En Vandal hittar tillbaka

Längs den mördande tråkiga E4 sträckan genom skogarna söder om Vättern finns numera ett vattenhål, konsthallen Vandalorum. I sommar är dragplåstret Erik Dietman, ett passande val faktiskt.

Gustav Vasa började på ålderns höst kalla sig Vendernas konung, eller på latin rex Vandalorum. I och med det injicerade han en par svårartade missuppfattningar i svenskt regaliskt vokabulär, dels att venderna skulle syfta på folk vid södra östersjökusten - när han troligen avsåg finnar, och dels att venderna och vandalerna skulle vara samma folkgrupp. Nåväl, vandalerna hade själva av allt att döma definierat Skandinavien som sitt urhem, så varför inte förlägga detta urhem till det småländska höglandet tyckte en möbelhandlare i Värnamo och drog igång projektet Vandalorum. Sagt och gjort, nu reser sig ett par röda lador på ett fält vid motorvägen. Men det är roligare än det låter. Inne i husen har Erik Dietmans verk ställts samman i en första större utställning efter hans död 2002. Verken har inlånats från olika håll, från privata samlingar men också museer bl.a. känns hans inplåstrade stolar med varsitt ben utbytt mot en kaktus igen från Moderna Museet.   

Dietman rymde själv redan på femtiotalet från smålansskogarna till Paris och Nizza, levde rövare (det som på konstnärsspråk heter bohemliv) med Fluxus gänget, plundrade konsumtionssamhället på sina artefakter – plåstrade readymades och skapade ”trash art”, intog berusningsmedel och utförde ”performance” (svalde bl.a. gasbindor).  På något sätt ”kristnades” han till slut, tog emot ordnar och blev professor i skulptur.       

Hur var det då med vandalerna? Jo, de frigjorde sig från de mörka germanska skogarna på 400 talet, drog sig neråt Sydeuropa, slog sig ner i Nordafrika, bildade ett litet kungarike och försvann i slutet av 500 talet. Under deras korta storhetstid levde de rövare, plundrade Rom lite och var allmänt jobbiga, men mest tog de storögda till sig den borttynande romerska kulturen, blev kristna och gifte sig med inhemska kvinnor. Den bysantinske historikern Prokopius beskriver detta i sin bok ”Vandalkrigen” (översatt av Sture Linnér 2000).  Särskilt mycket okynnesbrottslighet – vandalism - ägnade de sig troligen inte åt, det ryktet hade Voltaire spritt ut på 1700 talet.  

Kanske var Dietman en äkta vandal, tänker vi när bilen susar vidare genom skogen.