Häromdagen meddelades att konstnären Erland Cullberg dött. Det är hans konst jag tänker på när jag går genom Liljevalchs några dagar efter att utställningen med Jarl Ingvarsson öppnat. Det brukade heta att Cullberg inte hade några förebilder i svensk expressionism, men det är svårt att tro att inte Ingvarsson, som rimligen bör vara tjugo år yngre, inte haft Cullbergs färgflöde och frenesi någonstans i bakhuvudet. Annars är det väl neo-expressionister som Georg Baselitz som påverkat honom.
Omskrivet är Ingvarssons beting att med nersända dukar och sponsrad färg, i rasande tempo ta fram en svit målningar med Strindbergsanknytning. Anstiftaren Lijevalchschefen Mårten Castenfors, visste nog att just Baselitz brukar säga att han påverkats av Strindberg. Men här handlar det mindre om bildkonstnären Strindberg och mer om bilden av Strindberg. Hursomhelst, resultatet är uderhållande, ojämnt och typiskt Jarl Ingvarsson. Hans gimmick att i all expressionistiskt färgyra utgå ifrån ett föremål, kommer igen här också. I de flesta målningarna kommer Strindberg höga stormhatt fram. Men i några av de tjugotal bilder I Strindbergssviten är det som han tröttnar på den artificiella kopplingen till Strindberg och för in en helt vanligt oljedunk, en sådan man köper på Statoil. Ganska roligt.
Märkligt är dock hur få besökare det är denna helgeftermiddag. Salarna är i princip tomma. Har Stockholmarna tröttnat på färg? Kanske är Liljevalchs salar lika ödsliga som salarna på det äldreboende någonstas i Stockholms norra förorter vari Cullberg tvingades vistas den sista tiden, avtvingad sina färgtuber men alltjämt frenetiskt tecknande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar