En färsk svensk historia

När Sofia Arkelsten intervjuades av Dagens Nyheter i oktober, yttrade hon sig obetänkt om Moderaternas historia. För det fick hon utstå hån, elakt men kanske berättigat. Hon hade sannolikt sluppit alla skämt om hon lusläst statsvetaren Tommy Möllers senaste utgåva av sin ”Svensk politisk historia - strid och samverkan under tvåhundra år”.

Boken är en skolbok förvisso, men lättläst och genom att vara uppdaterad fram till Juholt fadäser och miljöpartiets självsäkra nya språkrör, den färskaste genomgången av modern svensk politik. Tommy Möller, som om något får anses borgerligt färgad, ger en nyanserad översikt av demokratiseringen, parlamentarismen, folkhemspolitiken och samförståndsandan. Här och där med djupdykningar exempelvis med en intressant problematisering runt den socialdemokratiska hegemoniska samhällsmodellen som i hör grad fortfarande gäller. Här skiljer sig Möller från det tidigare ingångsverket till svensk politisk historia, s-märkte Stig Hadenius ”Svensk politik under 1900-talet” som är mer kronologisk och beskrivande av de yttre skeendena.

Möllers bok avslutas med att peka på två intressanta trender eller utmaningar, inför det närmsta decenniet: dels framväxten av en ”livsstils-politik” där individerna själva vill definiera sina livsvillkor, dels mångkulturalism (eller kulturell globalisering) som kontrast till den svenska identitetspolitiken med neutralitet och folkhemstanken i centrum.

Ett namn som saknas i beskrivningen av den framväxande demokratiseringen under 1800-talet är frihandelsförespråkaren Johan August Gripenstedt. Denne tidige finansminister som var en av hjältarna i Johan Norbergs imponerande ”Den svenska liberalismens historia” från 1998, förtjänar ett omnämnande då hans avskaffande av tullar banade väg för en modernisering och en enastående hundraåring samhällsutveckling fram till 1970-talet. Vår nuvarande finansminister lär också sörja: Gripenstedt hänger nämligen porträtt i Borgs tjänsterum.

Att döda en ek

När jag var liten och följde med mina föräldrar på bilresor genom staden (och trafikregleringarna på Östermalm tvingade trafiken bort längs hela Strandvägen och upp längs den ensliga Oxenstiernsgatan) brukade far hojta vid ratten att vi skulle beundra den ensamma och urgamla eken mitt i gatan. ”Den har stått där mycket längre än staden funnits” brukade han säga, och tillade alltid ”fundera över vad det trädet har sett!”

Nu ska trädet bort, har några trädförståsigpåare på gatukontoret bestämt: - ”Det är sjukt och utgör en fara för trafik och person”. Boende runtom lär protestera förgäves. Dessutom har politikerna utlovat en värdig viloplats för det styckade trädet, vid Kaknäs invid hundkyrkogårdens helgd!

Trädens och skogens kulturhistoria beskrivs elegant i Simon Schamas bok ”Skog - Landskap och minne”, 1997. Där kan man bl.a. bli påmind om att eken alltid intagit en särställning i nordeuropeisk mytologi från berättelsen om hur Herman hukar bland Teutoburgerskogens skyddande ekstammar till hur eken får sin slutgiltiga symboliska plats i vårt gemensamma medvetande genom Caspar David Friedrich centrala verk “Eiche im Schnee” från 1828. Vår kärlek till eken ligger nog i att den på våra breddgrader är så ovanlig. De flesta exemplaren runt Stockholm är planterade och under århundraden var åverkan på ek belagt med strängt straff, upprepad förbrytelse straffades med döden. Något sådant öde lär inte drabba Radiohusekens banemän. Det främsta syftet med röjningen är nog att bereda väg för nya spårvagnen om några år.

Vad finns kvar efter tjugo år?

Solen skiner visserligen denna oktoberdag i Dubrovnik, men turistsäsongen verkar gå mot sitt slut och kyliga vindar drar in från adriatiska havet. Några kroatiska damer passar i alla fall på att ta sommarens sista glass vid stadsporten. Väl innanför murarna går vi över blanka stenlagda torg och genom trånga gränder och slås av att staden är vacker men verkar lite konstgjord, lite för pittoresk. När jag erinrar mig det sena nittonhundratalets historia minns jag varför - mycket av det vi ser är nyrenoverat och vissa hus är helt återuppbyggda på senare år.

Under tre månader, med start den 1 oktober 1991 - för ganska precis 20 år sedan, föll granater över Dubrovnik. Den dåvarande serbiskstyrda jugoslaviska armén och deras kumpaner, de montenegrinska paramilitära styrkorna, hade placerat ut artilleri på bergshöjderna ovanför den lilla befästa medeltidsstaden och siktade på renässanspalats och barockkyrkor. De materiella skadorna var stora och det mänskliga lidandet blev enormt med hundratals civila dödsoffer.

Titoregimen hade redan på tidigt 70-tal demilitariserat södra Dalmatien för att locka turister, varför Dubrovnik var en helt försvarslös inför angrepp. Hela regionen försvarades av 700 kroatiska milismän beväpnade med karbingevär. Mot denna styrka ställdes 30 000 man och artilleriförband understödda av marina styrkor. Efter tre månader hade den internationella opinionen reagerat och Belgrad drog tillbaka styrkorna.

Men det mänskliga lidandet skulle pågå ytterligare en tid, dock inte lika synligt för världen. Över bergskammen och någon timme inåt landet ligger Mostar och här skulle kroaterna några månader senare ta en fruktansvärd hämnd på den bosnienserbiska befolkningen.

Jag undrar vad damerna tänker där de sitter med sina glassar. Vad finns kvar efter tjugo år?

De behövs som påminner

I SvD recenseras Per Ahlmarks nyligen utgivna självbiografi, ”Gör inga dumheter medan jag är död!” ganska njuggt. I DN med sympati och i vänsterpressen med tystnad. Ahlmark väcker tydligen fortfarande känslor.

I mitten av 70-talet blev Per Ahlmark mina föräldrars politiska hopp. Alla västsvenska akademiker var folkpartister och Ahlmark var den som skulle stå för intellektualism och liberala värderingar i det uppseglande borgerliga regeringsalternativet. En Palme utan socialism, cynism och dolda agendor.

När Ahlmark återkom i början av 90-talet, nu som skribent, med boken ”Vänstern och tyranniet” var det lite som att han blev min hjälte också. Trots att ett decennium då hade passerar efter den mest galna politiska eran i Sverige, hade inte de i den fortfarande upphöjda kulturvänstern, de kända diktaturkramarna och ”tredje ståndpunkten”-anhängarna, offentligt konfronterats med sina stolligheter. Inte förrän Ahlmark ställde dem i rampljuset, namngav dem och la fram övertygande bevisföring.

Ahlmark kan inte tiga när han stöter på nuvarande eller tidigare anhängare av nazism, kommunism eller andra våldsläror. Han menar att enskilda offentliga personer med anspråk på att bli hörda i debatten, inte ska få gå in i glömska utan att deras gamla förbrytelser (dvs anammande av odemokratiska ideologier) ska uppmärksammas, om och om igen. Och frågan är om inte det är den enda rätta hållningen.

Fotorealism i guldhus

När vi närmar oss Sven-Harrys konsthall i Vasaparken gnistrar fasadens guldplattor provocerande i septembersolen. Terrassen utanför ingången är inte klar ännu och vi kisar upp mot balkongerna för att förstå hur de som nådigt tilldelats lägenheterna i huset har det.Härom veckan öppnade en utställning med Karin Broos i konsthallen. Och nu är vi nyfikna både på utställningen och huset.

Sedan sextiotalet har fotorealismen eller superrealismen, i Sverige haft sina ups and downs: Ola Billgren övergav den, John-E Franzén har fortsatt, och Karin Broos är väl den nuvarande svenska stjärnan i genren. Länge fanns en tydlig skepsis bland kritiker gentemot fotorealismen; inte tillräckligt radikalt, allt för nära det lättsmälta osv. Själva idén, att utgå ifrån ett fotografi, har Broos helt anslutit sig till, och hennes motivkrets är fokuserade på familjen, vardagligheten och kvinnor vid vatten (helst mörka värmländska insjövatten i eftermiddagssol).

Sextitalets amerikanska fotorealism utvecklades ur popkonsten och tog delvis avstånd från 30-talets ”american realism”, med Hopper som främsta representant. Men Karin Broos har som jag ser det ett drag av Hopper, särskilt hennes gruppmotiv. Realistiska med ändå drömska, överjordiska. Hennes vattenytor och vågskvalp har dessutom mycket Gustaf Fjaestad och förra sekelskiftet, över sig.

Broos fick vänta länge på sitt konstnärliga erkännande och kanske är superrealistisk konst fortfarande halvskumt i vissas ögon. Talande nog har vi sällskap i hallen av Axess Johan Lundberg, som härom året retade gallfeber på kulturvänstern med sin kulturkonservatism och vilja till återupprättande av figurativ konst. Han nickar belåtet.

tendensiösa nyhetsinslag

Om man, som jag, är storkonsument av svensk nyhetsförmedling via, radio, TV, tryckta och nätpublicerade tidningar, är det lätt att flödet gå in relativt oreflekterat. Det blir en slentrian där informationen ibland skapar rörelse, men oftast endast noteras i medvetandet för stunden. Det är inte alltid vi orkar heller, reflektera, analysera och problematisera nyhetsflödet.

Ett av de mer tendensiösa nyhetsinslagen på länge, presterade Rapport igår, måndagen den 4 juli. Med introduktionen - ”intresset för ett femte jobbskatteavdrag verkar vara svagt bland stora grupper” – presenterades ett inslag från ett äldreboende i Visby. En undersköterska intervjuades och gav uttryck för allmän skepsis inför skattesänkningar, hon återkom senare med påståendet att hon aldrig sett någon effekt av jobbskatteavdraget eller ens för egen del kunnat se någon utökad disponibel inkomst (dvs. ”inte sett några mer pengar”). Mellan inslagen med undersköterskan fick en ombudsman från Kommunal, som av en händelse var på arbetsplatsbesök, lägga ut texten om det provocerande i att överväga ytterligare skattesänkningar med argumentet att det femte jobbskatteavdraget bara gav 100 kr per månad till Kommunals grupper. Med alla rimliga sätt att räkna på vad en deltidsanställd undersköterska ska ha höjt sin disponibla inkomst med under de senaste åren, förhöjd a-kasseavgift medräknad, rör det sig om i storleksordningen 1200 kr i månaden. Ingenstans redovisas i inslaget varifrån påståendet om de” stora gruppernas svaga intresse” skulle kunna beläggas. Nyhetsinslaget redovisar naturligtvis inte en nyhet utan pekar på ett ställningstagande i en fråga, en sidas åsikt i en politisk strid.

En nyhet som ovan kan lätt konsumeras oreflekterat. Och tänk om det är meningen!

Att vinna första pris

Det hade varit nått, att ha vunnit SAK’s förstapris 2002. (Under alla år sedan min far först gav mig ett medlemskap, måste vara 20 år sedan nu, har jag inte vunnit så mycket som ett vykort!)

Nåväl, jag är inte bitter för det utan snarare upprymd när jag står på auktionshusets sista visningsdag framför Rolf Hanssons "Runtom trappa VIII" från 2002. Just denna är en av de mest färgflödande och fascinerande varianterna på Hansons trappmotiv. Andra versioner har snurrat runt på den svenska konstmarknaden under det senaste decenniet och priserna har trissats upp, men ”VIII” är den bästa!

Den välkända referensen till Carl Fredrik Hills ”Trappgata i Montigny-sur-Loing” från 1876, är lite speciell för mig eftersom jag för tio år sedan flera gånger passerade just den trappan. Vi besökte en släkting som då var, liksom Rolf Hansson tidigare varit förmodar jag, stipendiat på Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing. Bara några kilometer nedströms den sömniga hålan Grez, låg den obetydligt större och något lite livligare Montigny och dit cyklade vi ofta. Trappgatan, som finns kvar men nu är omgärdad av stenhus på bägge sidor, var synnerligen oansenlig, grå, skuggig och helt enkelt en passage att undvika. Så mycket mer förundrande att Rolf Hanson kunnat skapa denna lysande barockmålning utifrån ett sådant motiv!

Att "Runtom trappa VIII" var SAK’s förstapris 2002, behöver jag väl inte tillägga.

80-talet och Södermalm

Det tar tid att lyssna på en ljudbok, längre än att läsa texten. Ändå säger Alberto Manguel i ” En historia om läsning” att vi fram till medeltiden alltid läste en text högt för oss själva för att kunna tillgodo göra oss den. Och, om man som jag av ekonomiskt sinne (eller är det bekvämlighet?), lyssnar på stadsbibliotekets exemplar, får man dessutom nöja sig med de årsgamla böckerna. Med andra ord: jag ligger alltid lite efter. Nåväl, gäller det god skönlitteratur och kan jag göra åtminstone något lite nyttigt samtidigt spelar det mindre roll.

Den senaste tiden har Klas Östergrens ”Den sista cigarretten” strömmat ur mina hörlurar under promenader, tågresor och vardagliga stunder såsom skjortstrykning. Boken kom ut 2009 och fick uppmärksamhet främst som ett inlägg i en pågående konstdebatt även om Östergren förnekade det syftet. Debatten rörde det gamla vanliga; vad är konst? Och hur långt kan man gå för att skapa konst? (Trots att detta bara var knappt två år sedan känns de då aktuella fejkade självmordspsykoserna på broar och videofilmade tunnelbanetrashing’ar som allt hände för mycket länge sedan.) Men Östergrens bok är samtidigt en mästerligt berättad historia med udda men trovärdiga figurer och precisa tidsmarkörer och referenser till ett flytt 80-tal.

I Östergrens ”Gentlemen” (1980), som jag faktiskt också lyssnade på tidigare i år och därmed återupplevde efter nästan 30 år, utgör bröderna Morgans lugubra lägenhet vid Hornsgatan huvudscenen. Därmed finns en länk till en annan ljudbok jag lyssnat till denna vår, ”Hornsgatan”. Ernst Brunner har satt hela gatan i fokus i boken som faktiskt utkom bara någon månad före ”Den sista cigarretten” . Brunner tog även ett större grepp vad gäller ambitionen med sitt verk, med en yvig konstnär i fokus och med infernaliska beskrivningar av tidens löjeväckande ritualer och politiska korrekthet. Kort sagt en Röda Rummet för 00-talet.

Det tar alltså tid att lyssna, men det är kanske lite av njutningen.

Våren kommer?

Kikade efter tranor vid Tåkrern idag, men såg inga. Men några hundra meter ut på isen, med Ombergs blå kam som fond, satt en havsörn. Vinterns ansträngningar med att lägga ut rådjur och småvilt till örnarna har tydligen givit resultat. Över isen och fjolårets gula vass hördes sånglärkan. Våren är på väg.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Livshjulet i Härkeberga

Till allas förvåning är dörren in till vapenhuset i Härkeberga kyrka ställd på vid gavel denna senvintersöndag. Någon verksamhet eller levande själ, syns däremot inte någonstans.

Den tinande snön reflekterar den lågt stående solen och lyser upp vapenhusets innerväggar. Här inne återfinns en av Albertus Pictors mest välkända kalkmålningar, Livshjulet som också är ett av hans återkommande motiv . Festlig och expressivt påminner bilden oss ännu efter 530 år om livets bräcklighet.

I hotellrummet i Borlänge har jag kvällen innan stirrat på en solkig reproduktion av ett välkänt 200 årigt kurbitsmotiv: livstrappan. Den bilden hade naturligtvis samma funktion, att visa på livets gång och obeveklighet.

Men söker jag på nätet på ”livshjulet” hittar idel livscoach mumbo-jumbo. En hemsida säljer till och med ett eget verktyg för att hantera stress genom meditation och mindfulness. Glada kunder vittnar: ”Livshjulet är ett jättebra verktyg för att göra en check över hur jag har det i livet just nu.”

Vårt intresse för livshjulet upphör inte.

Skogsbesök i södra Dalarna

Plötsligt öppnar sig skogen i den ganska dystra Bergslagsnaturen , och Garpenbergs herrgårds lejongula fasad gnistrar till i marssolen. Ganska möra i kroppen efter skidåkningen, känner vi oss nöjda över att till slut hittat fram och ser fram emot lite mat. Den pampiga nyklassicistiska byggnaden ritad av Carl Christoffer Gjörwell och uppförd 1801, är numer hotell och konferensanläggning.


Den här fredagen är vi ensamma gäster men värdinnan gör sitt bästa för att vi inte ska känna oss övergivna, skruvar upp ljudet på CD spelaren med klassiska stycken i muzaktappning och tänder levande ljus i de flesta av paradrummen som förberedde hon en spiritistisk afton.

Jag hittar ett porträtt av husets byggherre, Salomon von Stockenström, hängande över en hiskelig soffa och surfar fram lite uppgifter över nätet (100-åringen Nordisk Familjebok brukar oftast kunna ge besked). Salomon visade sig ha varit en driftig person: reste runt i Europa och tog hem järnframställningsmetoder, startade eget bruk, tjänar pengar, låter sig adopteras av sin farbror för att få sitt namn och var aktiv som riksdagsman 1809 med egna radikala idéer om tvåkammarriksdag femtio år innan ståndsriksdagens avskaffande.

Under 1900-talet var Garpenbergs herrgård jägmästarskola, men nu kämpar de med att locka till konferenser. Dagen innan hade Stora Enso tagit dit sina viktigaste kunder från Philip Morris, pappersbruket några mil söderut gör nämligen förnämligt cigarettpapper för export över världen. Dessvärre råder rökförbud i hela herrgården.

Dagen därpå styr vi söderut och skogen sluter sig återigen bakom oss. Garpenberg var väl värt ett besök.

Textkonst på Market

Konceptkonstens nestor On Kawara började redan på 60-talet måla text på duk, oftast ett datum och namnet på en plats som för att frysa ögonblicket. På helgens gallerimässa Market på Konstakademin, finns flera exempel på liknande hantering av text som konst.
Islänningen Birgir Andrésson gjorde flera textarbeten där ett ord, ett citat eller en titel, ger en signal om ett sammanhang. Titeln på Fritz Langs 30-tals film Dr Mabuses testamente, t.ex.
En svit målningar anspelar på finanskriser och avslöjar de tomma orden i företagen årsredovisningar genom att reproducera dem mot grälla bakgrundsfärger.
Lukas Göthman målar också text. Meningar, ord och bokstävers som smått smått upprepas, speglas och flyter iväg.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Vision om framtiden?

Tidningarna meddelade före julhelgen att Socialdemokraterna nu opinionsmässigt låg på de lägsta nivåerna uppmätta med moderna metoder. Statsvetaren Ulf Bjereld lät veta att opinionsläget kan komma att falla ner till 25 % där han ser en stödnivå - ”detta är storleken på gruppen kärnväljare”. Givet att Socialdemokratin befinner sig i ett ledarlöst tillstånd och att opinionsläget fortfarande präglas av valresultatet för tre månader sedan, kan man ändå undra om inte den socialdemokratiska politiska hegemonin äntligen är bruten.

Men jag vet inte. Trots landsfaderliga uttalanden i presskonferenser om terroristhot, jultal från Skansen och tidningsintervjuer i mellandagarna, förmedlar inte statsministern och regeringssidan någon särskilt vision om framtiden. Känslan av förvaltning och ”sitta still i båten” mentalitet känns olustig just nu tycker jag. Den politiska borgerligheten saknar som jag ser det tankar, idéer och ambitioner inom områden som på lite längre sikt, bortom budgetmål, ipred lagar ersättningsnivåer, kommer vara avgörande för hur vi vill ha vårt land: Utbildningen av de yngre och livskvaliteten för de äldre. En socialdemokratisk tanke som nämligen ligger fast och inte förändrats nämnvärt är idén om att vi ska befinna oss på den absoluta toppnivån i världsrankingen av skatteuttag och att stora delar av våra livsprioriteringar ska vara hänvisade till och styrda av offentlig konsumtion.

Efter en december med sedvanliga konsumtionsrekord av LED TV, pek-mobiler och Thailandsresor, ett genomsnittligt hushåll beräknas lägga 10 000 kr extra på konsumtion runt jul, är det helt obegripligt hur vi kan acceptera att vi som medborgare är fråntagna rätten att på samma sätt konsumera en god utbildning för våra barn och en värdig vård av våra äldre. Eller för den delen, försäkra oss själva om en värdig ålderdom när vi inte längre kan ta hand om oss själva av ålder eller sjukdom.

Valfriheten att välja utförare av vissa kommunala tjänster kan möjligen ha effektiviserat den offentliga produktionen av dessa tjänster men har inte inneburit några avgörande skillnader i kvalitet eller utförande.

Skolklasserna är om möjligt större idag än för trettio år sedan när jag gick i grundskolan (empiri), kunskapsambitionerna lägre (min egen bedömning) och idén om att fostra nya generationer av kunniga, nyfikna och goda samhällsmedborgare verkar ha lyckats måttligt. En internationellt gångbar högre utbildning verkar vara helt nödvändig att skaffa sig utomlands.

Men den stora skammen är ändå hur vi hanterar äldre i landet. Och då menar jag de äldre med stora vårdbehov. Hemtjänst fungerar ju helt enkelt inte. Äldreboenden är förvaringsplatser och för de anhöriga är det ett ständigt argumenterande med okunniga och missnöjda kommunala biståndsbedömare.

Det måste ske en förändring av synen på hur vi prioritera vår konsumtion. Vi måste kunna avstå från något, t.ex. köksrenoveringar eller asienresor, för att prioritera något annat, t.ex. att barnen garanteras en god utbildning eller att försäkra oss om en värdig ålderdom med ett eget boende något större än en fångcell, hyfsad mat och en vardag som inte består av väntan, påslagna teveapparater, och nedbäddningar vid femtiden.

nyårsläsning

I hyllan hemma står två böcker under allmän historia: Guns, Germs, and Steel: The Fates of Human Societies (övers. Vete, vapen och virus) av Jared Diamond och The Wealth and Poverty of Nations (övers. Nationers välstånd och fattigdom) av David Landes. Bägge böckerna utkom för lite drygt 10 år sedan och den förstnämnda var betydligt mer lättläst än den senare vad jag minns. Böckerna söker förklara varför vissa länder och kulturer, främst de västerländska, har nått större välstånd än andra. Bägge författarna använder sig av breda genomgångar och långa historiska tillbakablickar för att driva sina teser: Diamond – att geografin, den omgivande miljön är förklaringen och Landes – att kulturella och politiska förutsättningar var avgörande.

Jag har just hemkommit från bokhandeln med ytterligare ett försök till förklaring av detta inte helt lättförklarliga fenomen, att västerlandet under de senaste decennierna dominerat världen. Boken heter Why the West Rules - For Now: the Patterns of History and What They Reveal About the Future, och är skriven av den engelske Stanfordprofessor Ian Morris. Det nya ska vara att författaren även ägnar en hel del tid åt att diskutera tänkbara framtida scenarion sprungna ur historiens lärdomar. Boken ska nu bli min nyårsläsning ett tag framåt. För den intresserade finns en YouTube-föreläsning av författaren här.

Dessutom ska jag skaffa decembernumret av Axess där det ska finnas en recension av Dick Harrison. Jag får återkomma med reflektioner när jag läst lite mer.