Ett scenario som inte kommer inträffa

År 2013: Grävskopor börjar gräva ut högen vid Haga norra. Schaktmassorna silas metodiskt och 1700-tals kakelugnar, 1600-tals sandstensportaler och 1800-tals taktegel samlas upp och sorteras. Nu ska detta restaureras och återställas på plats för att pryda de återskapade husen och fasaderna nere på norrmalm.

Samtidigt i city börjar byggställningar resas mot bankhusen runt Sergels Torg och Malmskillnadsgatan. Slitna plåt- och glasfasader börjar monteras ned. Kulturhuset rivs delvis och Sergels torg och Brunkebergstorg möts äntligen. De utrymda gamla bankhusens innanmäten börjar anpassas till bostäder, småskaliga kontor och affärslokaler. Byggnadsantikvarier och skickliga hantverkare arbetar intensivt med sina mödosamma arbeten att återskapa några av de mest intressanta fasaderna längs de sargade citystråken.

Något år senare flyttar de första boende in i sina lägenheter och byggnadsställningarna rivs och blottlägger 1700-tals fasader blandat med småskalig men nyskapande modern arkitektur. Stockholm vinner pris för sin cityomdaning. 

Orealistisk eller? Egentligen inte. En stor förändring pågår delvis i det tysta i Stockholms city, banker och myndigheter effektiviserar sina verksamheter, de gamla lokalerna blir för stora. Fastighetsägarna räknar bekymrat på lönsamhet och ombyggnadsbehov. Det är nu ett lysande tillfälle att återställa det som en gång raserades. Görs ingen nu restaureras befintliga byggnader hjälpligt och nästa tillfälle dyker inte upp på femtio år eller så. Men var hörs opinionen?   

Planerna på en omfattande cityomdaning i Stockholm drogs upp redan på trettiotalet. Snart efter kriget drog allt igång.  En speciallag, Lex Norrmalm, infördes 1953 som gjorde det enklare för staden att expropriera fastigheter som förberedelse för större stadsplaneregleringar. Äganderätten vägde lätt dessa år då socialdemokratiska borgarråd drev igenom skövling av 17–1800-tal bebyggelsen på norrmalm. En av de bärande idéerna var att låta privata byggherrar resa husen men upplåta den exproprierade marken mot tomträttsavgäld. Nu efter dryga femtio år har systemet havererat: staden ser avgälden som en trygg och säker intäktskälla (bara för citytomterna handlar det om flera hundra miljoner kronor årligen) medan höga avkastningskrav hos fastighetsägarna gör kostnaden till ett hinder för det som är mest eftertraktat idag, ombyggnad och omvandling till det som staden en gång var; en levande miljö med bostäder, arbeten och affärer. Intresseorganisationen Fastighetsägarna dundrade häromdagen, apropå den nyligen framlagda Tomträttsutredningens förslag om höjning av den s.k. avgäldsräntan: - Förr var det bra att Stockholms stad ägde marken men nu har tomträttsinstitutet fått motsatt verkan och begränsar investeringsviljan. Idag motverkar därför tomträttsinstitutet den fortsatta utvecklingen av Stockholms innerstad.  

Om politikerna vill kan en sannolikt en överenskommelse komma till stånd som skulle få stor betydelse för gestaltningen av nedre norrmalm de närmaste åren. Sälj av mark och styr hur ombyggnad och nybyggnad ska ske med höga krav på arkitektur och konstnärligt värde. Ställ krav på mångfald av verksamheter och upplåtelseformer. Framför allt: hemfall inte till 60-tals nostalgi på grund av historielöshet eller vänsterkramande av de eländiga miljöerna runt Sergels torg. Sätt upp plaketter med borgarråden Helge Berglund, Hjalmar Mehr och Joakim Garpe profil och namn så deras illgärningar inte glöms.

 

Men finns viljan? Finns opinionen?  

 

Strindbergs minne

Så kom vi iväg att se Strindbergsutställningen på Lijevalchs till slut.

Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.

Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt återigen begär förtroende i samhället.

Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss, ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….             

Ett magiskt museum

De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag kommer fortfarande ihåg känslan.

 

Egyptiska museet i Kairo

 Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet mästerverk.      

Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.

Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.  

I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.  Antalet föremål överväldigar men utställningarnas usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.

Några av salarna är helt tomma och jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar, gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.       

Värmdö i augusti

Det blixtrar och dundrar, regnet vräker ner, men så – solen letar sig fram och värmer den förskräckta skara kulturtanter, unga par och medelåders turister, som kurat på däck till den lilla skärgårdsbåt som tar oss till Värmdö och Artipelag. Om sommarvädret är dramatiskt står det i kontrast till den stillsamma och solenna stämning som råder framme i den nya privata konsthallen, väl gömd i skärgårdsskogen. Vi förvånas över husets inre volymer imponeras av ambitionen i de utställningar som visas.

Mottagandet av denna konsthall, och kommentarerna vid invigningen i juni, har varit skrattretande njugga. Kultursidor, i tidningar av alla politiska schatteringar, har försökt överträffa varandra i infama kommentarer om ägarens megalomani, överetableringen av gallerier för medelklassen, inslaget av kommers med försäljning av barnselar i shoppen och projektets privata karaktär i synnerhet. Några skribenter har till och med blivit så upphetsade att de förutspått en snabb undergång och nedläggning.        

Nu är grundaren och finansiären Björn Jakobson erkänt svår att jobba med och kanske därför inte helt lätt att tycka om. Den ursprungliga arkitektbyrån åkte ut med huvudet före och även andra entreprenörer vittnar om tuffa möten och utskällningar. Men är det så konstigt, går det inte att förstå hur en åldrande man, van att bestämma, vill ha allt ordentligt gjort?

Hur är det med utställningarna då? Jo, Candida Höfers fotografier fascinerar. Hennes signum är kristallklara, skuggfria bilder av miljöer skapade av människor men nu i bild kusligt tömda på mänskligt liv. Hon har fotat från zoologiska trädgårdar där djuren på ett sorgligt men komiskt sätt ser helt felplacerade ut i mänskligt skapade futuristiska miljöer (se pingvinerna tex), från de vackraste biblioteken världen över osv. Men det som fastnar vid det här tillfället är hennes bilder från konstsamlares hem världen över. Mellan 2004 och 2007 åkte Höfer runt i världen och fotade konceptkonstens nestor On Kawaras konst på plats i hemmen hos de samlare som innehar Kawaras mest berömda verk, datumtavlorna. Sammantaget blir även denna svit komisk eftersom dessa hem utspridda över jorden, ser likadana ut. Avskalade och minimalistiska.     

En annan fotgraf, Maria Miesenberger, har lagt kameran åt sidan och visar sina retuscherade figurer i verkliga livet, som skulpturer, uppflugna på pelare, på taket och ute i naturen runt konsthallen.  

Det är som sagt, inte särskilt mycket folk och när vi tar oss en matbit i det eleganta restaurangen kommer Björn Jakobson själv in och ger källarmästaren en order:

-          Ta genast fram ett menyförslag som vi kan kombinera med båtresan, båten kan inte gå tom på kvällen. Rapportera till mig imorgon.  

Vi får hoppas att ägaren ansträngningar lönar sig, det är han värd.   

Picasso och Duchamp

Plötsligt stoppar han ner armen i flasktorkaren – är det på trots, en manisk handling eller är det för att suga i sig energi från ett laddat föremål? Hursom helst blir det ett absurt spektakel när vakterna på nolltid jagar iväg honom och lugnet återställer sig.

Scenen med den lustig klädde, och uppenbart stollige mannen, utspelar sig inne på Moderna museet den sista men soliga lördagen i augusti 2012. Det är nästan hundra år sedan Duchamps flasktorkare gjordes till konst och drygt femtio år sedan frågan ställdes ”är allting konst?” (av Ulf Linde i Spejare 1960) Magin håller tydligen i sig.

Moderna museet har ställt samman en liten utställning med sina verk (ett par inlånade också) av Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Tvisten är att ställa dessa två modernistiska giganters konstnärsskap mot varandra, de visas också i två olika rum. Tillsynes helt olika finns naturligtvis en gemensam grund och de var också högst medvetna om varanda under hela sina aktiva liv. Båda gick igenom impressionistfasen, var fauvister och kubister, men sedan skiljs de åt. Duchamp jagade vidare att fånga repetitionen och rörelsen på duken genom en utflykt till futurismen innan han abrupt lägger penseln åt sidan och målar i tanken, utan duk och färg, genom sina readymades och installationer. Picasso fortsätter att utvecka måleri, skulptur och grafik, och inmuta sina paradområden: kvinnoporträtt och lustfyllda teckningar av kvinnor och minotaurer.

När det gäller Picassorummet, skapar som en minoisk labyrint, är det faktiskt de små gravyrerna som kan fascinera mest. Men det är också lite rörande att vi kan skrapa ihop en hyfsat representativ samling Picasso verk i Stockholm. Själva proveniensen för verken blir en del i utställningen, presenterade som de är i en utförlig redogörelse i utställningskatalogen.

Duchamprummet är var jag förstår en överflyttning av rummet med föremål som ställdes ut på Konstakademin i höstas. Då gjordes en genomgång av Ulf Lindes analyser av den enigmatiske Duchamp och det kan väl vara en bra ide att visa upp dessa verk än en gång, Moderna museet äger ju en av värdens mest kompletta Duchamp samligar. Även här är verkens historia viktig för förståelsen, de är i princip alla kopior tillverkade av Linde och i efterhand signerade av Duchamp.

En fin liten utsällning, det enda som stör är det faktum att ytterligare en utställning på Moderna överlappar i tiden just denna lördag. Samma dag avslutas amerikanskan Sturtevants förevisning av ”repetitioner, kopior, kloner” av bland annat Marcel Duchamps Fresh Widow. Plötsligt blir det nästan lite väl många fönster.

Me and my bike

Back from a long vacation and committed to a (yet another) healthier autumn, I’ve started to ride my bike to work again. I’ll tell you biking through Stockholmin the morning or late afternoon is not a sinecure. Having read the morning paper yesterday (SvD Aug 21.) I got the final confirmation that my notion is correct: the bicycle accidents in central Stockholm has increases to alarmingly high figures. 

First of all, the scarcely scattered bicycle lanes are dead dangerous. It’s more of a rule than of an exception that the seemingly safe biking paths either directs you into infernal cross roads or ends abruptly in the street without any warning what so ever. I’m more and more leaning to the standpoint that we would be better off without the bicycle lanes.

Then, I admit I may sound like a grumpy old man, but all these bikers that totally ignore the traffic lights really annoy me. Sure, it may put them more in danger than me, I agree to that, but stopping at a red light is always a risk since you can be sure of having a fellow biker behind you who has no intention of stopping and therefore, loudly sighing, overtakes you with a resentful face. Only once have I ever seen a police fining a biker for driving against red, and I may agree the law enforcement should focus on more serious crimes. However, I do think it’s time for a campaign of some sort to enforce bikers to comply to at least the most basic traffic rules.

Having had all that out of my system, I must say I find the issue on future traffic solutions in Stockholm a most delicate business. The weary summer initiatives from both local and national politicians, on increasing the road tolls to finance an expansion of the underground line towards south and making it more expensive and troublesome to park your car etc, just feel so predictable. There must be ways of creating a sustainable modern city that allows for swift and safe public transportations as well as individual choices like riding a bike or, if you rely need it, taking your car.

OK, I need to think more about this. In the mean time, I put my helmet on and climb my bike for another death wish ride through the asphalt jungle.

En Vandal hittar tillbaka

Längs den mördande tråkiga E4 sträckan genom skogarna söder om Vättern finns numera ett vattenhål, konsthallen Vandalorum. I sommar är dragplåstret Erik Dietman, ett passande val faktiskt.

Gustav Vasa började på ålderns höst kalla sig Vendernas konung, eller på latin rex Vandalorum. I och med det injicerade han en par svårartade missuppfattningar i svenskt regaliskt vokabulär, dels att venderna skulle syfta på folk vid södra östersjökusten - när han troligen avsåg finnar, och dels att venderna och vandalerna skulle vara samma folkgrupp. Nåväl, vandalerna hade själva av allt att döma definierat Skandinavien som sitt urhem, så varför inte förlägga detta urhem till det småländska höglandet tyckte en möbelhandlare i Värnamo och drog igång projektet Vandalorum. Sagt och gjort, nu reser sig ett par röda lador på ett fält vid motorvägen. Men det är roligare än det låter. Inne i husen har Erik Dietmans verk ställts samman i en första större utställning efter hans död 2002. Verken har inlånats från olika håll, från privata samlingar men också museer bl.a. känns hans inplåstrade stolar med varsitt ben utbytt mot en kaktus igen från Moderna Museet.   

Dietman rymde själv redan på femtiotalet från smålansskogarna till Paris och Nizza, levde rövare (det som på konstnärsspråk heter bohemliv) med Fluxus gänget, plundrade konsumtionssamhället på sina artefakter – plåstrade readymades och skapade ”trash art”, intog berusningsmedel och utförde ”performance” (svalde bl.a. gasbindor).  På något sätt ”kristnades” han till slut, tog emot ordnar och blev professor i skulptur.       

Hur var det då med vandalerna? Jo, de frigjorde sig från de mörka germanska skogarna på 400 talet, drog sig neråt Sydeuropa, slog sig ner i Nordafrika, bildade ett litet kungarike och försvann i slutet av 500 talet. Under deras korta storhetstid levde de rövare, plundrade Rom lite och var allmänt jobbiga, men mest tog de storögda till sig den borttynande romerska kulturen, blev kristna och gifte sig med inhemska kvinnor. Den bysantinske historikern Prokopius beskriver detta i sin bok ”Vandalkrigen” (översatt av Sture Linnér 2000).  Särskilt mycket okynnesbrottslighet – vandalism - ägnade de sig troligen inte åt, det ryktet hade Voltaire spritt ut på 1700 talet.  

Kanske var Dietman en äkta vandal, tänker vi när bilen susar vidare genom skogen.

El ángel exterminador

När junilördagen bjuder på dagsregn, blåst och 5 grader i luften, får vi hyra film för att modet uppe.
Den första vi ser är Woody Allens ”Midnatt i Paris” från förra året. En charmig och i positiv mening lättviktig och sofistikerad film. Paris presenteras i vykortsbilder och alla karaktärer ges liv och utrymme.

I en scen, när filmens huvudperson i ett av sina nattliga drömmerier möter gräddan av tjugotalets avantgarde föreslår han som hastigast till Luis Buñuel att denne ska göra en film om ett sällskap som efter att ätit middag inte kan lämna bjudningen. Först tänker jag att detta är en blinkning till oss tittare att känna igen handlingen i Buñuels sena film ”Borgerskapets diskreta charm”.Men sedan försöker jag dra mig till minnes handlingen och undrar om inte den filmen beskriver ett sällskap som aldrig ens får någon mat trots otaliga försök. Nej det måste vara någon annan anspelning som görs i Allens film. Efter en snabb sökning på nätet förstår jag att det är en av Buñuels tidigare filmer som avses, Mordängeln (i original "El ángel exterminador") från 1962.

Handlingen i Mordängeln är att ett högreståndssällskap bjuds in till en herrgård för en middagsbjudning. Genom en mystisk osynlig mur (eller om det är masspsykos) hindras sällskapet att lämna huset och tvingas stanna kvar. Alltefter att dagarna går faller de borgerliga fasaderna och middagsdeltagarna tvingas alltmer att leva som djur omgivna av djur. En surrealistisk klassiker om konvenansens bojor.

Det är precis så en film ska fungera; ge en stämning, skapa nyfikenhet och kanske leda till handling. Midnatt i Paris ska vara Woody Allens 41:a film, en film som utspelas i Rom är redan klar. Han är mästerlig.

Svårt att inte charmas av Rothenburg

En varm majkväll när dagens möten är avslutade, går vi in mot toget och följer med en stor grupp entusiastiska turister på rundtur med ”Rothenburger Nachtwächter”. Nattvakten själv är en utklädd medelålders tysk påfallande lik Eric Idle från Monty Python-gänget. Staden Rothenburg op der Tauber i nordvästra Bajern visar stolt upp sin mysiga men lätt kitschiga statdsbild som skulle kunna vara en påkostad kuliss från Mästersångarna i Nürnberg, bakgrunden till Valdemar Atterdag brandskattar Visby eller inspelningsplatsen för stumfilmsklassikern Der Golem.


Natvakten mal på med stadens historia under vandringen och närmar sig den känsliga perioden mellan 1933 och 1945. Det enda vi får oss till livs är historien (som får amerikanarna i gruppen att mysa) hur staden på våren -45 visserligen lätt bomskadad men heroiskt vårdad av sina innevånare, undgår det slutgiltiga bombardemanget genom att ödmjukt kapitulera till den framryckande allierade styrkan. Dess befälhavare, vars mor långt tidigare bedårats av den lilla staden, visar sig godhjärtat och drar tillbaka artilleriet. En förtjusande historia men finns det inte mer att berätta?

1874 skrev Nietzsche i ett brev från sin vantrivsel i Schweiz:

"... För tillfället har jag valt Rothenburg ob der Tauber till min privata borg och arvedel ... Allt där fortgår fortfarande på gammaltyskt sätt, till skillnad mot alla dessa karaktärslösa uppblandade städer som inte längre utgör någon helhet och som jag hatar."

Nietzsche kom troligen aldrig dit, men citatet visar att Rothenburg i slutet av 1800-talet var en etablerad nationalklenod som det tyskaste av tyskt. Konstruktionen av medeltiden i Rothenburg fortsatte runt det förra sekelskiftet: sentida ornament knackades ned från fasaderna, nya hus fick bara uppföras i imiterande stil etc.

Utmärkande för tidiga nationalsocialistiska fästen var mindre städer på landsorten, protestantiska och relativt ekonomiskt eftersatta. Pommern och Franken var de landsdelar som bäst passade in i mönstret. Rothenburg, just i Franken, kunde pricka av "alla rätt" och tillförde dessutom en medeltida stadsbild som dess innevånarna välmedvetet omhuldade som kvintessensen av allt tyskt. Nationalsocialisterna omfamnade Rothenburg och Rothenburgborna besvarade helhjärtat inviten. Efter att nästan mangrant ha röstat för Hitler och nazisterna i valet 1932 (89 %). var Rothenburg den första stad som utsåg den nye rikskanslern till hedersmedborgare i mars -33 bara två månader efter att han utsetts av Hindenburg.

Redan en etablerad turistikon, blev staden nu en favoritdestination för naziregimens organ för turism Kraft durch Freude. Detta gav bränsle till lokala initiativ för att "rena" staden, estetiskt, politiskt och rasmässigt. Allt som anstod dess status som en idealiserad mikrokosmos av den "gamla tyska staden."

Om detta har den amerikanske kulturgeografen Joshua Hagen skrivit i sin bok från 2006: Preservation, Tourism and Nationalism. The Jewel of the German Past. Hagen har i sin forskning funnit fascinerande detaljer om hur det nationalsocialistiska lokalsamhället fungerade och hur konstruktionen av det tyska nationalarvet passade det nazistiska bygget. Det märkliga var att denna tyskhetens kondensering fortsatte efter världskriget. Avideologiserad, men trogen den minutiösa konstruktionen av tysk medeltid, återuppstod staden och är idag återigen en av tysklands främsta turistmagneter.   

Vi går vidare i de smala gränderna. Alla charmade av korsvirkeshus, gotiska rådhus, ringmur och kyrkor. Det känns ändå lite för mycket.   

Ljus bland skyar

Kvällsöppet på auktionshuset innebär att du kan kliva omkring nästan ensam. Frånvaron av högljudda hälsningsceremonier, kindpussande och östermalmskonvention känns inte alltför betungande.

Fotorealismen håller i sig, inte mindre än fyra Karin Broos bjuds ut. Till det en 60-talare av Ola Billgren.

Billgren dog för drygt 10 år sedan men är ändå den svenska konstnär som mest förknippas med begreppet Nutida. Hans övergång på 70-talet från fotorealismen till ett mer abstrakt, subjektivt sökande, är idag en del av svensk konsthistoria. 80 och 90-talen ägnade Billgren åt att skapa drömska och skimrande bilder där moderna stadslandmiljöer eller klassiska ruinlandskap görs knappt förnimbara, dolda under beslöjande färgskikt. Ibland blir bilderna nästan rent abstrakta som när han letade efter ljus bland skyar eller i vattenkonst. En sådan bild återfinns bland utbudet även denna gång: Ljusfall i blått från 1989.

Åsa-Nisses sanna tryne

Centerns utspel om att låta fler städer i Sverige få möjlighet till trängselskatt är riktigt befängd. Djupare satt alltså inte Åsa-Nisseliberalismen! Förutom att snabbt dömas ut som idé av ledande trafikforskare, är frågan principiellt förkastlig. Trängselskatten är en av det senaste decenniets allra värsta ofrihetsreformer. Att allmänna nyttigheter ska vara fria och allmänt tillgängliga är en bärande princip i samhällskontraktet. Bara om en nyttighet är farlig eller uppenbart motverkar andra medborgares välfärd kan inskränkningar accepteras. Så är inte fallet vad gäller den s.k. trängselskatten. Trafikens hälsorisker kan minskas på andra sätt, kraftfull reglering av biltekniker t.ex., den så kallade samhälleliga kostnaden för trängsel, produktivitets och inkomst borfall, kan lindras med infrastruktursatsningar, lokaltrafikkapaciteten och ökad flexibilitet i stela avtalsvillkor på arbetsmarknaden. Det beklämmande med Alliansens senaste kräftgång är att den ideologiska dimensionen helt suddats ut. När hörde vi senast en borgerlig politiker på allvar prata om frihet? Det verkar som svensk borglighet helt anammat vänsterperspektivet att framtida miljöhot måste mötas med frihetsinskränkningar. Det verkar helt omöjligt att tänka sig att ökade valfrihet, större möjlighet att själv välja sin konsumtion, var man vill leva och arbeta, faktisk kan ge ett minskat ”miljöfotavtryck”? Kanske vår överkonsumtion beror på att vi av staten undanhålls den konsumtion av tjänster som skulle ge den uthållighet vi ovedersägligen behöver? Jag tänker på tjänster som grund- och vidareutbildning, omsorg, vård, vardagstjänster osv. Staten har sedan länge monopoliserat detta vad gäller konsumtionen, på leverantörssidan råder delvis valfrihet. Jag är övertygad att ökad frihet leder till ett hållbarare samhälle inte tvärtom som verkar vara dagens politiska konsensus agenda.

Expressionism i ekande salar

Häromdagen meddelades att konstnären Erland Cullberg dött. Det är hans konst jag tänker på när jag går genom Liljevalchs några dagar efter att utställningen med Jarl Ingvarsson öppnat. Det brukade heta att Cullberg inte hade några förebilder i svensk expressionism, men det är svårt att tro att inte Ingvarsson, som rimligen bör vara tjugo år yngre, inte haft Cullbergs färgflöde och frenesi någonstans i bakhuvudet. Annars är det väl neo-expressionister som Georg Baselitz som påverkat honom. Omskrivet är Ingvarssons beting att med nersända dukar och sponsrad färg, i rasande tempo ta fram en svit målningar med Strindbergsanknytning. Anstiftaren Lijevalchschefen Mårten Castenfors, visste nog att just Baselitz brukar säga att han påverkats av Strindberg. Men här handlar det mindre om bildkonstnären Strindberg och mer om bilden av Strindberg. Hursomhelst, resultatet är uderhållande, ojämnt och typiskt Jarl Ingvarsson. Hans gimmick att i all expressionistiskt färgyra utgå ifrån ett föremål, kommer igen här också. I de flesta målningarna kommer Strindberg höga stormhatt fram. Men i några av de tjugotal bilder I Strindbergssviten är det som han tröttnar på den artificiella kopplingen till Strindberg och för in en helt vanligt oljedunk, en sådan man köper på Statoil. Ganska roligt. Märkligt är dock hur få besökare det är denna helgeftermiddag. Salarna är i princip tomma. Har Stockholmarna tröttnat på färg? Kanske är Liljevalchs salar lika ödsliga som salarna på det äldreboende någonstas i Stockholms norra förorter vari Cullberg tvingades vistas den sista tiden, avtvingad sina färgtuber men alltjämt frenetiskt tecknande.

Obscurum in arcana

Det spöregnar och vi kämpar uppför trapporna till Piazza del Campidoglio när 14-åringen ska ges lite motvillig klassisk bildning. Lika bra att klämma museerna denna dag.

Lux in Arcana, ljus över hemligheter, så heter en utställning av påvens privata dokument på Capitolium Museet i Rom den här våren. Reklamskyltar är uppsatta i hela staden. Bland kejsarbyster och bronsvarginnor ligger ett antal handskrifter från Vatikanens sektreta arkiv i glasmontrar och berättar om kättarrättegångar, banbullor, schismer med världsliga härskare och ofelbarhetsdogmer. Inkommande korrespondens med egenhändiga namnteckningar av kändisar som Galileo, Napoleon och Abraham Lincoln, alla med texter drypande av falsk eller äkta underdånighet, kittlar det historiska intresset men ger också en rysning över alla århundraden av stolligheter.

En svenskanknytning finns här: Kristinas abdikationsbrev med alla riksdagsmännens sigill. Historien varför detta brev följde med till Rom berättas inte, men den kanske klarnar nästa år. Enligt DN ska nämligen abdikationsbrevet lånas hit 2013 och visas på Livrustkammaren.


Utställningen ger historiska ögonblicksbilder men naturligtvis inget problematiserade runt konsekvenserna av dessa hundra utställda dokument. Att Galileo fick upprättelse först år 2000, att påvens godkännande av Spaniens överhöghet av Sydamerika innebar utplånande av indianstammar, att Vatikanens mjäkighet under fascisttiden drabbade Roms judiska befolkning etc.

På flyget hem sitter Sveriges förste svenskfödde katolske biskop sedan reformationen några rader framför oss. En karmelitermunk som skrivit böcker om det ovedersägliga biologiska faktum att jungfru Maria födde obefläckad. Det finns fortfarande mycket att låta ”lux” flöda över.

Sydstatsnatt

Det är en ovanligt varm marskväll här i Charlotte, North Carolina. Vi sitter på en uteservering mitt i stadens downtown, eller uptown som innevånarna själva säger. Här möts några gator och bildar ett med amerikanska mått ganska trevligt centrum, även om de sju-åtta skyskraporna mest verkar vara ett utslag av storstadskomplex. Egentligen hade jag kommit hit för att besöka Bechtler Museum of Modern Art, men dagens arbetsmöten tog för lång tid och allt hade hunnit stänga. Nåväl, det räckte att ta en titt på den ett par år gamla museibyggnaden och klappa Niki de Saint Phalles kollosalskulptur Eldfågeln utanför entrén. Konstnärerna inne på museet har vi bättre verk av hemma i Stockholm.

Skymningen faller och skateboardåkarna på trottoaren gör spektakulära trick mot en stor pyramidformad sten ut mot gatan. När jag på hemvägen tittar närmare på den tillfälliga brädrampen, visar den sig påminna om att sydstatspresidenten Jefferson Davis på denna punkt höll sitt sista kabinettsmöte i april 1865 och till slut, omringad av nordstatsarmén, tvingades till att ge upp efter fyra år inbördeskrig. Davis var en ganska otäck figur som efter ett par års fängelse frikändes och sedan levde drygt 20 år som inofficiell symbol för ”the lost cause”, ständigt mottagen med hedersbetygelser och aldrig släppande sin åsikt om den svarta rasens underlägsenhet.

På andra sidan gatan står en färgad man utanför en stängd affär med en vit mugg i handen och sjunger gospels med kraftig stämma. Sydstatsnatten sluter sig i mörkret.

Årets Carnegievinnare 400 år försent

Carnegie Art Award kändes lite trött i år. Eller är det bara vårtröttheten allmänt som smittar av sig.

Vinnaren finländaren Marilas holländska blomsterstilleben i kollosalformat förvränger visserligen skalan på ett skickligt sätt men skapar inte det riktiga suget.

Andreas Eriksson verk var lite väl murriga och en besvikelse. Kanske dags att dra in strömmen igen.

Elaka barn i värsta Flugornas Herre - stil, är kanske fascinerande men inte särskilt upplyftande. Ändå är det kanske dessa bilder av en annan finne, Mäkilä, som fastnar denna marssöndag. En av bilderna ser ut att vara en elak travesti på Nils Bolmmérs sentimentala älvdans från 1850.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Är projekt konst?

Ai Weiwei på Magasin 3 i Stockholm väcker den gamla frågan om konst kan vara ett projekt eller projekt konst. Att skicka 1001kineser till Basel eller låta ett ett otal porslinsarbetare producera 10 ton små handmålade solrosfrön, är onekligen fascinerande projekt. När jag går igenom posten,hittar tidskriften Projektvärden, och slöbläddrar förbi artiklar om div projekt från den "proffesionella" världen, slås jag av att allt kan sannerligen bedömas olika beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Hur som helst är utställningen med världens idag kanske viktigaste konstnär sevärd.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Jacob Dahlgrens lek med blyertspennor

Jacob Dahlgren har varit med några år och presenterat sina verktyg, tumstockar och färdigtillverkade föremål, placerade i former och mönster. Hans lek med blyertspennor på årets konstmässa Market (på Konstakademien i helgen) är en av de verk som sticker ut när vi snabbt passerar genom utställningsalkoverna.

Market är kommersiellt javisst, men ett bra tillfälle att på ett par söndagstimmar uppdatera sig på vad som ställts ut på de viktigaste gallerierna den senaste tiden.

Le Corbusiers betong står pall

Jag slår till sist upp julklappsboken ”Under omprövning: En antologi om konst, kanon och kvalitet - Johan Lundberg (red) 2011” och kommer snabbt till Theodore Dalrymple text ”Den inhumane Le Corbusier”. Redan för ett ar år sedan publicerades texten i ett nummer av Axess Magasin och Theodore Dalrymple (pseudonym för den engelske essäisten Anthony Daniels) fick driva sin tes om Le Corbusier hänsynslöshet och okänslighet för bestående estetiska värden, som orsak till hans många misslyckade projekt. Som ensam text är essän kanske lite väl ensidig, är det verkligen modernismens fel att det gick snett med stadsplanering av citykärnor och förorter under andra hälften av 1900 talet?

Vid ett kort besök i Tokyo i slutet av förra året hann jag med att ta hissen upp de femtio våningarna till Mori Art Museum i Roppongi Hills Mori Tower. Då var jag lite besviken, eftersom den tillfälliga utställningen helt tillägnats en genomgång av Metabolismen, en arkitektonisk inriktning jag inte kände så väl och inte tyckte verkade spännande. Men det var svårt att inte fascineras av den ambitiösa genomgången av 60 och 70 talens japanska utopiska idéer om de moderna organiska statsbyggande. De biologiska referenserna bara som analogier, allt skulle skapas i stål och betong.

Viss tänkte jag på Le Corbusier och han galna ombyggnadsplaner av Stockholm när jag stod framför jättelika skisser över ett ombyggt Tokyo och stadsmiljöer som till och med fyller Tokyobuktens vattenyta. Inte mycket blev byggt dock, egentligen bara Nakagin Capsule Tower Building från 1972, som lustigt nog reste sig bara nått kvarter från mitt hotell, precis vid den upphöjda expressvägen mitt genom Tokyo Shimbashi.

När jag nu lägger julklappsboken om modernismens förräderi åt sidan, erinrar jag mig att i början av förra veckan (13/2) stod en liten notis i SvD att La Cité Radieuse, Le Corbusiers bostadskoloss i Marseille, hade eldhärjats. Nu verkade det inte vara så farligt, huset är stabilt (Le Corbusiers talade om sin "kära, trogna betong") och förgås inte så lätt av lite brandrök.