tisdag 27 december 2011

En färsk svensk historia

När Sofia Arkelsten intervjuades av Dagens Nyheter i oktober, yttrade hon sig obetänkt om Moderaternas historia. För det fick hon utstå hån, elakt men kanske berättigat. Hon hade sannolikt sluppit alla skämt om hon lusläst statsvetaren Tommy Möllers senaste utgåva av sin ”Svensk politisk historia - strid och samverkan under tvåhundra år”.

Boken är en skolbok förvisso, men lättläst och genom att vara uppdaterad fram till Juholt fadäser och miljöpartiets självsäkra nya språkrör, den färskaste genomgången av modern svensk politik. Tommy Möller, som om något får anses borgerligt färgad, ger en nyanserad översikt av demokratiseringen, parlamentarismen, folkhemspolitiken och samförståndsandan. Här och där med djupdykningar exempelvis med en intressant problematisering runt den socialdemokratiska hegemoniska samhällsmodellen som i hör grad fortfarande gäller. Här skiljer sig Möller från det tidigare ingångsverket till svensk politisk historia, s-märkte Stig Hadenius ”Svensk politik under 1900-talet” som är mer kronologisk och beskrivande av de yttre skeendena.

Möllers bok avslutas med att peka på två intressanta trender eller utmaningar, inför det närmsta decenniet: dels framväxten av en ”livsstils-politik” där individerna själva vill definiera sina livsvillkor, dels mångkulturalism (eller kulturell globalisering) som kontrast till den svenska identitetspolitiken med neutralitet och folkhemstanken i centrum.

Ett namn som saknas i beskrivningen av den framväxande demokratiseringen under 1800-talet är frihandelsförespråkaren Johan August Gripenstedt. Denne tidige finansminister som var en av hjältarna i Johan Norbergs imponerande ”Den svenska liberalismens historia” från 1998, förtjänar ett omnämnande då hans avskaffande av tullar banade väg för en modernisering och en enastående hundraåring samhällsutveckling fram till 1970-talet. Vår nuvarande finansminister lär också sörja: Gripenstedt hänger nämligen porträtt i Borgs tjänsterum.

söndag 23 oktober 2011

Att döda en ek


När jag var liten och följde med mina föräldrar på bilresor genom staden (och trafikregleringarna på Östermalm tvingade trafiken bort längs hela Strandvägen och upp längs den ensliga Oxenstiernsgatan) brukade far hojta vid ratten att vi skulle beundra den ensamma och urgamla eken mitt i gatan. ”Den har stått där mycket längre än staden funnits” brukade han säga, och tillade alltid ”fundera över vad det trädet har sett!”

Nu ska trädet bort, har några trädförståsigpåare på gatukontoret bestämt: - ”Det är sjukt och utgör en fara för trafik och person”. Boende runtom lär protestera förgäves. Dessutom har politikerna utlovat en värdig viloplats för det styckade trädet, vid Kaknäs invid hundkyrkogårdens helgd!

Trädens och skogens kulturhistoria beskrivs elegant i Simon Schamas bok ”Skog - Landskap och minne”, 1997. Där kan man bl.a. bli påmind om att eken alltid intagit en särställning i nordeuropeisk mytologi från berättelsen om hur Herman hukar bland Teutoburgerskogens skyddande ekstammar till hur eken får sin slutgiltiga symboliska plats i vårt gemensamma medvetande genom Caspar David Friedrich centrala verk “Eiche im Schnee” från 1828. Vår kärlek till eken ligger nog i att den på våra breddgrader är så ovanlig. De flesta exemplaren runt Stockholm är planterade och under århundraden var åverkan på ek belagt med strängt straff, upprepad förbrytelse straffades med döden. Något sådant öde lär inte drabba Radiohusekens banemän. Det främsta syftet med röjningen är nog att bereda väg för nya spårvagnen om några år.

tisdag 11 oktober 2011

Vad finns kvar efter tjugo år?


Solen skiner visserligen denna oktoberdag i Dubrovnik, men turistsäsongen verkar gå mot sitt slut och kyliga vindar drar in från adriatiska havet. Några kroatiska damer passar i alla fall på att ta sommarens sista glass vid stadsporten. Väl innanför murarna går vi över blanka stenlagda torg och genom trånga gränder och slås av att staden är vacker men verkar lite konstgjord, lite för pittoresk. När jag erinrar mig det sena nittonhundratalets historia minns jag varför - mycket av det vi ser är nyrenoverat och vissa hus är helt återuppbyggda på senare år.

Under tre månader, med start den 1 oktober 1991 - för ganska precis 20 år sedan, föll granater över Dubrovnik. Den dåvarande serbiskstyrda jugoslaviska armén och deras kumpaner, de montenegrinska paramilitära styrkorna, hade placerat ut artilleri på bergshöjderna ovanför den lilla befästa medeltidsstaden och siktade på renässanspalats och barockkyrkor. De materiella skadorna var stora och det mänskliga lidandet blev enormt med hundratals civila dödsoffer.

Titoregimen hade redan på tidigt 70-tal demilitariserat södra Dalmatien för att locka turister, varför Dubrovnik var en helt försvarslös inför angrepp. Hela regionen försvarades av 700 kroatiska milismän beväpnade med karbingevär. Mot denna styrka ställdes 30 000 man och artilleriförband understödda av marina styrkor. Efter tre månader hade den internationella opinionen reagerat och Belgrad drog tillbaka styrkorna.

Men det mänskliga lidandet skulle pågå ytterligare en tid, dock inte lika synligt för världen. Över bergskammen och någon timme inåt landet ligger Mostar och här skulle kroaterna några månader senare ta en fruktansvärd hämnd på den bosnienserbiska befolkningen.

Jag undrar vad damerna tänker där de sitter med sina glassar. Vad finns kvar efter tjugo år?

onsdag 5 oktober 2011

De behövs som påminner

I SvD recenseras Per Ahlmarks nyligen utgivna självbiografi, ”Gör inga dumheter medan jag är död!” ganska njuggt. I DN med sympati och i vänsterpressen med tystnad. Ahlmark väcker tydligen fortfarande känslor.

I mitten av 70-talet blev Per Ahlmark mina föräldrars politiska hopp. Alla västsvenska akademiker var folkpartister och Ahlmark var den som skulle stå för intellektualism och liberala värderingar i det uppseglande borgerliga regeringsalternativet. En Palme utan socialism, cynism och dolda agendor.

När Ahlmark återkom i början av 90-talet, nu som skribent, med boken ”Vänstern och tyranniet” var det lite som att han blev min hjälte också. Trots att ett decennium då hade passerar efter den mest galna politiska eran i Sverige, hade inte de i den fortfarande upphöjda kulturvänstern, de kända diktaturkramarna och ”tredje ståndpunkten”-anhängarna, offentligt konfronterats med sina stolligheter. Inte förrän Ahlmark ställde dem i rampljuset, namngav dem och la fram övertygande bevisföring.

Ahlmark kan inte tiga när han stöter på nuvarande eller tidigare anhängare av nazism, kommunism eller andra våldsläror. Han menar att enskilda offentliga personer med anspråk på att bli hörda i debatten, inte ska få gå in i glömska utan att deras gamla förbrytelser (dvs anammande av odemokratiska ideologier) ska uppmärksammas, om och om igen. Och frågan är om inte det är den enda rätta hållningen.

lördag 17 september 2011

Fotorealism i guldhus


När vi närmar oss Sven-Harrys konsthall i Vasaparken gnistrar fasadens guldplattor provocerande i septembersolen. Terrassen utanför ingången är inte klar ännu och vi kisar upp mot balkongerna för att förstå hur de som nådigt tilldelats lägenheterna i huset har det.Härom veckan öppnade en utställning med Karin Broos i konsthallen. Och nu är vi nyfikna både på utställningen och huset.

Sedan sextiotalet har fotorealismen eller superrealismen, i Sverige haft sina ups and downs: Ola Billgren övergav den, John-E Franzén har fortsatt, och Karin Broos är väl den nuvarande svenska stjärnan i genren. Länge fanns en tydlig skepsis bland kritiker gentemot fotorealismen; inte tillräckligt radikalt, allt för nära det lättsmälta osv. Själva idén, att utgå ifrån ett fotografi, har Broos helt anslutit sig till, och hennes motivkrets är fokuserade på familjen, vardagligheten och kvinnor vid vatten (helst mörka värmländska insjövatten i eftermiddagssol).

Sextitalets amerikanska fotorealism utvecklades ur popkonsten och tog delvis avstånd från 30-talets ”american realism”, med Hopper som främsta representant. Men Karin Broos har som jag ser det ett drag av Hopper, särskilt hennes gruppmotiv. Realistiska med ändå drömska, överjordiska. Hennes vattenytor och vågskvalp har dessutom mycket Gustaf Fjaestad och förra sekelskiftet, över sig.

Broos fick vänta länge på sitt konstnärliga erkännande och kanske är superrealistisk konst fortfarande halvskumt i vissas ögon. Talande nog har vi sällskap i hallen av Axess Johan Lundberg, som härom året retade gallfeber på kulturvänstern med sin kulturkonservatism och vilja till återupprättande av figurativ konst. Han nickar belåtet.

tisdag 5 juli 2011

tendensiösa nyhetsinslag

Om man, som jag, är storkonsument av svensk nyhetsförmedling via, radio, TV, tryckta och nätpublicerade tidningar, är det lätt att flödet gå in relativt oreflekterat. Det blir en slentrian där informationen ibland skapar rörelse, men oftast endast noteras i medvetandet för stunden. Det är inte alltid vi orkar heller, reflektera, analysera och problematisera nyhetsflödet.

Ett av de mer tendensiösa nyhetsinslagen på länge, presterade Rapport igår, måndagen den 4 juli. Med introduktionen - ”intresset för ett femte jobbskatteavdrag verkar vara svagt bland stora grupper” – presenterades ett inslag från ett äldreboende i Visby. En undersköterska intervjuades och gav uttryck för allmän skepsis inför skattesänkningar, hon återkom senare med påståendet att hon aldrig sett någon effekt av jobbskatteavdraget eller ens för egen del kunnat se någon utökad disponibel inkomst (dvs. ”inte sett några mer pengar”). Mellan inslagen med undersköterskan fick en ombudsman från Kommunal, som av en händelse var på arbetsplatsbesök, lägga ut texten om det provocerande i att överväga ytterligare skattesänkningar med argumentet att det femte jobbskatteavdraget bara gav 100 kr per månad till Kommunals grupper. Med alla rimliga sätt att räkna på vad en deltidsanställd undersköterska ska ha höjt sin disponibla inkomst med under de senaste åren, förhöjd a-kasseavgift medräknad, rör det sig om i storleksordningen 1200 kr i månaden. Ingenstans redovisas i inslaget varifrån påståendet om de” stora gruppernas svaga intresse” skulle kunna beläggas. Nyhetsinslaget redovisar naturligtvis inte en nyhet utan pekar på ett ställningstagande i en fråga, en sidas åsikt i en politisk strid.

En nyhet som ovan kan lätt konsumeras oreflekterat. Och tänk om det är meningen!

måndag 16 maj 2011

Att vinna första pris



Det hade varit nått, att ha vunnit SAK’s förstapris 2002. (Under alla år sedan min far först gav mig ett medlemskap, måste vara 20 år sedan nu, har jag inte vunnit så mycket som ett vykort!)


Nåväl, jag är inte bitter för det utan snarare upprymd när jag står på auktionshusets sista visningsdag framför Rolf Hanssons "Runtom trappa VIII" från 2002. Just denna är en av de mest färgflödande och fascinerande varianterna på Hansons trappmotiv. Andra versioner har snurrat runt på den svenska konstmarknaden under det senaste decenniet och priserna har trissats upp, men ”VIII” är den bästa!


Den välkända referensen till Carl Fredrik Hills ”Trappgata i Montigny-sur-Loing” från 1876, är lite speciell för mig eftersom jag för tio år sedan flera gånger passerade just den trappan. Vi besökte en släkting som då var, liksom Rolf Hansson tidigare varit förmodar jag, stipendiat på Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing. Bara några kilometer nedströms den sömniga hålan Grez, låg den obetydligt större och något lite livligare Montigny och dit cyklade vi ofta. Trappgatan, som finns kvar men nu är omgärdad av stenhus på bägge sidor, var synnerligen oansenlig, grå, skuggig och helt enkelt en passage att undvika. Så mycket mer förundrande att Rolf Hanson kunnat skapa denna lysande barockmålning utifrån ett sådant motiv!


Att "Runtom trappa VIII" var SAK’s förstapris 2002, behöver jag väl inte tillägga.