Ett scenario som inte kommer inträffa

År 2013: Grävskopor börjar gräva ut högen vid Haga norra. Schaktmassorna silas metodiskt och 1700-tals kakelugnar, 1600-tals sandstensportaler och 1800-tals taktegel samlas upp och sorteras. Nu ska detta restaureras och återställas på plats för att pryda de återskapade husen och fasaderna nere på norrmalm.

Samtidigt i city börjar byggställningar resas mot bankhusen runt Sergels Torg och Malmskillnadsgatan. Slitna plåt- och glasfasader börjar monteras ned. Kulturhuset rivs delvis och Sergels torg och Brunkebergstorg möts äntligen. De utrymda gamla bankhusens innanmäten börjar anpassas till bostäder, småskaliga kontor och affärslokaler. Byggnadsantikvarier och skickliga hantverkare arbetar intensivt med sina mödosamma arbeten att återskapa några av de mest intressanta fasaderna längs de sargade citystråken.

Något år senare flyttar de första boende in i sina lägenheter och byggnadsställningarna rivs och blottlägger 1700-tals fasader blandat med småskalig men nyskapande modern arkitektur. Stockholm vinner pris för sin cityomdaning. 

Orealistisk eller? Egentligen inte. En stor förändring pågår delvis i det tysta i Stockholms city, banker och myndigheter effektiviserar sina verksamheter, de gamla lokalerna blir för stora. Fastighetsägarna räknar bekymrat på lönsamhet och ombyggnadsbehov. Det är nu ett lysande tillfälle att återställa det som en gång raserades. Görs ingen nu restaureras befintliga byggnader hjälpligt och nästa tillfälle dyker inte upp på femtio år eller så. Men var hörs opinionen?   

Planerna på en omfattande cityomdaning i Stockholm drogs upp redan på trettiotalet. Snart efter kriget drog allt igång.  En speciallag, Lex Norrmalm, infördes 1953 som gjorde det enklare för staden att expropriera fastigheter som förberedelse för större stadsplaneregleringar. Äganderätten vägde lätt dessa år då socialdemokratiska borgarråd drev igenom skövling av 17–1800-tal bebyggelsen på norrmalm. En av de bärande idéerna var att låta privata byggherrar resa husen men upplåta den exproprierade marken mot tomträttsavgäld. Nu efter dryga femtio år har systemet havererat: staden ser avgälden som en trygg och säker intäktskälla (bara för citytomterna handlar det om flera hundra miljoner kronor årligen) medan höga avkastningskrav hos fastighetsägarna gör kostnaden till ett hinder för det som är mest eftertraktat idag, ombyggnad och omvandling till det som staden en gång var; en levande miljö med bostäder, arbeten och affärer. Intresseorganisationen Fastighetsägarna dundrade häromdagen, apropå den nyligen framlagda Tomträttsutredningens förslag om höjning av den s.k. avgäldsräntan: - Förr var det bra att Stockholms stad ägde marken men nu har tomträttsinstitutet fått motsatt verkan och begränsar investeringsviljan. Idag motverkar därför tomträttsinstitutet den fortsatta utvecklingen av Stockholms innerstad.  

Om politikerna vill kan en sannolikt en överenskommelse komma till stånd som skulle få stor betydelse för gestaltningen av nedre norrmalm de närmaste åren. Sälj av mark och styr hur ombyggnad och nybyggnad ska ske med höga krav på arkitektur och konstnärligt värde. Ställ krav på mångfald av verksamheter och upplåtelseformer. Framför allt: hemfall inte till 60-tals nostalgi på grund av historielöshet eller vänsterkramande av de eländiga miljöerna runt Sergels torg. Sätt upp plaketter med borgarråden Helge Berglund, Hjalmar Mehr och Joakim Garpe profil och namn så deras illgärningar inte glöms.

 

Men finns viljan? Finns opinionen?