Det är en ovanligt varm marskväll här i Charlotte, North Carolina. Vi sitter på en uteservering mitt i stadens downtown, eller uptown som innevånarna själva säger. Här möts några gator och bildar ett med amerikanska mått ganska trevligt centrum, även om de sju-åtta skyskraporna mest verkar vara ett utslag av storstadskomplex. Egentligen hade jag kommit hit för att besöka Bechtler Museum of Modern Art, men dagens arbetsmöten tog för lång tid och allt hade hunnit stänga. Nåväl, det räckte att ta en titt på den ett par år gamla museibyggnaden och klappa Niki de Saint Phalles kollosalskulptur Eldfågeln utanför entrén. Konstnärerna inne på museet har vi bättre verk av hemma i Stockholm.
Skymningen faller och skateboardåkarna på trottoaren gör spektakulära trick mot en stor pyramidformad sten ut mot gatan. När jag på hemvägen tittar närmare på den tillfälliga brädrampen, visar den sig påminna om att sydstatspresidenten Jefferson Davis på denna punkt höll sitt sista kabinettsmöte i april 1865 och till slut, omringad av nordstatsarmén, tvingades till att ge upp efter fyra år inbördeskrig. Davis var en ganska otäck figur som efter ett par års fängelse frikändes och sedan levde drygt 20 år som inofficiell symbol för ”the lost cause”, ständigt mottagen med hedersbetygelser och aldrig släppande sin åsikt om den svarta rasens underlägsenhet.
På andra sidan gatan står en färgad man utanför en stängd affär med en vit mugg i handen och sjunger gospels med kraftig stämma. Sydstatsnatten sluter sig i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar