80-talet och Södermalm

Det tar tid att lyssna på en ljudbok, längre än att läsa texten. Ändå säger Alberto Manguel i ” En historia om läsning” att vi fram till medeltiden alltid läste en text högt för oss själva för att kunna tillgodo göra oss den. Och, om man som jag av ekonomiskt sinne (eller är det bekvämlighet?), lyssnar på stadsbibliotekets exemplar, får man dessutom nöja sig med de årsgamla böckerna. Med andra ord: jag ligger alltid lite efter. Nåväl, gäller det god skönlitteratur och kan jag göra åtminstone något lite nyttigt samtidigt spelar det mindre roll.

Den senaste tiden har Klas Östergrens ”Den sista cigarretten” strömmat ur mina hörlurar under promenader, tågresor och vardagliga stunder såsom skjortstrykning. Boken kom ut 2009 och fick uppmärksamhet främst som ett inlägg i en pågående konstdebatt även om Östergren förnekade det syftet. Debatten rörde det gamla vanliga; vad är konst? Och hur långt kan man gå för att skapa konst? (Trots att detta bara var knappt två år sedan känns de då aktuella fejkade självmordspsykoserna på broar och videofilmade tunnelbanetrashing’ar som allt hände för mycket länge sedan.) Men Östergrens bok är samtidigt en mästerligt berättad historia med udda men trovärdiga figurer och precisa tidsmarkörer och referenser till ett flytt 80-tal.

I Östergrens ”Gentlemen” (1980), som jag faktiskt också lyssnade på tidigare i år och därmed återupplevde efter nästan 30 år, utgör bröderna Morgans lugubra lägenhet vid Hornsgatan huvudscenen. Därmed finns en länk till en annan ljudbok jag lyssnat till denna vår, ”Hornsgatan”. Ernst Brunner har satt hela gatan i fokus i boken som faktiskt utkom bara någon månad före ”Den sista cigarretten” . Brunner tog även ett större grepp vad gäller ambitionen med sitt verk, med en yvig konstnär i fokus och med infernaliska beskrivningar av tidens löjeväckande ritualer och politiska korrekthet. Kort sagt en Röda Rummet för 00-talet.

Det tar alltså tid att lyssna, men det är kanske lite av njutningen.