Redan innan vi tagit oss över det lilla sundet till Marstrandsön,
hör vi trumslag och medeltidsvrål uppe från fästningen på andra sidan. Väl
framme får vi förklaringen: festivaldagar med tornerspel, yxkastning och lätt
övergödda lajvare med väpnarmundering och anakronistiska tatueringar. Turistbyrån
lovar att vi kan se fästningen ändå men festivalspektaklet har intagit hela området
och avkräver oss en hutlös summa för inträde. Vi vänder om och jag får
fantisera om vilka fängelsehålor general Pechlin och mindre bekanta
fästningsfångar fick framhärda i. (Just intrigmakaren Pechlin lär ha haft en
ganska hygglig tid här på Carlstens fästning och när han dessutom efter några
månader flyttades till Varbergs fästning fick han till och med vistas ute i
staden.)
Istället går vi runt i den lilla trästaden och funderar var
Selma Lagerlöf satt och skrev Herr Arnes Penningar. Säkert var hon här på
sommarhalvåret och fick också fantisera om vinterns isande havsvindar och det
infrusna fartyget på redden, vartill Marstrands kvinnor vandrade i fackeltåg för
att hämta hem liket av den mördade Elsalill. När liket är återbördat, bryts isen
upp och fartyget går loss. En suggestiv scen i en annars ganska långtråkig historia.
Vi avslutar med ett snabbt besök i konsthallen Strandverket,
öppnat förra året och nu på försommaren befolkad av Maria Miesenbergers hoppande
och klättrande retinafigurer (förra sommaren klättrade dessa omkring i Artepelag
på Värmdö) och Lennart Nilssons bilder på foster i saltlag. Strandverket är
ännu ett i raden av privata initiativ på konsthallsmarknaden, denna gång
bekostat av Göteborgs tidningsfamilj Hjörne.
När vi väntar på färjan tillbaka kommer tre skrålande
kondottiärer vandrande längs kajen. Kanske är det Sir Archie, Sir Filip och Sir
Donald, Herr Arnes banemän, som dröjt sig kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar