onsdag 5 oktober 2011

De behövs som påminner

I SvD recenseras Per Ahlmarks nyligen utgivna självbiografi, ”Gör inga dumheter medan jag är död!” ganska njuggt. I DN med sympati och i vänsterpressen med tystnad. Ahlmark väcker tydligen fortfarande känslor.

I mitten av 70-talet blev Per Ahlmark mina föräldrars politiska hopp. Alla västsvenska akademiker var folkpartister och Ahlmark var den som skulle stå för intellektualism och liberala värderingar i det uppseglande borgerliga regeringsalternativet. En Palme utan socialism, cynism och dolda agendor.

När Ahlmark återkom i början av 90-talet, nu som skribent, med boken ”Vänstern och tyranniet” var det lite som att han blev min hjälte också. Trots att ett decennium då hade passerar efter den mest galna politiska eran i Sverige, hade inte de i den fortfarande upphöjda kulturvänstern, de kända diktaturkramarna och ”tredje ståndpunkten”-anhängarna, offentligt konfronterats med sina stolligheter. Inte förrän Ahlmark ställde dem i rampljuset, namngav dem och la fram övertygande bevisföring.

Ahlmark kan inte tiga när han stöter på nuvarande eller tidigare anhängare av nazism, kommunism eller andra våldsläror. Han menar att enskilda offentliga personer med anspråk på att bli hörda i debatten, inte ska få gå in i glömska utan att deras gamla förbrytelser (dvs anammande av odemokratiska ideologier) ska uppmärksammas, om och om igen. Och frågan är om inte det är den enda rätta hållningen.

lördag 17 september 2011

Fotorealism i guldhus


När vi närmar oss Sven-Harrys konsthall i Vasaparken gnistrar fasadens guldplattor provocerande i septembersolen. Terrassen utanför ingången är inte klar ännu och vi kisar upp mot balkongerna för att förstå hur de som nådigt tilldelats lägenheterna i huset har det.Härom veckan öppnade en utställning med Karin Broos i konsthallen. Och nu är vi nyfikna både på utställningen och huset.

Sedan sextiotalet har fotorealismen eller superrealismen, i Sverige haft sina ups and downs: Ola Billgren övergav den, John-E Franzén har fortsatt, och Karin Broos är väl den nuvarande svenska stjärnan i genren. Länge fanns en tydlig skepsis bland kritiker gentemot fotorealismen; inte tillräckligt radikalt, allt för nära det lättsmälta osv. Själva idén, att utgå ifrån ett fotografi, har Broos helt anslutit sig till, och hennes motivkrets är fokuserade på familjen, vardagligheten och kvinnor vid vatten (helst mörka värmländska insjövatten i eftermiddagssol).

Sextitalets amerikanska fotorealism utvecklades ur popkonsten och tog delvis avstånd från 30-talets ”american realism”, med Hopper som främsta representant. Men Karin Broos har som jag ser det ett drag av Hopper, särskilt hennes gruppmotiv. Realistiska med ändå drömska, överjordiska. Hennes vattenytor och vågskvalp har dessutom mycket Gustaf Fjaestad och förra sekelskiftet, över sig.

Broos fick vänta länge på sitt konstnärliga erkännande och kanske är superrealistisk konst fortfarande halvskumt i vissas ögon. Talande nog har vi sällskap i hallen av Axess Johan Lundberg, som härom året retade gallfeber på kulturvänstern med sin kulturkonservatism och vilja till återupprättande av figurativ konst. Han nickar belåtet.

tisdag 5 juli 2011

tendensiösa nyhetsinslag

Om man, som jag, är storkonsument av svensk nyhetsförmedling via, radio, TV, tryckta och nätpublicerade tidningar, är det lätt att flödet gå in relativt oreflekterat. Det blir en slentrian där informationen ibland skapar rörelse, men oftast endast noteras i medvetandet för stunden. Det är inte alltid vi orkar heller, reflektera, analysera och problematisera nyhetsflödet.

Ett av de mer tendensiösa nyhetsinslagen på länge, presterade Rapport igår, måndagen den 4 juli. Med introduktionen - ”intresset för ett femte jobbskatteavdrag verkar vara svagt bland stora grupper” – presenterades ett inslag från ett äldreboende i Visby. En undersköterska intervjuades och gav uttryck för allmän skepsis inför skattesänkningar, hon återkom senare med påståendet att hon aldrig sett någon effekt av jobbskatteavdraget eller ens för egen del kunnat se någon utökad disponibel inkomst (dvs. ”inte sett några mer pengar”). Mellan inslagen med undersköterskan fick en ombudsman från Kommunal, som av en händelse var på arbetsplatsbesök, lägga ut texten om det provocerande i att överväga ytterligare skattesänkningar med argumentet att det femte jobbskatteavdraget bara gav 100 kr per månad till Kommunals grupper. Med alla rimliga sätt att räkna på vad en deltidsanställd undersköterska ska ha höjt sin disponibla inkomst med under de senaste åren, förhöjd a-kasseavgift medräknad, rör det sig om i storleksordningen 1200 kr i månaden. Ingenstans redovisas i inslaget varifrån påståendet om de” stora gruppernas svaga intresse” skulle kunna beläggas. Nyhetsinslaget redovisar naturligtvis inte en nyhet utan pekar på ett ställningstagande i en fråga, en sidas åsikt i en politisk strid.

En nyhet som ovan kan lätt konsumeras oreflekterat. Och tänk om det är meningen!

måndag 16 maj 2011

Att vinna första pris



Det hade varit nått, att ha vunnit SAK’s förstapris 2002. (Under alla år sedan min far först gav mig ett medlemskap, måste vara 20 år sedan nu, har jag inte vunnit så mycket som ett vykort!)


Nåväl, jag är inte bitter för det utan snarare upprymd när jag står på auktionshusets sista visningsdag framför Rolf Hanssons "Runtom trappa VIII" från 2002. Just denna är en av de mest färgflödande och fascinerande varianterna på Hansons trappmotiv. Andra versioner har snurrat runt på den svenska konstmarknaden under det senaste decenniet och priserna har trissats upp, men ”VIII” är den bästa!


Den välkända referensen till Carl Fredrik Hills ”Trappgata i Montigny-sur-Loing” från 1876, är lite speciell för mig eftersom jag för tio år sedan flera gånger passerade just den trappan. Vi besökte en släkting som då var, liksom Rolf Hansson tidigare varit förmodar jag, stipendiat på Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing. Bara några kilometer nedströms den sömniga hålan Grez, låg den obetydligt större och något lite livligare Montigny och dit cyklade vi ofta. Trappgatan, som finns kvar men nu är omgärdad av stenhus på bägge sidor, var synnerligen oansenlig, grå, skuggig och helt enkelt en passage att undvika. Så mycket mer förundrande att Rolf Hanson kunnat skapa denna lysande barockmålning utifrån ett sådant motiv!


Att "Runtom trappa VIII" var SAK’s förstapris 2002, behöver jag väl inte tillägga.

söndag 8 maj 2011

80-talet och Södermalm

Det tar tid att lyssna på en ljudbok, längre än att läsa texten. Ändå säger Alberto Manguel i ” En historia om läsning” att vi fram till medeltiden alltid läste en text högt för oss själva för att kunna tillgodo göra oss den. Och, om man som jag av ekonomiskt sinne (eller är det bekvämlighet?), lyssnar på stadsbibliotekets exemplar, får man dessutom nöja sig med de årsgamla böckerna. Med andra ord: jag ligger alltid lite efter. Nåväl, gäller det god skönlitteratur och kan jag göra åtminstone något lite nyttigt samtidigt spelar det mindre roll.

Den senaste tiden har Klas Östergrens ”Den sista cigarretten” strömmat ur mina hörlurar under promenader, tågresor och vardagliga stunder såsom skjortstrykning. Boken kom ut 2009 och fick uppmärksamhet främst som ett inlägg i en pågående konstdebatt även om Östergren förnekade det syftet. Debatten rörde det gamla vanliga; vad är konst? Och hur långt kan man gå för att skapa konst? (Trots att detta bara var knappt två år sedan känns de då aktuella fejkade självmordspsykoserna på broar och videofilmade tunnelbanetrashing’ar som allt hände för mycket länge sedan.) Men Östergrens bok är samtidigt en mästerligt berättad historia med udda men trovärdiga figurer och precisa tidsmarkörer och referenser till ett flytt 80-tal.

I Östergrens ”Gentlemen” (1980), som jag faktiskt också lyssnade på tidigare i år och därmed återupplevde efter nästan 30 år, utgör bröderna Morgans lugubra lägenhet vid Hornsgatan huvudscenen. Därmed finns en länk till en annan ljudbok jag lyssnat till denna vår, ”Hornsgatan”. Ernst Brunner har satt hela gatan i fokus i boken som faktiskt utkom bara någon månad före ”Den sista cigarretten” . Brunner tog även ett större grepp vad gäller ambitionen med sitt verk, med en yvig konstnär i fokus och med infernaliska beskrivningar av tidens löjeväckande ritualer och politiska korrekthet. Kort sagt en Röda Rummet för 00-talet.

Det tar alltså tid att lyssna, men det är kanske lite av njutningen.

söndag 13 mars 2011

Våren kommer?

Kikade efter tranor vid Tåkrern idag, men såg inga. Men några hundra meter ut på isen, med Ombergs blå kam som fond, satt en havsörn. Vinterns ansträngningar med att lägga ut rådjur och småvilt till örnarna har tydligen givit resultat. Över isen och fjolårets gula vass hördes sånglärkan. Våren är på väg.
Published with Blogger-droid v1.6.3

tisdag 8 mars 2011

Livshjulet i Härkeberga


Till allas förvåning är dörren in till vapenhuset i Härkeberga kyrka ställd på vid gavel denna senvintersöndag. Någon verksamhet eller levande själ, syns däremot inte någonstans.

Den tinande snön reflekterar den lågt stående solen och lyser upp vapenhusets innerväggar. Här inne återfinns en av Albertus Pictors mest välkända kalkmålningar, Livshjulet som också är ett av hans återkommande motiv . Festlig och expressivt påminner bilden oss ännu efter 530 år om livets bräcklighet.

I hotellrummet i Borlänge har jag kvällen innan stirrat på en solkig reproduktion av ett välkänt 200 årigt kurbitsmotiv: livstrappan. Den bilden hade naturligtvis samma funktion, att visa på livets gång och obeveklighet.

Men söker jag på nätet på ”livshjulet” hittar idel livscoach mumbo-jumbo. En hemsida säljer till och med ett eget verktyg för att hantera stress genom meditation och mindfulness. Glada kunder vittnar: ”Livshjulet är ett jättebra verktyg för att göra en check över hur jag har det i livet just nu.”

Vårt intresse för livshjulet upphör inte.