Vision om framtiden?

Tidningarna meddelade före julhelgen att Socialdemokraterna nu opinionsmässigt låg på de lägsta nivåerna uppmätta med moderna metoder. Statsvetaren Ulf Bjereld lät veta att opinionsläget kan komma att falla ner till 25 % där han ser en stödnivå - ”detta är storleken på gruppen kärnväljare”. Givet att Socialdemokratin befinner sig i ett ledarlöst tillstånd och att opinionsläget fortfarande präglas av valresultatet för tre månader sedan, kan man ändå undra om inte den socialdemokratiska politiska hegemonin äntligen är bruten.

Men jag vet inte. Trots landsfaderliga uttalanden i presskonferenser om terroristhot, jultal från Skansen och tidningsintervjuer i mellandagarna, förmedlar inte statsministern och regeringssidan någon särskilt vision om framtiden. Känslan av förvaltning och ”sitta still i båten” mentalitet känns olustig just nu tycker jag. Den politiska borgerligheten saknar som jag ser det tankar, idéer och ambitioner inom områden som på lite längre sikt, bortom budgetmål, ipred lagar ersättningsnivåer, kommer vara avgörande för hur vi vill ha vårt land: Utbildningen av de yngre och livskvaliteten för de äldre. En socialdemokratisk tanke som nämligen ligger fast och inte förändrats nämnvärt är idén om att vi ska befinna oss på den absoluta toppnivån i världsrankingen av skatteuttag och att stora delar av våra livsprioriteringar ska vara hänvisade till och styrda av offentlig konsumtion.

Efter en december med sedvanliga konsumtionsrekord av LED TV, pek-mobiler och Thailandsresor, ett genomsnittligt hushåll beräknas lägga 10 000 kr extra på konsumtion runt jul, är det helt obegripligt hur vi kan acceptera att vi som medborgare är fråntagna rätten att på samma sätt konsumera en god utbildning för våra barn och en värdig vård av våra äldre. Eller för den delen, försäkra oss själva om en värdig ålderdom när vi inte längre kan ta hand om oss själva av ålder eller sjukdom.

Valfriheten att välja utförare av vissa kommunala tjänster kan möjligen ha effektiviserat den offentliga produktionen av dessa tjänster men har inte inneburit några avgörande skillnader i kvalitet eller utförande.

Skolklasserna är om möjligt större idag än för trettio år sedan när jag gick i grundskolan (empiri), kunskapsambitionerna lägre (min egen bedömning) och idén om att fostra nya generationer av kunniga, nyfikna och goda samhällsmedborgare verkar ha lyckats måttligt. En internationellt gångbar högre utbildning verkar vara helt nödvändig att skaffa sig utomlands.

Men den stora skammen är ändå hur vi hanterar äldre i landet. Och då menar jag de äldre med stora vårdbehov. Hemtjänst fungerar ju helt enkelt inte. Äldreboenden är förvaringsplatser och för de anhöriga är det ett ständigt argumenterande med okunniga och missnöjda kommunala biståndsbedömare.

Det måste ske en förändring av synen på hur vi prioritera vår konsumtion. Vi måste kunna avstå från något, t.ex. köksrenoveringar eller asienresor, för att prioritera något annat, t.ex. att barnen garanteras en god utbildning eller att försäkra oss om en värdig ålderdom med ett eget boende något större än en fångcell, hyfsad mat och en vardag som inte består av väntan, påslagna teveapparater, och nedbäddningar vid femtiden.