De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n
visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt
rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den
läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors
sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle
starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med
arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag
kommer fortfarande ihåg känslan.
 |
| Egyptiska museet i Kairo |
Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens
guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund
hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde
sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i
nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet
mästerverk.
Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de
kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal
och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu
många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.
Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i
ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska
artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.
I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en
rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser
om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna
har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget
utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in
till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.
Antalet föremål överväldigar men utställningarnas
usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en
sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.
Några av salarna är helt tomma och
jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar,
gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar