Lenin i Kiev

Ikväll möts vi av nyheten att den sista Leninstatyn i Ukrainas huvudstad har störtats omkull. Det sker i efterskalven av protesterna mot regeringens eftergiftspolitik gentemot Ryssland. Reuters reporter såg hur människor bröt sönder staty av Lenin i centrala Kiev med hammare efter att ha vält den med hjälp av metallstänger och rep. Att det överhuvud kan finnas statyer av en av 1900-talet mest blodsbesudlade ledare kvar i en kulturstat är förvånande. Men ingen kan väl sörja detta sista fall. Fast man kan ju undra. Häromdagen, den 5/12, nådde den samtida svenska avgrundsvänsterns en av sina kraftigaste bottenkänningar. I en märklig, men ur sitt perspektiv, konsekvent kritik av DNs hållning och milda försvar av en rappstjärnas plumpa SD påhopp, drev Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg tesen att kritik av SD egentligen är klasshat om kritiken kommer från borgerligt liberalt håll. När övrig vänster i Sverige fråmst inriktar sig på normkritik och försvar av mångkulturalism,står Lindeborg trygg i klassperspektivet och diskvalificerar alltså icke-meningsfränders kritik av sverigedemokraterna som elitistisk. Lindeborg avslutar sin krönika med: ”Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod”…(men)…” hur mycket jag än avskyr SD, är det folket i Äppelviken som skrämmer mig mest. Det är deras klassprivilegier, deras ekonomiska ordning, som drar isär samhällen världen över.” Så talar en sann leninist, en person som delar Lenins djupa hat mot borgerskapet, det liberala samhället. Ett hat som bl.a. Johan Lundberg i sin nyligen utkomna ”Ljusets fiender” kunna visa bara har sin motsvarighet i militant islamisms hat mot västerlandet eller för alldel nazismens hat mod judarna. Så det finns kanske någon som sörjer den fallna statyn i afton, en icke särskilt marginaliserad svensk röst, kulturchefen på Sveriges största dagstidning.

Donationen vid Fysingen

I sommar har Kungl. Vitterhetsakademien satsat lite extra på att annonsera om guidade turer på Skånelaholms slott. Slottet som donerades till akademien redan på 50-talet, blev inte tillgängligt för visningar förrän långt in på 1990-talet och har nu i det tysta visats i ett tiotal år, men först i sommar har besökarna hittat dit i lite större skaror. Vi har läst annonserna och tar en tur en sensommarhelg med mörka skyar över Upplands gröna fält.

Slottet byggdes i mitten av 1600-talet av den ökände poesiprofessorn, diplomaten och godsägaren Anders Gyldenklou, adlad av Kristina och av Lorenzo Magalotti utpekad som Sveriges girigaste man. På 1700-talet ägdes gården av familjen Jennings och Alexander Roslins roliga grupporträtt av bröderna Jennings hängde på salsväggen.

Men inget av tidigare ägares inventarier fanns kvar när den stenrike tobaksarvtagaren och maniske samlaren av allmogeföremål, Herbert Rettig köpte slottet 1929. Rettig började köpa in möbler och föremål som skulle anstå ett slott, tunga barockskåp, buckliga kallskålar och murriga porträtt av okända 1700-tals personer i allongeperuker. I några fall lyckades han köpa tillbaka intressantare inventarier såsom Jennings gamla samling av originalutgåvor av Linné.

Rettigs änka levde kvar i slottet till 1995, till slut i två små rum i bottenplanet, och nu kan alltså vi gå runt i rummen. Det är ett rejält skyfall när vi går ut genom slottsporten så promenad i parken får anstå, men vi åker ändå ganska nöjda därifrån för att inta kaffet i ett närliggande kafé. Det är lite rörande och definitivt otidsenligt med donationer som syftar till att bevara och låta tiden stå still, men det är tur att de finns.                 

Den gamle på Caprera

Solen gassar och termometern visar 34 grader när vi står och väntar på att guidas runt på den italienska nationalhjälten Garibaldis hem på Isola Caprera utanför Sardiniens kust. Huset är inte mycket att se; några rum sparsamt möblerade och med en sabel, en vapenrock och lite andra saker utlagda i dammiga glasmontrar. Det sista rummet visar sig vara en gripande och lite grotesk dödsbädd; en med solkiga lakan bäddad säng uppställd mitt i rummet med fotändan mot fönstret så ”generalen kunde somna in med åsynen av havet på näthinnan”.          

 

1855 köper den då nästan femtioårige hjälten och äventyraren Giuseppe Garibaldi den obebodda ön Caprera. Han bygger en träbarack och bosätter sig här med sin då femtonårige son Menotti. (Hans älskade brasilianska fru och vapenkamrat Anita, hade dött några år tidigare.) En ”sardisk herde” fungerar som både kock och dräng och kokar huvudmåltiden fisk, i samma gryta som morgonens kaffe. På dagarna försöker man jaga vilda bockar och på eftermiddagen ror man över till den intilliggande ön Maddelena för att skaffa förnödenheter. Så småningom byggdes dock ett större hus i sydamerikansk stil, vitt, i en våning med platt tak, och Garibaldi kunde inrätta sig något bekvämare. Besöken till ön är många men varje besökare, hög som låg, tilldelas arbetsuppgifter under dagen, hacka i jorden, laga näten, bryna knivar, allt under generalen överinseende och kontroll. Garibaldi är besatt av sin ö och blir ursinnig när någon besökare råkar undslippa sig något förklenade om dess storlek eller fruktbarhet. En vanlig dag stiger han upp klockan fyra, badar och börjar klockan fem arbeta i trädgården. Först vi tiotiden intar han sin första måltid.      

Om detta berättar Melena Elpis, generalens beundrarinna och levnadstecknare i sin bok Recollections of General Garibaldi från 1861. Elpis, eller som hon egentligen hette Marie Espérance von Schwartz, var en äventyrlig och självständig dam som engagerade sig i Italiens enande liksom flera andra europeiska intellektuella under mitten av 1800 talet.   

En som kom dit ett par decennier senare, då Garibaldi dött och skapandet av mytbildningen var i full gång var Gabriele D'Annunzio, en själsfrände i sin nyckfullhet, äventyrlighet, stollighet, opålitlighet och grandiosa självbild. 1919 skriver D'Annunzio, mitt under sin tid som självutnämnd ”il Duce” i fristaten Fiume, sina Garibaldisånger. En strof ur dessa sånger står numera inristade över ingången till Garibaldis hus:     

Guarda le bianche mura ch'ei fece, artiere, d'ogni arte, dopo che preso e difeso ebbe quelle di Roma.

Ungefär: ”Se de vita väggarna han gjorde, mångkunnig hantverkare, efter att han hade intagit och försvarat dem i Rom.” ( Ur La canzone di Garibaldi ; La notte di Caprera)

Väntan vid Värmeln

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs…

Nåja, det är väl egentligen ganska mulet när vi närmar oss Grums stolthet Borgvik, men när en solstråle för ett ögonblick bryter igenom molnen, gnistrar det till i Värmelns vatten.    

Vi vill visa hitresta bekanta lite Värmland, och Borgvik med värdshus och hyttruin, är ett klassiskt utflyktsmål. I min barndom var ett besök på Kungskvarnen närmast en ritual, alltid uppskattat av amerikasläkten på resa genom Sommar-Sverige.     

Ett medelålders par från Stockholm har tagit över restauration på stället. Vi önskar dem all lycka, men idag är väntan på servering olidligt lång. De verkar gruvligt misstagit sig på tillströmningen av gäster denna midsommardag.

Stela och lätt uttråkade drar vi oss ner till konsthallen Sliperiet. Öppnat för något år sedan är det ett hyfsat anspråkslöst ställe med årets utställning uppdelat på färgsprakande men kitschig glaskonst (ovanvåningen) och en samlingsutställning ganska disparata konstnärer och fotografer. Ovanligt nog verkar allt vara till salu, alla verken har prislappar. De foton som visas känns som kvarlämnat gods från Fotografiskas i Stockholm utställningar de senaste åren. Men de fåtaliga verken och närheten i den här miljön ger kanske en extra dimension. Och fotografen Mats Bäcker kommer ju från Hagfors några mil härifrån, även om motiven oftast är gamla rockikoner från förr. Hursomhelst bjuds på oväntade möten i den sommar på den värmländska landsbygden.

På vägen tillbaka ljuder i bilen Fröding återigen den senaste musiktappningen och vi passagerare sluter ögonen.  

…och omkring står den härliga skogen grön, bakom ängarnas gungande gräs.

Marstrand i juni

 

Redan innan vi tagit oss över det lilla sundet till Marstrandsön, hör vi trumslag och medeltidsvrål uppe från fästningen på andra sidan. Väl framme får vi förklaringen: festivaldagar med tornerspel, yxkastning och lätt övergödda lajvare med väpnarmundering och anakronistiska tatueringar. Turistbyrån lovar att vi kan se fästningen ändå men festivalspektaklet har intagit hela området och avkräver oss en hutlös summa för inträde. Vi vänder om och jag får fantisera om vilka fängelsehålor general Pechlin och mindre bekanta fästningsfångar fick framhärda i. (Just intrigmakaren Pechlin lär ha haft en ganska hygglig tid här på Carlstens fästning och när han dessutom efter några månader flyttades till Varbergs fästning fick han till och med vistas ute i staden.)

Istället går vi runt i den lilla trästaden och funderar var Selma Lagerlöf satt och skrev Herr Arnes Penningar. Säkert var hon här på sommarhalvåret och fick också fantisera om vinterns isande havsvindar och det infrusna fartyget på redden, vartill Marstrands kvinnor vandrade i fackeltåg för att hämta hem liket av den mördade Elsalill. När liket är återbördat, bryts isen upp och fartyget går loss. En suggestiv scen i en annars ganska långtråkig historia.

Vi avslutar med ett snabbt besök i konsthallen Strandverket, öppnat förra året och nu på försommaren befolkad av Maria Miesenbergers hoppande och klättrande retinafigurer (förra sommaren klättrade dessa omkring i Artepelag på Värmdö) och Lennart Nilssons bilder på foster i saltlag. Strandverket är ännu ett i raden av privata initiativ på konsthallsmarknaden, denna gång bekostat av Göteborgs tidningsfamilj Hjörne.   

När vi väntar på färjan tillbaka kommer tre skrålande kondottiärer vandrande längs kajen. Kanske är det Sir Archie, Sir Filip och Sir Donald, Herr Arnes banemän, som dröjt sig kvar.                      

Wagner 200

Häromdagen rapporterade NY Times att Metropolitanoperan monterat ned sin ”Ringmaskin”, det högteknologiska scenmaskineriet till operahusets uppsättning av Wagners Nibelungens ring, och därmed skulle 17 timmar av vattenfall, valkyrior, trasiga svärd, fånerier och suggestiv musik falla bort från repertoaren. Nu gick det att få en uppfattning av hur det hela fungerade genom Mezzos återutsändning av alla fyra delarna, en per dag, i början av veckan. Jag tvingade mig att se den sista, Ragnarök, igår. En ganska häftig upplevelse men naturligtvis inget mot att ha sett den på plats.

Annars är det ett väldigt flöde Wagner kommentarer i medierna, de senaste dagarna och idag förstås, på hans 200-årsdag. Livesändningar från Bayreuth, maningar från Horace Engdahl att se bortom de politiska allegorierna och några genomgångar av Wagners antisemitism och vägröjande för Hitlerismen.

Ett perspektiv på Wagner i den nationalistiska kontexten ges i Maja Hagermans bok ” det rena landet” från 2006. Hon beskriver hur Wagner av en slump kommer till Norge, fångas av naturen och på allvar dyker ner i de isländska sagorna, lusläser Jacob Grimms Tysk mytologi och börjar fila på historien om Ragnarök - hur det gamla germanska, det rena, hjältemodiga, går under och den ensamma människan blir kvar övergiven. Stollerier naturligtvis men stöpt i operaform odödligt.

Kontorsbåsets ödsliga torftighet mot TV-rummets murriga instängdhet

Den finländske konstnären Erno Enkenberg stora dukar kunde ses på Galleri Heinos del av Market på Konstakademin i helgen. Enkenbergs bilder är vardagsmiljöer, kontorsinteriörer, bankomater, lättigenkännliga med ändå märkligt stiliserade. Han lär arbeta med att först bygga en noggrann modell, därefter ta fotografier och sedan överföra bilderna på duk. Resultatet blir en blandning av igenkänning och tomhet, ofärdiga platser man inte vill hamna i.     

I någon mening den totala motsatsen är Thomas Broomés bilder från Ingmar Bergmans hus på Fårö. Till synes realistiskt återger han de nu välkända inomhusmiljöerna, med nedsuttna fåtöljer, nerklottrade nattygsbord och oändliga rader av videokassetter prydligt ordnade i bokhyllor. En miljö som vi efter de senaste årens reportage och skriverier lärt oss att uppskatta, kanske för att den store regissörens inbodda stuga så liknade våra egna miljöer. Men bilderna ger ett märkligt intryck, de ser lite ut som vore de gjorda som med gammaldags tändsticksteknik, uppbyggda av små smala fält. Och vid noggrann granskning ser jag att allt är liten, nästan mikroskopisk text. Så får den här miljön ytterligare en bärare av undertext, nu helt konkret.        

Hej på ett tag, stilla museiinteriörer

Var ska nu Johan Patricny måla sina stilla museiinteriörer, nu när Nationalmuseet stänger för fyra års renovering? Patricnys provocerande klassiska bilder från utställningssalarna, där besökarna ses beskåda Roslin och Sergel, ger en dimension till Nationalmuseets lokaler, husets och verkens egen historia.

Februaris första söndag bjuder både på sol och gratis inträde till museet. En liten kö bildas strax innan portarna slås upp till den sista dagen på länge för att se Lucas Cranachs d.ä. gamla procentare snärja den unga damen i Renässanssalen, Claudius Civilis enögda nuna bland de lite för många svärden i Rembrandtsalen eller se Carl Gustaf Pilo bjuda Elias Martin på snus under Gustav III:s kröning i Strömsalen.

I ett av smårummen hänger Rembrandts lilla självporträtt tryggt bakom pansarglas. Målningen utförd på ett lager bladguld, har en dramatisk nutidshistoria som skildrats av Ernst Brunner i Yngling på guld från 2007. Verkens egen historia kan faktiskt vara lika intressanta som bilderna själva.  

Det är påfallande många som tar farväl denna dag, kanske ett tecken på att gratis inträde faktiskt betyder något för att få upp besökstalen på våra statliga museer. Nåväl, hoppas de ansvariga utnyttjar de kommande fyra åren väl, bibehåller vår lilla svenska konstkanon intakt och öppnar med gratis inträde.                 

Gult i Kristinehamn

Solen skiner blekgul över den grå kärnisen på vänerviken utanför Kristinehamns konstmuseum. Det är lugnt och stilla den här dagen tidigt i januari. Någon större lust att gå på museum verkar inte Kristinehamnsborna ha. Väl inne i Mariebergs mentalsjukhus gamla panncentral, nu omgjord till konsthall, är det folktomt och utkylt, kassadamen skyndar sig runt för att sätta på videofilmer och tända upp lokalen. Men när allt väl är igång visar det sig att samtida gul konst slår emot oss och vi glömmer nästan den 14 gradiga kylan. En inte dålig, men lite konventionell samling samtida svenska verk med några inslag av gul färg från tidigare 1900-tals konstnärer som Evert Lundqvist och Staffan Hallström. Förklaringen får vi när vi läser att verken kommer från en privat kollektion ihopköpt av Södertäljes störste skattebetalare, en lyckosam fondmäklare med samlarambitioner.             

Jag stannar vid några bilder av Tommy Hilding med gulskimrande landskap och fragment, där Hilding lagt in mönster i bilden, som bildmarkeringar i en kamera. Konstnären har annars haft bebyggelse och stadslandskap i sin motivkrets. I dagarna har han en utställning i Konstakademien hus på Fredsgatan på temat miljonprogrammets miljöer.

Men nu behöver vi fortsätta vår resa. Annars blir det som min mormor alltid sa när vi bråkade för mycket som små:” om ni inte lugnar er hamnar jag i Kristinehamn!”