Skogsbesök i södra Dalarna

Plötsligt öppnar sig skogen i den ganska dystra Bergslagsnaturen , och Garpenbergs herrgårds lejongula fasad gnistrar till i marssolen. Ganska möra i kroppen efter skidåkningen, känner vi oss nöjda över att till slut hittat fram och ser fram emot lite mat. Den pampiga nyklassicistiska byggnaden ritad av Carl Christoffer Gjörwell och uppförd 1801, är numer hotell och konferensanläggning.


Den här fredagen är vi ensamma gäster men värdinnan gör sitt bästa för att vi inte ska känna oss övergivna, skruvar upp ljudet på CD spelaren med klassiska stycken i muzaktappning och tänder levande ljus i de flesta av paradrummen som förberedde hon en spiritistisk afton.

Jag hittar ett porträtt av husets byggherre, Salomon von Stockenström, hängande över en hiskelig soffa och surfar fram lite uppgifter över nätet (100-åringen Nordisk Familjebok brukar oftast kunna ge besked). Salomon visade sig ha varit en driftig person: reste runt i Europa och tog hem järnframställningsmetoder, startade eget bruk, tjänar pengar, låter sig adopteras av sin farbror för att få sitt namn och var aktiv som riksdagsman 1809 med egna radikala idéer om tvåkammarriksdag femtio år innan ståndsriksdagens avskaffande.

Under 1900-talet var Garpenbergs herrgård jägmästarskola, men nu kämpar de med att locka till konferenser. Dagen innan hade Stora Enso tagit dit sina viktigaste kunder från Philip Morris, pappersbruket några mil söderut gör nämligen förnämligt cigarettpapper för export över världen. Dessvärre råder rökförbud i hela herrgården.

Dagen därpå styr vi söderut och skogen sluter sig återigen bakom oss. Garpenberg var väl värt ett besök.

Textkonst på Market

Konceptkonstens nestor On Kawara började redan på 60-talet måla text på duk, oftast ett datum och namnet på en plats som för att frysa ögonblicket. På helgens gallerimässa Market på Konstakademin, finns flera exempel på liknande hantering av text som konst.
Islänningen Birgir Andrésson gjorde flera textarbeten där ett ord, ett citat eller en titel, ger en signal om ett sammanhang. Titeln på Fritz Langs 30-tals film Dr Mabuses testamente, t.ex.
En svit målningar anspelar på finanskriser och avslöjar de tomma orden i företagen årsredovisningar genom att reproducera dem mot grälla bakgrundsfärger.
Lukas Göthman målar också text. Meningar, ord och bokstävers som smått smått upprepas, speglas och flyter iväg.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Vision om framtiden?

Tidningarna meddelade före julhelgen att Socialdemokraterna nu opinionsmässigt låg på de lägsta nivåerna uppmätta med moderna metoder. Statsvetaren Ulf Bjereld lät veta att opinionsläget kan komma att falla ner till 25 % där han ser en stödnivå - ”detta är storleken på gruppen kärnväljare”. Givet att Socialdemokratin befinner sig i ett ledarlöst tillstånd och att opinionsläget fortfarande präglas av valresultatet för tre månader sedan, kan man ändå undra om inte den socialdemokratiska politiska hegemonin äntligen är bruten.

Men jag vet inte. Trots landsfaderliga uttalanden i presskonferenser om terroristhot, jultal från Skansen och tidningsintervjuer i mellandagarna, förmedlar inte statsministern och regeringssidan någon särskilt vision om framtiden. Känslan av förvaltning och ”sitta still i båten” mentalitet känns olustig just nu tycker jag. Den politiska borgerligheten saknar som jag ser det tankar, idéer och ambitioner inom områden som på lite längre sikt, bortom budgetmål, ipred lagar ersättningsnivåer, kommer vara avgörande för hur vi vill ha vårt land: Utbildningen av de yngre och livskvaliteten för de äldre. En socialdemokratisk tanke som nämligen ligger fast och inte förändrats nämnvärt är idén om att vi ska befinna oss på den absoluta toppnivån i världsrankingen av skatteuttag och att stora delar av våra livsprioriteringar ska vara hänvisade till och styrda av offentlig konsumtion.

Efter en december med sedvanliga konsumtionsrekord av LED TV, pek-mobiler och Thailandsresor, ett genomsnittligt hushåll beräknas lägga 10 000 kr extra på konsumtion runt jul, är det helt obegripligt hur vi kan acceptera att vi som medborgare är fråntagna rätten att på samma sätt konsumera en god utbildning för våra barn och en värdig vård av våra äldre. Eller för den delen, försäkra oss själva om en värdig ålderdom när vi inte längre kan ta hand om oss själva av ålder eller sjukdom.

Valfriheten att välja utförare av vissa kommunala tjänster kan möjligen ha effektiviserat den offentliga produktionen av dessa tjänster men har inte inneburit några avgörande skillnader i kvalitet eller utförande.

Skolklasserna är om möjligt större idag än för trettio år sedan när jag gick i grundskolan (empiri), kunskapsambitionerna lägre (min egen bedömning) och idén om att fostra nya generationer av kunniga, nyfikna och goda samhällsmedborgare verkar ha lyckats måttligt. En internationellt gångbar högre utbildning verkar vara helt nödvändig att skaffa sig utomlands.

Men den stora skammen är ändå hur vi hanterar äldre i landet. Och då menar jag de äldre med stora vårdbehov. Hemtjänst fungerar ju helt enkelt inte. Äldreboenden är förvaringsplatser och för de anhöriga är det ett ständigt argumenterande med okunniga och missnöjda kommunala biståndsbedömare.

Det måste ske en förändring av synen på hur vi prioritera vår konsumtion. Vi måste kunna avstå från något, t.ex. köksrenoveringar eller asienresor, för att prioritera något annat, t.ex. att barnen garanteras en god utbildning eller att försäkra oss om en värdig ålderdom med ett eget boende något större än en fångcell, hyfsad mat och en vardag som inte består av väntan, påslagna teveapparater, och nedbäddningar vid femtiden.

nyårsläsning

I hyllan hemma står två böcker under allmän historia: Guns, Germs, and Steel: The Fates of Human Societies (övers. Vete, vapen och virus) av Jared Diamond och The Wealth and Poverty of Nations (övers. Nationers välstånd och fattigdom) av David Landes. Bägge böckerna utkom för lite drygt 10 år sedan och den förstnämnda var betydligt mer lättläst än den senare vad jag minns. Böckerna söker förklara varför vissa länder och kulturer, främst de västerländska, har nått större välstånd än andra. Bägge författarna använder sig av breda genomgångar och långa historiska tillbakablickar för att driva sina teser: Diamond – att geografin, den omgivande miljön är förklaringen och Landes – att kulturella och politiska förutsättningar var avgörande.

Jag har just hemkommit från bokhandeln med ytterligare ett försök till förklaring av detta inte helt lättförklarliga fenomen, att västerlandet under de senaste decennierna dominerat världen. Boken heter Why the West Rules - For Now: the Patterns of History and What They Reveal About the Future, och är skriven av den engelske Stanfordprofessor Ian Morris. Det nya ska vara att författaren även ägnar en hel del tid åt att diskutera tänkbara framtida scenarion sprungna ur historiens lärdomar. Boken ska nu bli min nyårsläsning ett tag framåt. För den intresserade finns en YouTube-föreläsning av författaren här.

Dessutom ska jag skaffa decembernumret av Axess där det ska finnas en recension av Dick Harrison. Jag får återkomma med reflektioner när jag läst lite mer.

De icke-kompatibla enheternas harmoni

Lena Flodman uppfyller en dröm, att enträget få arbeta med det hon drivs av, att få skapa volymer och objekt i olika mer eller mindre svårhanterliga material. Efter skolan försvann hon till Italien för att på plats och ställe mödosamt lära sig betvinga Michelangelo egen sten, Carracara marmorn. Sedan dess har hon lärt sig bemästra antikens alabaster, det borgerliga 1800-talets finkeramik och samtidens aluminium. Hennes skapelser har mänsklig anknytning men anspelar på kommersiella och välkända figurer eller artefakter och har alltid med en oroande knorr. Figurerna är färggranna och läckra men vid närmare betraktande är de små ”freaks”, hopsatta av icke-kompatibla enheter.

Just brottet mot harmonin, kompatibiliteten, fann Lena Flodman när hon letade inspiration på en italiensk strand. Bland ilandflutna sopor från det fortfarande förfärande nedsmutsade medelhavet, fann hon delar av leksaker som ropade efter att bli funna och hopsatta. Nu gick inte allt att sätta samman på ursprungligt vis, så som en annan Mary Shelley gestalt, började hon resonera att de delar som hittades får duga. Resultatet går att beskåda på Konstakademien nu i höst.

Figurerna är alltså formade efter plastdelar och bortkastat men överförda till de ädlaste material. Effekten blir förunderlig och väldigt rolig.

Muren och böckerna ….och Armén

Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren..

..och sitt eget mausoleum med armé och allt, får man väl tillägga och därmed också bryta av Evert Taubes roliga recitation av sin dikt från 1958. (Sök på Spotify efter Evert Taube Muren och böckerna.)



Det skulle dröja tjugo år efter att Taube diktat till dess att de första terrakottasoldaternas huvuden skulle sticka upp ur jorden i Xian mitt i Kina. Och nu är tio stycken på besök i Stockholm och utställda i bergrummen under gamla Skeppsholmskyrkan. Värt ett besök för att på nära håll studera detaljer och ansiktsuttryck på de 2200 år gamla lerfigurerna. Men jag misstänker utan att veta, att studera armén på plats är en mycket större upplevelse.

Forna härskare och fallna

Höstens utställning på Nationalmuseum, härskarkonst, bjuder på några pampiga porträtt och fantasieggande artefakter inlånade från Fountainbleu i Frankrike, Ermitaget i Ryssland och våra egna kungliga samlingar. Bland porfyrurnor och generalsuniformer, fastnar jag för montern med serafimersköldarna. Förutom Napoleon själv, tilldelades tydligen även två av hans bröder utmärkelsen. Alldeles särskilt stolligt som de senare hade hela sin upphöjdhet helt att tacka sin bror för, och att dessa bröder rök snabbt från sina riken efter Waterloo.

Men vi har en lång och ej avslutad tradition att ge denna vår finaste orden till tvivelaktiga figurer, för 30 år sedan både till Tito och Ceaucescu.

Årets svenske riddare framstår därmed som inte fullt så feldubbad.

Published with Blogger-droid v1.6.3