lär också sörja: Gripenstedt hänger nämligen porträtt i Borgs tjänsterum.