Värmdö i augusti

Det blixtrar och dundrar, regnet vräker ner, men så – solen letar sig fram och värmer den förskräckta skara kulturtanter, unga par och medelåders turister, som kurat på däck till den lilla skärgårdsbåt som tar oss till Värmdö och Artipelag. Om sommarvädret är dramatiskt står det i kontrast till den stillsamma och solenna stämning som råder framme i den nya privata konsthallen, väl gömd i skärgårdsskogen. Vi förvånas över husets inre volymer imponeras av ambitionen i de utställningar som visas.

Mottagandet av denna konsthall, och kommentarerna vid invigningen i juni, har varit skrattretande njugga. Kultursidor, i tidningar av alla politiska schatteringar, har försökt överträffa varandra i infama kommentarer om ägarens megalomani, överetableringen av gallerier för medelklassen, inslaget av kommers med försäljning av barnselar i shoppen och projektets privata karaktär i synnerhet. Några skribenter har till och med blivit så upphetsade att de förutspått en snabb undergång och nedläggning.        

Nu är grundaren och finansiären Björn Jakobson erkänt svår att jobba med och kanske därför inte helt lätt att tycka om. Den ursprungliga arkitektbyrån åkte ut med huvudet före och även andra entreprenörer vittnar om tuffa möten och utskällningar. Men är det så konstigt, går det inte att förstå hur en åldrande man, van att bestämma, vill ha allt ordentligt gjort?

Hur är det med utställningarna då? Jo, Candida Höfers fotografier fascinerar. Hennes signum är kristallklara, skuggfria bilder av miljöer skapade av människor men nu i bild kusligt tömda på mänskligt liv. Hon har fotat från zoologiska trädgårdar där djuren på ett sorgligt men komiskt sätt ser helt felplacerade ut i mänskligt skapade futuristiska miljöer (se pingvinerna tex), från de vackraste biblioteken världen över osv. Men det som fastnar vid det här tillfället är hennes bilder från konstsamlares hem världen över. Mellan 2004 och 2007 åkte Höfer runt i världen och fotade konceptkonstens nestor On Kawaras konst på plats i hemmen hos de samlare som innehar Kawaras mest berömda verk, datumtavlorna. Sammantaget blir även denna svit komisk eftersom dessa hem utspridda över jorden, ser likadana ut. Avskalade och minimalistiska.     

En annan fotgraf, Maria Miesenberger, har lagt kameran åt sidan och visar sina retuscherade figurer i verkliga livet, som skulpturer, uppflugna på pelare, på taket och ute i naturen runt konsthallen.  

Det är som sagt, inte särskilt mycket folk och när vi tar oss en matbit i det eleganta restaurangen kommer Björn Jakobson själv in och ger källarmästaren en order:

-          Ta genast fram ett menyförslag som vi kan kombinera med båtresan, båten kan inte gå tom på kvällen. Rapportera till mig imorgon.  

Vi får hoppas att ägaren ansträngningar lönar sig, det är han värd.