När jag var liten och följde med mina föräldrar på bilresor genom staden (och trafikregleringarna på Östermalm tvingade trafiken bort längs hela Strandvägen och upp längs den ensliga Oxenstiernsgatan) brukade far hojta vid ratten att vi skulle beundra den ensamma och urgamla eken mitt i gatan. ”Den har stått där mycket längre än staden funnits” brukade han säga, och tillade alltid ”fundera över vad det trädet har sett!”
Nu ska trädet bort, har några trädförståsigpåare på gatukontoret bestämt: - ”Det är sjukt och utgör en fara för trafik och person”. Boende runtom lär protestera förgäves. Dessutom har politikerna utlovat en värdig viloplats för det styckade trädet, vid Kaknäs invid hundkyrkogårdens helgd!
Trädens och skogens kulturhistoria beskrivs elegant i Simon Schamas bok ”Skog - Landskap och minne”, 1997. Där kan man bl.a. bli påmind om att eken alltid intagit en särställning i nordeuropeisk mytologi från berättelsen om hur Herman hukar bland Teutoburgerskogens skyddande ekstammar till hur eken får sin slutgiltiga symboliska plats i vårt gemensamma medvetande genom Caspar David Friedrich centrala verk “Eiche im Schnee” från 1828. Vår kärlek till eken ligger nog i att den på våra breddgrader är så ovanlig. De flesta exemplaren runt Stockholm är planterade och under århundraden var åverkan på ek belagt med strängt straff, upprepad förbrytelse straffades med döden. Något sådant öde lär inte drabba Radiohusekens banemän. Det främsta syftet med röjningen är nog att bereda väg för nya spårvagnen om några år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar