onsdag 30 januari 2019

Hongkonginfluensan


I min tidiga barndom varnades det ibland för Hongkonginfluensan. Bara namnet gav intryck av något långväga, diffust hotfullt, något från den stora världen. Pandemier var något för världen utanför.

Nu, ett antal decennier senare, när jag strosar uppför det branta gränderna i centrala Hong Kong, är influensa inget jag tänker på trots myllret av människor. Istället försöker jag leta mig fram till det nya konstmuseet som öppnade i höstas. Väl framme vid det hippa komplexet, omgivet av de för Hongkong så typiska halvruffiga skyskrapor, inser jag att det utgörs av det hyperrenoverade gamla koloniala polishögkvarteret med tillhörande fängelsebaracker. Logement och fängelseceller är omgjorda till trendiga barer, exklusiva boutiquer och showrooms, allt som anstår kommersialismens högborg i södra Kina. Men i direkt anslutning har man även klämt in en helt modern museibyggnad, JC Contemporary eller Tai Kwun, ”Stora Stationen”.  

Allt är mycket tillgängligt, välkomnande och ger ett avslappnat intryck. Den januarieftermiddag jag besöker är det en behaglig 22 gradig värme och folk - många barnfamiljer – strosar över öppna gårdar och genom de labyrintiska gångarna i det tidigare så slutna poliskomplexet.

Den stora sensationen är JC Contemporary byggnaden ritat av den schweiziska trendarkitektbyrån Herzog & de Meuron. Byrån är känd för några spektakulära landmärken (museer och arenor), för sin förkärlek till nya konstruktionsmaterial och sin inspiration från Joseph Beuys happening-konst. Mycket riktigt är fasaden täckt av intrikat utformade aluminiumelement och på första våningens videokonstutställning hojtar Beuys oavbrutet från en TV skärm. Mest spektakulär är dock den organiskt utformade spiraltrappan i betong som reser sig genom hela byggnaden. Museibesökarna fotar ivrigt med sina mobiler, snarare interiören än utställningarna.

Den största utställningen visar olika verk av Hongkongbaserade konstnärer på temat infektioner och pandemier. Utan sensationslystnad – vi slipper närgångna sjukdomsbilder – påminns vi ändå om livets skörhet och naturens ruvande hämnd. På något sätt knyts säcken ihop, den relativt harmlösa Hongkonginfluensan som på sin tid runt 1970 skörda kanske en miljon liv, får sin spegling i nutida hot som SARS och fågelinfluensan. Hot, men samtidigt bevis på mänskliga framsteg då effekterna idag är betydligt mindre.

Jag drar mig genom folkmyllret ner mot centralstationen igen för att ta snabbtåget ut till flygplatsen.   

torsdag 16 november 2017

Den sista europeiska kolonien i Asien



Macau dyker upp i diset när snabbfärjan närmar sig. Det som dominerar sjösidan är de stora glädjelösa kasinokomplexen, men bakom, uppe på några kullar, finns rester av det Macao som jag är mer intresserad av, det som skulle bli den sista europeiska kolonien i Asien.   

Ett stökigare, lite smutsigare Hongkong, ett av världen mest tätbefolkade samhällen, ett land utan natur men ändå ett av världens rikaste områden. De senaste decenniernas inkomster från kasinoverksamhet har skapat ett svåröverträffat välstånd, med medelinkomster som bara överträffas av gulfstater.

Till skillnad från Hongkong, sex mil över vattnet österut, med sitt spektakulära läge och sitt renommé av sofistikerad världsmetropol, är Macau mindre, ännu kompaktare men framför allt en plats med en tydligare historia. I staden finns många rester från den fyrahundraåriga koloniala eran. Macau var under århundradena en portugisisk besittning. Historien från Portugal, landet som alltid varit för fattigt för sina kolonier, genomsyrar Macaus självbild med ett eget kreolskt språk, med egna traditioner och som en kulturell smältdegel av Europa, Afrika och Asien. Synligt i gatubilden är kyrkor och profana byggnader med ett unikt eget uttryck: Lojala senaten vid senatstorget, med sin enkla fasad från 1700-talet, en 1800-tals teater, ett moriskt palats för en indisk köpman, alla byggnader som tillsammans har blivit ett UNECO världsarv.     

Trappan upp till ruinen av sankt peterskyrkan är överfull av turister. Ruinen är egentligen bara den kvarstående kortväggen, en lustig barockfasad med insmugna kinesiska tecken och referenser. Kyrkan byggdes av utsända jesuiter och det är tydligt att fasaden försöker övertrumfa Il Gesù,  jesuitordens pompösa moderkyrka i Rom. Här i Macao blev det dock aldrig någon överdådig kyrkointeriör utan bakom fasaden doldes en ganska enkel träbyggnad. Träkyrkan brann ner och kvar står sedan 150 år en ensam vägg.  Det sägs på skyltar att den utsirade barockfasaden påminner, nu i sitt ruinerade skick, om en klassisk kinesiskt ceremoniell port och därmed förklaras Macaobornas och de kinesiska turisternas fascination.

Turen tillbaka till Hong Kong på kvällen blir skumpig. Då och då gör bärplansbåten tvära höjningar och djupa nigningar, jag kämpar med sjösjukan men mina medpassagerare verkar tåliga.    

onsdag 13 juli 2016

De blå grottan

Det är ett oroligt adriatiskt hav vi ger oss ut på, ingen storm men en krabb sjö och vita gäss går på vågtopparna. Vi stannar till och låter vinden mojna medan vi beser den lilla hamnen Maslinica på ön Solta. Efter någon timme tar vi oss vidare till ön Bisevo längst ut i den dalmatiska arkipelagen.

 Den karga ön hyser en välbesökt attraktion, den blå grottan. Försenade som vi är av vinden och vågorna, kommer vi mitt i turistrusningen. Man landar med sin båt vid en liten brygga och får sedan ta en turlapp till att få följa med en flatbottnad och låg eka som går i skytteltrafik till grottöppningen i viken bredvid. Efter lång väntan och gassande sol, får vi, väl inne i grottan, under någon minut uppleva det blåskimrande ljuset inne i den annars mörka kammaren, ett ljus som alstras av solstrålar som faller in genom en grottöppning under vattenytan och reflekteras av botten.

Attraktionen har dragit turister sedan 1884, då en excentrisk österrikare helt sonika sprängde upp en öppning vid vattenbrynet för båtar att fara in genom. Dynamitarden, Eugen von Ransonnet-Villez, var en av dessa märkvärdiga representanter för det Habsburgska kejsardömet, utbildad både i juridik och konst, verkade han som diplomat på exotiska platser som Ceylon och Palestina, men ägnade sig mest åt sin passion undervattensmålning. Som pionjär inom området utvecklade han en förbättrad dykarklocka i vilken han lät sig sänkas ner i de mest skilda vatten, alltid med målarverktygen på en liten hylla framför sig och med näsan tryckt mot ett tjockt glas i klockväggen. (Klockan går att se på naturhistoriska museet i Wien). I Dalmatien, som under större delen av 1800-talet var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern, ville man skapa ett österrikiskt Capri och från det att grottan upptäcktes blev den en stor attraktion. Vi har alltså bara fullföljt en 130-årig tradition att förundras över naturen och dess sällsamheter, nu när vi tar båten tillbaka mot fastlandet över ett stillnande och azurblått medelhav.        

tisdag 12 juli 2016

Konsten att sätta P i Paris

Min far är gammal och skröplig. Nästan helt blind och på ben som knappt bär, njuter han den svenska välfärdens ynnest på åldringsinstitution. Utmattad av leda och omgiven av oroliga anstaltssjälar, säger han inte så mycket dessa dagar, lyssnar mest på radio. Då plötsligt, häromdagen, propsade han på att få skicka in ett stycke dagsvers till den stora draken han för 25 år sedan regelbundet medverkade i. Han dikterar och jag hjälper honom med ett mail till tidningens kulturredaktion. Snabbt kommer ett refuserande svar: - vi tar sällan in poesi och tackar därför nej även denna gång.

Att strofen är en alludering på EM finalen i fotboll och travesti på Stagnelius dikter Näcken och Dialog, hade nog undgått redaktionen.  
 

Kvällens guldmoln fästet kransa

elvorna på ängen dansa

och den tårbeträngda hjälten

bärs ut på bår från olympiska fälten.

Ack, brister ej världsäggets högblåa skal?

torsdag 10 december 2015

Vad gör vi med våra gamla hus?

Mäklaren kallar objektet ”originellt”, ”måste ses” och ”i varierande skick”. I förtroende pratar han om att riva och bygga nytt. Boningshuset, som i prospektet utges vara från 1909 och i uselt skick, bör ersättas av nått mer ändamålsenligt. Men när vi närmar oss den lilla gården, går in i huset och tittar runt i omgivningarna är det nått som inte stämmer.

I själva verket är det historia som i skymundan skrivs, Svenska Kyrkan säljer det gamla prästbostället Lindenäs gård i Värmlands starkast växande kommun Hammarö. År 1691 upplät kronan ägorna till sockenprästen - 324 år senare är det dags för kyrkan att casha in.  
Fram till 1920 talet bodde församlingens komminister på gården. Eftersom det inte fanns någon boende kyrkoherde på Hammarö - tjänsten som kyrkoherde innehades av lektorn på Karlstads gymnasium - så var detta den enda prästbostaden på ön. Efter prästen kom en arrendatorfamilj som nu, efter tre generationer, lämnar det lilla lantbruket till okända öden. Det är det moderna som knackar på, närheten till regionens centralort gör marken värdefull och kommunens behov av skatteintäkter öppnar upp för vita Vårgårdahus i långa rader.     
Vad ingen verkar veta eller bry sig om är att gårdsmiljön har ett kulturhistoriskt värde som borde bevaras.
 
Vi går in i huset och upptäcker spår av ålder: Rumsindelningen är ålderdomlig men golv och vägg är nytt. Uppe på vinden är timmerstommen synlig och skvallrar om att husets ålder är en annan än uppgivit. En illa åtgången s.k. stänkkakelugn i södra vindsgavelrummet vittnar även den om husets egentliga ålder. Vid 1800-talets början kom nämligen en ny färgsättning på de här karaktäristiska kakelugnarna; röda stänk mot senapsgul botten. Vi kan gissa att här uppe hade hjälpprästen, som förekommer i 1890 års folkräkning, sin bostad.  
Den knuttimrade byggnadsstommen, de klassicerande halvcirkelformade vindsfönstren, entréns pardörr, stänkkakelugnen i vindsrummet, allt talar för att byggnadsåret 1860 som uppges i ”Hembygdsboken om Hammarö” från 1957, är det senast tänkbara, låt vara att huset timmerstomme försetts med brädpanel vid senare tillfälle.   
Äldre bilder från tidigt nittonhundratal visar en rödmålad byggnad med en stor förstukvist. Från mitten av förra århundradet var förstukvisten riven och huset målat gult. Troligen hade man samtidigt gjort den ganska oömma moderniseringen av huset interiör: rivit ned den ursprungliga spishällen i köket och murat upp en ny öppen spis i stora salen.    
Vad som nu händer vet ingen annan än de nya ägarna. Det upptrissade försäljningspriset, nu snart 2,5 gånger utgångspris, vittnar dock om spekulation och att det 155 år gamla huset, ängarna och skogsdungarna snart är ett minne blott.   

tisdag 25 augusti 2015

Lager på lager runt Eugene O'Neill

Hans mor var morfinist och övergav honom. Själv kan han aldrig förlåta sina söner för att han (sic!) har övergivit dem. Han är omgiven av lögner, allting är moderns fel.  

Metateater för initierad borgerlighet. Så ungefär kan reaktionerna på Dramaten uppsättning av ”Och ge oss skuggorna” med premiär lördagen 22 augusti, sammanfattas. Att det är frågan om dramatik med referenser till dåtid, lager på lager och det interna, råder ingen tvekan. Redan i foajén och sedan under det att vi sätter oss i salongen, möts vi av videoskärmar med en sorts dokumentär över ämnet: Eugene O'Neills liv, den berömda Dramatenpremiären av ”Lång dags färd mot natt”, Lars Noréns besatthet av pjäsen och Noréns mångåriga arbete med ”Och ge oss skuggorna”. Skådespelare som varit med, spelat eller sett uppsättningar intervjuas och kommer till tals. Någon minns premiären 1956, andra har spelat en av sönerna etc etc. Att flera av dessa personer också befinner sig på plats denna premiärkväll gör inte känslan mindre av de interna referensernas afton. Att det handlar om borgerlighetens tillkortakommanden och problem vittnar ramhandlingen - kärnfamiljens hemligheter, för dagen relativt renons på moderniteter som rasifiering och intersektionalitet.

Lars Noréns pjäs utspelas dagen då den store nobelpristagaren Eugene O'Neill fyller år och då han och hans hustru får besök av O'Neills söner från tidigare äktenskap. Paret leds i sin självpåtagna isolering i villan vid New Englandkusten. Han har för flera år sedan lagt pennan åt sidan pga. sin begynnande Parkinson och hon är förbittrad i sin roll som oavlönad författarassistent och med sin skådespelarkarriär sedan länge i spillror. Den äldre sonen, sorglös och med en leende fasad men egentligen pank och alkoholiserad, den yngre redan hjälplöst förlorad i narkotikamissbruk. Den klassiska besättningen för ett förtätat kammarspel där de flesta vet utgången, karaktärerna är redan dömda.

Scenografen hjälper till att fokusera på aktörerna. Skådespelarna rör sig i ett enormt svartmålat rum dit ljuset endast tillfälligt sipprar in via en dörr i fonden. Närheten till havet och ödsligheten illustreras endast genom svaga vågor som då och då projiceras mot fondväggen. Ofta samlas skådespelarna vid scenkanten, ibland även nedanför scenen, röker och konfronterar varandra med spydigheter, utfall och överslätningar, allt i en nästan helt rekvisitafri miljö.

Lena Endre spelar Charlotta O'Neill med energi och finess. Njutningsfullt fyrar hon av sina giftiga repliker. Ibland blir det med en komisk effekt, men hon balanserar väl och håller farsen och det alltför dråpliga stången. Örjan Ramberg spelar med nästan övertydlig nedtoning. Hans O'Neill är sluten och tystlåten och, åtminstone inledningsvis obegripligt stryktålig inför hustruns verbala attacker. I Rambergs tolkning famlar nobelpristagaren med språket, han söker orden. Det är kanske medvetet med mumlandet: Den för Dramaten ovanliga lösningen med mikrofonen monterade på skådespelarna, avslöjar ibland en bristande timing i replikerna. Kanske är det premiärnerverna som spökar.

Det märkliga är ändå att de dryga tre timmarna rinner bort och känslan av att ha bevittnat stor teater infinner sig tveklöst - oavsett att man inte köper att allt är mödrarnas fel.

fredag 21 augusti 2015

1800-talets gotik



Det är en av alla dessa solgassande augustidagar på landsbygden utanför Bordeaux. Termometern visar en bra bit över trettio grader och luften darrar över Grave distriktets vinodlingar, böljande majsfält och dungar av pinjeträd. Då efter vägkröken, dyker slottet Roquetaillade upp. Ett högt torn, en Donjon, omgivet mindre torn med krenelerade murar. En medeltida borg i ett modest format.



Vi får en visning av ung guide - seulement en français, malheureusement – men det går ganska bra att förstå. Det visar sig att slottet är delvis bebott och att ägarna kämpar med intäkter för underhåll och drift. De säljer eget vin, honung och riddarkrams, hyr ut till musikfestivaler och kinesiska rotaryklubbar.

Vi intresserar oss för just det här slottet i den här slottrika trakten, eftersom huset trots sitt medeltida yttre rymmer en överdådig 1800-tals inredning och är ett av restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Duc mindre kända men inte desto mindre intressanta skapelser. Här har han endast måttligt förbättrat fasaden och ägnat mest tid åt inredning. Viollet-le-Duc, som förbättrade Notre Dame och Sainte-Chapelle i Paris och återuppbyggde medeltidsborgen Pierrefonds till ett gotiskt sagoslott för Napoleon II, var hyllad i det andra kejsardömet men hyste egentligen republikanska känslor och la därför in opportunistiska referenser både till trikoloren och de rojalistiska franska liljorna i den färgstarka och lätt kitschiga inredningen. Rummen är storslagna men ändå (för herrskapet) 1800-talsmässigt bekväma.

Eugène Viollet-le-Duc skrev i sitt ”uppslagsverk över fransk arkitektur”, Dictionnaire raisonné, att restaurering handlade om att återställa en byggnad till ”ett komplett tillstånd, som kanhända aldrig har existerat vid någon tidpunkt”. Idéerna togs upp av Helgo Zettervall och genomfördes i hans domkyrkorestaureringar. Så står man framför Uppsala domkyrka är det Viollet-le-Duc teorier man ser förverkligad. (Om dessa influenser har Fredric Bedoire skrivit lättillgängligt, senast i hans Restaureringskonstens historia från 2013.)

När vi passerar ut genom slottsporten blinkar en Notre Dameliknande gargojl (en vattenkastare) till oss med en hälsning från ett gotiskt 1800-tal.

fredag 29 maj 2015

Tystnaden, lugnet, ödsligheten

I Ludvika har det stora företaget en egen stadsdel, en landtunga ut i sjön Väsman. Här jobbar 2500 personer och verksamheten är motorn i regionen. Företaget har stått sig förhållandevis bra i rationaliserings och förbättringsivern. Nya testhallar för simulering av regn och rusk och åsknedslag står stolta mot de blånade höjderna runt sjön. Men nu går jag därifrån, in mot centrum och tåget hem.

Besök i en landsortsstad man aldrig sett är alltid fascinerande. Just här och nu är det stillsamt och tomt. Folk rör sig förstrött mellan Dressman och Hemköp. Jag passerar tomma affärslokaler och inte mindre än tre tatueringsverkstäder. Ett äldre par sitter halvsovande i spelbutikens café. I korsningen kämpar den höggravida unga mamman kärvänligt men något bryskt med sin treåring i ena handen och parerar samtidigt vant en cigarett i den andra. Överallt möter jag nyanlända familjer och unga män som stillsamt och lite förskrämt flanerar på huvudgatan.

På en av de tomma tvärgatorna i centrum hänger en skylt - Dan Andersson muséet.

Jag kikar in, det visar sig vara en dörr längst in i en bokhandel. Vid ett bord sitter en ensam dam. Hon är villig att öppna upp den lilla iordningställda lägenhet en trappa upp. Under högljutt beklagande över sakernas tillstånd (kommunens indragna bidrag, den avskaffade deltidstjänsten med lönebidrag för en föreståndare samt hennes eget otacksamma och oavlönade syssla som dörröppnare) går hon före mig i den kolmörka trappen.





För lite drygt hundra år sedan, 1913, hyrde Dan Andersson ett rum i lägenheten, läste Shopenhauer, rökte pipa och författade kolardikter som åtminstone under nittonhundratalet var odödliga. Nu vet jag inte vilken gymnasist som intresserar sig för spelmäns jordafärder, södra dalarnas naturmystik och gudsgrubblerier. I augusti går i alla fall Dan Andersson veckan av stapeln. Arja Saijonmaa är dragplåstret. Jag låser efter mig, lämnar nyckel till damen på vägen ut och skyndar till tåget. Resan hem tar två och en halv timme.

måndag 26 januari 2015

Från svårbegripligt till obegripligt

2007 visade Håkan Rehnberg plexiglastavlor i Millesgårdens konsthall, stora monokroma färgfält utsmetade till landskap eller skyar i grått, vitt, gult eller lila. Uppställda mitt i rummet var också objekt i kall aluminium, kantiga och arkitektoniska.

Då ställde Rehnberg ut tillsammans med Ann Edholm vars exakta linjer och helt enfärgade släta ytor kontrasterade mot Rehnbergs mer diffusa. Nu, januari 2015, visar Rehnberg själv nya bilder med oljefärg på blästrade akrylplastskivor, lite oroligare, lite mer bearbetade och i ett mer kaotiskt mönster. De stora, med breda knivar utdragna färgsjoken är övergivna och färgen är istället frenetiskt bearbetad, nästan urkarvad med en liten palettkniv i till synes spontana handrörelser.

Den här fredagskvällen på Moderna är det förvånande många besökare på öppet vernissage. Sympatiskt nog har muséet fritt inträde på denna något udda tid. Kraschanerna har naturligtvis fått sitt gratisvin vid en sluten tillställning timmen innan, men nu står de och låter sig beskådas av oss andra. Konstnärskollegor, akademiledamöter och författare alla strategiskt utplacerade och omkringflutna av vanliga konstintresserade. Men som Stina Oscarsson nyligen konstaterade i en krönika i DN (infam med sitt vänsterperspektiv men ändå lustigt klarsynt) dessa Moderna muséets aningslösa kulturkonsumenter krigar ju i alla fall inte. Nåja, en välkänd akademiledamot på plats verkar vara ganska stridslysten i rätten i alla fall enligt tabloidpressens senaste skvaller.

”- Nej, jag har lämnat honom, jag har gått från det svårbegripliga och närmar mig det obegripliga.” Svarar Rehnberg och smilar finurligt när Modernas chef Daniel Birnbaum frågar honom om hur han förhåller sig till Marcel Duchamp idag apropå att han på 80-talet gjorde Duchamp repliker. Kanske är det en effektiv strategi, att inte krångla till det mer än så.




tisdag 28 oktober 2014

Snart slut på fältet

Den grönröda äntringsstyrkan som i månader tränats för intagandet av Rosenbad verkar inte riktigt ha drillats tillräckligt eller ens mönstrats ordentligt. Bland de hundratalet stats- och pressekreterare, talskrivare och politiskt sakkunniga har det inte fattats exempel på både amatörism och olämplighet. I dagarna har det framkommit att en tjänsteman, direkt underställd en statssekreterare, nyligen dömts för införsel av narkotiska svampar och för någon vecka sedan uppmärksammades debaclet med de indragna anslagen till de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul. Det kanske inte är att vänta något annat när de högsta politiskt ansvariga gjort sig kända för förnekelse av miljöbrott (miljöministern och vice statsministern Romson) respektive avsaknad an högre studier (ministern för universitet och högskolor Hellmark-Knutsson).


Att koka soppa på giftsvamp kanske ändå inte är den värsta försyndelsen, okunnighetet runt institutsanslagen verkar värre. Ett exempel på vad som sprungit ur Svenska Institutet i Rom är den lilla utställning som just nu visas på Millesgården med artefakter och bilder från ett kvarter i Pompeji. Med svensk närvaro i Italien har en svensk grupp av arkeologer och klassisiter fått tillstånd att bedriva fältstudier och på plats kunnat röja upp efter tyska 1800-tal arkeologer i bankiren Caecilius Iucundus stadsvilla. En mer än hundraårig tradition av att svenskar kunnat vara på plats vid medelhavet och inte bara ägna sig åt teoretiska studier på hemmaplan, verkar vara hotad.  
Hursomhelst är utställningen att rekommendera. Den regniga helgdag vi är där är det fullt med folk. Lyckosamt, misstänker jag, för stiftelsen Millesgårdens ekonomi. Vi får väl se hur det går när de myndighetsdrivna museerna snart öppnar upp sina portar utan inträde och stiftelser och privata institutioner kommer fortsätta att pungslå oss på entreavgifter.

tisdag 19 augusti 2014

Koloristen på Koster

En av sommarens alla soliga dagar stiger vi upp tidigt och tar första båten från Strömstad ut till Koster. Liksom besökare i snart hundra år varit är också vi nyfikna på ljuset, färgerna och de karga klipporna. Nord-Koster har en behändig storlek och kan lätt besökas till fots. När morgonen går över i förmiddag tilltar värmen och det blir en nästan sydländsk strapats att gå upp till de renoverade tvillingfyrana på den högsta bergsknallen. Utsikten är hänförande över nordöns buskvegetation, klapperstensfält, strandängar och det blå havet. De två fyrarna var annars ett av alla dessa mänskliga misstag, en förfelad ansträngning som när de togs i drift vid mitten av 1800-talet visade sig vara för högt placerade över havsytan och när de som mest behövdes, i dåligt väder, helt sonika låg inbäddade i låga ovädersmoln. Skepp gick i kvav i samma utsträckning som innan de tändes och nya fyrar fick byggas efter några få decennier.   


Efter en kort färjetur till Syd-Koster, passar våra cyklar bättre och vi tar oss lätt fram genom den lummiga naturen. Här på sydön tog Inge Schiöler till sig den västsvenska färgskalan redan som ung. Schiöler var född inne i Strömstad och tillbringade ungdomstid hos släktingar på ön. Efter sin trettioåriga institutionalisering på sinnesjukhus, flyttade han tillbaka till ön och återupptog sitt måleri, alltid med naturen i sommarskrud, med samma kolorit, som inget hade hänt. Var hans lilla stuga låg är dock förborgat, inga skyltar, inget som påminner om öns viktigaste konstnär. Lena Cronqvist får nog ursäkta men vad gäller bilder från Koster är hon en ganska uppenbar efterföljare.
Efter en kaffe, en omkullcykling med skrubbsår, ett dopp i havet och en räksallad, far vi tillbaka med några fina västkustvyer kvardröjande på näthinnan.

fredag 16 maj 2014

Justinianus kyrkor



När vi nyligen besökte Istanbul passade vi naturligtvis på att beta av de största senantika slagnumren i stadens gamla centrum, 500-tals kejsaren Justinianus kvarstående kyrkor.

Men först besteg vi den gamla stadsmuren, balanserade utan skyddsräcken 10 meter över gatunivån och blickade ut över Bosporen och gyllene hornet. Det var en magnifik syn,det är lätt att bli betagen av staden. Den produktive Simon Sebag Montefiore gjorde för ett par år sedan en utmärkt BBC serie om Istanbuls tre historiska skeenden och lät sig filmas just där. Undrar hur de fick upp kamera teamet för de hissnande trapporna?   

Annars började vi med att tassa in i strumplästen i den sk lilla Aya Sofia moskén, tidigare St. Sergius och Bacchus kyrka, nere vid sjömuren. Byggnaden är den äldsta ännu fungerande i Istanbul, några år äldre än världskändisen Hagia Sophia. I Gregor Paulsson klassiska konsthistoria lite förtalad för sin osymmetri och lite taffliga gestaltning.

I våras återöppnade Justinuanus näst största kyrka Hagia Eirene, märkligt nog aldrig omgjord till moske av turkarna utan i princip orörd.När vi var där var vi helt ensamma och fascinerades av stillheten och det mäktiga kyrkorummet, samtidigt som duvorna flaxade frenetiskt i kupolens topp.

Slutligen, ställer vi oss i kön till Hagia Sophia, kyrkan som i 1000 år var världens största och viktigaste kristna byggnad. Det är massivt med besökare denna dag och den decennielånga renoveringen med stora byggnadsställningar som i princip delar av kyrkorummet i mitten, förtar naturligtvis upplevelsen till viss del. Ändå går det inte att undvika att tappa andan inför detta 1500 år gamla underverk. Tillsammans med Pantheon i Rom, är detta Europas mest fascinerande antika arv.

På marmorbalustraden på västra läktaren hittar vi till slut också det beryktade klottret med runor. Vad tänkte han Halvdan, när han stod här uppe och tittade ner? Var han kanske lika betagen av staden som vi, 1000 år senare?

torsdag 24 april 2014

Past and Future på Istanbul Modern


En solig morgon promenerar vi ner från Taksim torget till Tophanekajen och Istanbul Modern. Museet har varit ett privatfinansierat initiativ i snart ett decennium nu, invigt -04 och -07 vitaliserat med internationell högdjursglans då moderna museets i Stockholm gamle chef David Elliot under ett år chefade och curerade ett par viktiga utställningar. Sedan dess har intresset växt och idag är museet i den gamla hamnhangaren med sitt oslagbara läge vid Bosporen och utsikt över vattnet och Topkapi palatset, det självklara centret för nutida konst i Europas största stad.
Det intressanta med turkisk konst under det senaste seklet är hur den förhåller sig till traditionen, den inhemska osmanska och den europeiska. Istanbul Moderns viktigaste utställning är därför den permanenta ”Past and Future” som upptar hela det övre planet. I kronologisk ordning går man från modernismens trevande inbrott i den osmanska traditionen, företrädd bl.a. av den osannolike sultansonen och siste kalifen Abdulmecid Efendi (Turkiets prins Eugen) till dagens internationella turkiska storheter som videokonstnären Kutluğ Ataman.  
I bottenvåningen visas en tillfällig utställning med temat grannar, dvs grannar till den turkiska nationen. Intressant men det hela blir lite nationalistiskt med seldjukiska nomadtält och kartor över handelsvägar.   

lördag 8 februari 2014

Eriksson på kullen

För snart fem år sedan, sommaren 2009,  försökte jag få med den då tioårige sonen med in i salarna med Per Kirkebys monumentala dukar på Tate Modern i London. Grabben totalvägrade och satte sig sturigt på en bänk utanför. Jag kan i viss mån förstå honom, Kirkebys ”semi-abstrakta” färgsjok på duk kräver både intellektuell inlevelse och förvärvade referensramar. Utställningen var dock viktig för Kirkeby då den innebar den stora introduktionen i Storbritannien och de stora naturromantiska verken hängda i rymliga salar drog stora åskådarskaror.

Det är svårt att inte associera till Kirkeby när vi ser Andreas Eriksson på Bonniers konsthall nu i helgen. Av olika skäl, dels samma naturmystik, dels att denna utställning också är ett slags popularisering. Bonniers konsthall har inte sparat på krutet denna vinter med helsidesannonser och affischer på stan, den här gången ska publiken komma. Och kanske lyckas de, denna lördag är det ganska tätt mellan kulturtanter och hippa 30-åriga vasastanbor.
Eriksson leker med olika uttrycksätt, förutom måleriet, gipsavgjutningar av frätt frigolit och mullvadshögar, även dekonstruerade trädgrenar och fotografier överförda till damastvävnader. Men det är trots allt måleriet som intresserar; Eriksson har antagit utmaningen från Kirkeby och inreder en hel sal med monumentala naturbilder, mest murkna stubbar på Kinnekulles sluttningar. En bild sticker ut, med större djup i bilden och med lite somrigare färger.  Dessvärre har målningen fått den ganska osmakliga titeln Ted Kaczynskis stuga. Uppenbarligen efter den ökände unabombaren som fortfarande avtjänar sitt livstidstraff för tre mord och 27 lemlästningar, allt utfört i teknikfientlighetens och civilisationshatets namn. Jag hoppas inte att vår elöverkänslige konstnär känner samhörighet med denne galning. Man kan faktiskt förhålla sig till naturen på ett både humanistiskt och tolerant sätt, det tycker jag iallfall hans bilder visar.

tisdag 4 februari 2014

Behemot i Stockholm

För ett par år sedan kom den tyske historikern Karl Schlögels bok Terror och dröm - Moskva år 1937 ut på svenska. Boken som är ett collage över sovjetterrorns kulmen i tid och rum, har ett inledande kapitel där Bulgakovs romangestalt Margaritas flygtur över Moskva utgör den inledande orienteringen i en stad där djävulen fått fäste. Schlögel hävdar att Bulgakovs roman är en absolut nyckel till skeendet under de ohyggliga åren runt 1937.

En torsdagskväll i januari är det premiär på Dramaten för just Mästaren och Margarita. Vi sitter inklämda på första raden bland stadens honoratiores och får se en habil uppsättning, visuell och lagom normkritisk med sina könsöverskridande karaktärstolkningar (Mästaren spelas av en kvinna). Dramatiseringen av romanen är gjord av Niklas Rådström och han skriver också i programmet. Visserligen refererar Rådström till Schlögels verk och kopplingen mellan fiktion och verklighet, men han erbjuder också en alternativ tolkning. Denna går ut på att Moskvabornas hemsökelser beror på deras girighet, självupptagenhet och fallenhet för kommers och flärd. I en grotesk relativisering hävdar Rådström att Wolands hantlangare Korovjev och katten Behemot, skulle agerat på samma sätt om de dykt upp på Stockholm nutida gator. Lite magstarkt, då Bulgakov skildrar en tid då försvinnanden och summariska avrättningar under loppet av två år drabbade lite drygt 1% av befolkningen.

Bredvid oss i bänkraden sitter det f.d. statsråd vars främsta eftermäle torde vara att inte mindre än två gånger ha tvingats lämna sin taburett. Hon pratar ogenerat med sitt sällskap och vi kan inte undgå att höra samtalet. För en kort stund tänker jag att möjligen kan hon vrida perspektivet rätt, kanske med några tänkvärda meningar om hennes egen familjs erfarenheter av Stalinterrors fasor, flyktingar som de var från sovjetstatens repression i det efterkrigstida Lettland. Men tillsynes helt oberörd av pjäsens tema, maler stadsrådet på om trivialiteter. Om Bulgakov berör henne, döljer hon det väl.

söndag 8 december 2013

Lenin i Kiev

Ikväll möts vi av nyheten att den sista Leninstatyn i Ukrainas huvudstad har störtats omkull. Det sker i efterskalven av protesterna mot regeringens eftergiftspolitik gentemot Ryssland. Reuters reporter såg hur människor bröt sönder staty av Lenin i centrala Kiev med hammare efter att ha vält den med hjälp av metallstänger och rep. Att det överhuvud kan finnas statyer av en av 1900-talet mest blodsbesudlade ledare kvar i en kulturstat är förvånande. Men ingen kan väl sörja detta sista fall. Fast man kan ju undra. Häromdagen, den 5/12, nådde den samtida svenska avgrundsvänsterns en av sina kraftigaste bottenkänningar. I en märklig, men ur sitt perspektiv, konsekvent kritik av DNs hållning och milda försvar av en rappstjärnas plumpa SD påhopp, drev Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg tesen att kritik av SD egentligen är klasshat om kritiken kommer från borgerligt liberalt håll. När övrig vänster i Sverige fråmst inriktar sig på normkritik och försvar av mångkulturalism,står Lindeborg trygg i klassperspektivet och diskvalificerar alltså icke-meningsfränders kritik av sverigedemokraterna som elitistisk. Lindeborg avslutar sin krönika med: ”Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod”…(men)…” hur mycket jag än avskyr SD, är det folket i Äppelviken som skrämmer mig mest. Det är deras klassprivilegier, deras ekonomiska ordning, som drar isär samhällen världen över.” Så talar en sann leninist, en person som delar Lenins djupa hat mot borgerskapet, det liberala samhället. Ett hat som bl.a. Johan Lundberg i sin nyligen utkomna ”Ljusets fiender” kunna visa bara har sin motsvarighet i militant islamisms hat mot västerlandet eller för alldel nazismens hat mod judarna. Så det finns kanske någon som sörjer den fallna statyn i afton, en icke särskilt marginaliserad svensk röst, kulturchefen på Sveriges största dagstidning.

söndag 1 september 2013

Donationen vid Fysingen

I sommar har Kungl. Vitterhetsakademien satsat lite extra på att annonsera om guidade turer på Skånelaholms slott. Slottet som donerades till akademien redan på 50-talet, blev inte tillgängligt för visningar förrän långt in på 1990-talet och har nu i det tysta visats i ett tiotal år, men först i sommar har besökarna hittat dit i lite större skaror. Vi har läst annonserna och tar en tur en sensommarhelg med mörka skyar över Upplands gröna fält.

Slottet byggdes i mitten av 1600-talet av den ökände poesiprofessorn, diplomaten och godsägaren Anders Gyldenklou, adlad av Kristina och av Lorenzo Magalotti utpekad som Sveriges girigaste man. På 1700-talet ägdes gården av familjen Jennings och Alexander Roslins roliga grupporträtt av bröderna Jennings hängde på salsväggen.
Men inget av tidigare ägares inventarier fanns kvar när den stenrike tobaksarvtagaren och maniske samlaren av allmogeföremål, Herbert Rettig köpte slottet 1929. Rettig började köpa in möbler och föremål som skulle anstå ett slott, tunga barockskåp, buckliga kallskålar och murriga porträtt av okända 1700-tals personer i allongeperuker. I några fall lyckades han köpa tillbaka intressantare inventarier såsom Jennings gamla samling av originalutgåvor av Linné.

Rettigs änka levde kvar i slottet till 1995, till slut i två små rum i bottenplanet, och nu kan alltså vi gå runt i rummen. Det är ett rejält skyfall när vi går ut genom slottsporten så promenad i parken får anstå, men vi åker ändå ganska nöjda därifrån för att inta kaffet i ett närliggande kafé. Det är lite rörande och definitivt otidsenligt med donationer som syftar till att bevara och låta tiden stå still, men det är tur att de finns.                 

onsdag 21 augusti 2013

Den gamle på Caprera


Solen gassar och termometern visar 34 grader när vi står och väntar på att guidas runt på den italienska nationalhjälten Garibaldis hem på Isola Caprera utanför Sardiniens kust. Huset är inte mycket att se; några rum sparsamt möblerade och med en sabel, en vapenrock och lite andra saker utlagda i dammiga glasmontrar. Det sista rummet visar sig vara en gripande och lite grotesk dödsbädd; en med solkiga lakan bäddad säng uppställd mitt i rummet med fotändan mot fönstret så ”generalen kunde somna in med åsynen av havet på näthinnan”.          
 
1855 köper den då nästan femtioårige hjälten och äventyraren Giuseppe Garibaldi den obebodda ön Caprera. Han bygger en träbarack och bosätter sig här med sin då femtonårige son Menotti. (Hans älskade brasilianska fru och vapenkamrat Anita, hade dött några år tidigare.) En ”sardisk herde” fungerar som både kock och dräng och kokar huvudmåltiden fisk, i samma gryta som morgonens kaffe. På dagarna försöker man jaga vilda bockar och på eftermiddagen ror man över till den intilliggande ön Maddelena för att skaffa förnödenheter. Så småningom byggdes dock ett större hus i sydamerikansk stil, vitt, i en våning med platt tak, och Garibaldi kunde inrätta sig något bekvämare. Besöken till ön är många men varje besökare, hög som låg, tilldelas arbetsuppgifter under dagen, hacka i jorden, laga näten, bryna knivar, allt under generalen överinseende och kontroll. Garibaldi är besatt av sin ö och blir ursinnig när någon besökare råkar undslippa sig något förklenade om dess storlek eller fruktbarhet. En vanlig dag stiger han upp klockan fyra, badar och börjar klockan fem arbeta i trädgården. Först vi tiotiden intar han sin första måltid.      

Om detta berättar Melena Elpis, generalens beundrarinna och levnadstecknare i sin bok Recollections of General Garibaldi från 1861. Elpis, eller som hon egentligen hette Marie Espérance von Schwartz, var en äventyrlig och självständig dam som engagerade sig i Italiens enande liksom flera andra europeiska intellektuella under mitten av 1800 talet.   

En som kom dit ett par decennier senare, då Garibaldi dött och skapandet av mytbildningen var i full gång var Gabriele D'Annunzio, en själsfrände i sin nyckfullhet, äventyrlighet, stollighet, opålitlighet och grandiosa självbild. 1919 skriver D'Annunzio, mitt under sin tid som självutnämnd ”il Duce” i fristaten Fiume, sina Garibaldisånger. En strof ur dessa sånger står numera inristade över ingången till Garibaldis hus:     

Guarda le bianche mura ch'ei fece, artiere, d'ogni arte, dopo che preso e difeso ebbe quelle di Roma.

Ungefär: ”Se de vita väggarna han gjorde, mångkunnig hantverkare, efter att han hade intagit och försvarat dem i Rom.” ( Ur La canzone di Garibaldi ; La notte di Caprera)

fredag 28 juni 2013

Väntan vid Värmeln

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs…

Nåja, det är väl egentligen ganska mulet när vi närmar oss Grums stolthet Borgvik, men när en solstråle för ett ögonblick bryter igenom molnen, gnistrar det till i Värmelns vatten.    
Vi vill visa hitresta bekanta lite Värmland, och Borgvik med värdshus och hyttruin, är ett klassiskt utflyktsmål. I min barndom var ett besök på Kungskvarnen närmast en ritual, alltid uppskattat av amerikasläkten på resa genom Sommar-Sverige.     
Ett medelålders par från Stockholm har tagit över restauration på stället. Vi önskar dem all lycka, men idag är väntan på servering olidligt lång. De verkar gruvligt misstagit sig på tillströmningen av gäster denna midsommardag.
Stela och lätt uttråkade drar vi oss ner till konsthallen Sliperiet. Öppnat för något år sedan är det ett hyfsat anspråkslöst ställe med årets utställning uppdelat på färgsprakande men kitschig glaskonst (ovanvåningen) och en samlingsutställning ganska disparata konstnärer och fotografer. Ovanligt nog verkar allt vara till salu, alla verken har prislappar. De foton som visas känns som kvarlämnat gods från Fotografiskas i Stockholm utställningar de senaste åren. Men de fåtaliga verken och närheten i den här miljön ger kanske en extra dimension. Och fotografen Mats Bäcker kommer ju från Hagfors några mil härifrån, även om motiven oftast är gamla rockikoner från förr. Hursomhelst bjuds på oväntade möten i den sommar på den värmländska landsbygden.
På vägen tillbaka ljuder i bilen Fröding återigen den senaste musiktappningen och vi passagerare sluter ögonen.  
…och omkring står den härliga skogen grön, bakom ängarnas gungande gräs.

söndag 9 juni 2013

Marstrand i juni


 
Redan innan vi tagit oss över det lilla sundet till Marstrandsön, hör vi trumslag och medeltidsvrål uppe från fästningen på andra sidan. Väl framme får vi förklaringen: festivaldagar med tornerspel, yxkastning och lätt övergödda lajvare med väpnarmundering och anakronistiska tatueringar. Turistbyrån lovar att vi kan se fästningen ändå men festivalspektaklet har intagit hela området och avkräver oss en hutlös summa för inträde. Vi vänder om och jag får fantisera om vilka fängelsehålor general Pechlin och mindre bekanta fästningsfångar fick framhärda i. (Just intrigmakaren Pechlin lär ha haft en ganska hygglig tid här på Carlstens fästning och när han dessutom efter några månader flyttades till Varbergs fästning fick han till och med vistas ute i staden.)

Istället går vi runt i den lilla trästaden och funderar var Selma Lagerlöf satt och skrev Herr Arnes Penningar. Säkert var hon här på sommarhalvåret och fick också fantisera om vinterns isande havsvindar och det infrusna fartyget på redden, vartill Marstrands kvinnor vandrade i fackeltåg för att hämta hem liket av den mördade Elsalill. När liket är återbördat, bryts isen upp och fartyget går loss. En suggestiv scen i en annars ganska långtråkig historia.

Vi avslutar med ett snabbt besök i konsthallen Strandverket, öppnat förra året och nu på försommaren befolkad av Maria Miesenbergers hoppande och klättrande retinafigurer (förra sommaren klättrade dessa omkring i Artepelag på Värmdö) och Lennart Nilssons bilder på foster i saltlag. Strandverket är ännu ett i raden av privata initiativ på konsthallsmarknaden, denna gång bekostat av Göteborgs tidningsfamilj Hjörne.   

När vi väntar på färjan tillbaka kommer tre skrålande kondottiärer vandrande längs kajen. Kanske är det Sir Archie, Sir Filip och Sir Donald, Herr Arnes banemän, som dröjt sig kvar.