Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda
rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från
Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms
skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är
det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de
tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.
Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en
tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten
för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och
fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt
återigen begär förtroende i samhället.
Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga
själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi
går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss,
ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt
var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum
till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar