De behövs som påminner

I SvD recenseras Per Ahlmarks nyligen utgivna självbiografi, ”Gör inga dumheter medan jag är död!” ganska njuggt. I DN med sympati och i vänsterpressen med tystnad. Ahlmark väcker tydligen fortfarande känslor.

I mitten av 70-talet blev Per Ahlmark mina föräldrars politiska hopp. Alla västsvenska akademiker var folkpartister och Ahlmark var den som skulle stå för intellektualism och liberala värderingar i det uppseglande borgerliga regeringsalternativet. En Palme utan socialism, cynism och dolda agendor.

När Ahlmark återkom i början av 90-talet, nu som skribent, med boken ”Vänstern och tyranniet” var det lite som att han blev min hjälte också. Trots att ett decennium då hade passerar efter den mest galna politiska eran i Sverige, hade inte de i den fortfarande upphöjda kulturvänstern, de kända diktaturkramarna och ”tredje ståndpunkten”-anhängarna, offentligt konfronterats med sina stolligheter. Inte förrän Ahlmark ställde dem i rampljuset, namngav dem och la fram övertygande bevisföring.

Ahlmark kan inte tiga när han stöter på nuvarande eller tidigare anhängare av nazism, kommunism eller andra våldsläror. Han menar att enskilda offentliga personer med anspråk på att bli hörda i debatten, inte ska få gå in i glömska utan att deras gamla förbrytelser (dvs anammande av odemokratiska ideologier) ska uppmärksammas, om och om igen. Och frågan är om inte det är den enda rätta hållningen.