De icke-kompatibla enheternas harmoni

Lena Flodman uppfyller en dröm, att enträget få arbeta med det hon drivs av, att få skapa volymer och objekt i olika mer eller mindre svårhanterliga material. Efter skolan försvann hon till Italien för att på plats och ställe mödosamt lära sig betvinga Michelangelo egen sten, Carracara marmorn. Sedan dess har hon lärt sig bemästra antikens alabaster, det borgerliga 1800-talets finkeramik och samtidens aluminium. Hennes skapelser har mänsklig anknytning men anspelar på kommersiella och välkända figurer eller artefakter och har alltid med en oroande knorr. Figurerna är färggranna och läckra men vid närmare betraktande är de små ”freaks”, hopsatta av icke-kompatibla enheter.

Just brottet mot harmonin, kompatibiliteten, fann Lena Flodman när hon letade inspiration på en italiensk strand. Bland ilandflutna sopor från det fortfarande förfärande nedsmutsade medelhavet, fann hon delar av leksaker som ropade efter att bli funna och hopsatta. Nu gick inte allt att sätta samman på ursprungligt vis, så som en annan Mary Shelley gestalt, började hon resonera att de delar som hittades får duga. Resultatet går att beskåda på Konstakademien nu i höst.

Figurerna är alltså formade efter plastdelar och bortkastat men överförda till de ädlaste material. Effekten blir förunderlig och väldigt rolig.

Muren och böckerna ….och Armén

Det var Chi Hoang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren..

..och sitt eget mausoleum med armé och allt, får man väl tillägga och därmed också bryta av Evert Taubes roliga recitation av sin dikt från 1958. (Sök på Spotify efter Evert Taube Muren och böckerna.)



Det skulle dröja tjugo år efter att Taube diktat till dess att de första terrakottasoldaternas huvuden skulle sticka upp ur jorden i Xian mitt i Kina. Och nu är tio stycken på besök i Stockholm och utställda i bergrummen under gamla Skeppsholmskyrkan. Värt ett besök för att på nära håll studera detaljer och ansiktsuttryck på de 2200 år gamla lerfigurerna. Men jag misstänker utan att veta, att studera armén på plats är en mycket större upplevelse.

Forna härskare och fallna

Höstens utställning på Nationalmuseum, härskarkonst, bjuder på några pampiga porträtt och fantasieggande artefakter inlånade från Fountainbleu i Frankrike, Ermitaget i Ryssland och våra egna kungliga samlingar. Bland porfyrurnor och generalsuniformer, fastnar jag för montern med serafimersköldarna. Förutom Napoleon själv, tilldelades tydligen även två av hans bröder utmärkelsen. Alldeles särskilt stolligt som de senare hade hela sin upphöjdhet helt att tacka sin bror för, och att dessa bröder rök snabbt från sina riken efter Waterloo.

Men vi har en lång och ej avslutad tradition att ge denna vår finaste orden till tvivelaktiga figurer, för 30 år sedan både till Tito och Ceaucescu.

Årets svenske riddare framstår därmed som inte fullt så feldubbad.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Promenad med konservatismen

På motionspromenader är MP3 filer från SR perfekta i hörlurarna. I P1s utbud finns några sällsynta guldkorn: vetenskapsradion, vissa kultur- och ekonomiprogram och - filosofiska rummet.

På senaste rundan i den svala septemberkvällen lyssnade jag på filosofiska rummet om konservatismen. Medan jag passerade några luftballonger under uppblåsning, började Roland Poirer Martinsson ge några intressanta infallsvinklar på denna, under lång tid i svensk media marginaliserade teoribildning. Programmet skulle ju inte vara svensk public service om han inte vore emotsagd av två från ”motståndarsidan”, men deras insatser var tämligen bleka och Martinsson fick gott om tid att utveckla sina idéer.

Intressant var de tre konservativa fundamenten Martinsson definierade:
1. det finns ingen politisk vetenskap (som marxismen gör anspråk på att vara)
2. ”det finns en verklighet” eller ”det finns bestående värden” (allt är inte sociala konstruktioner)
3. samhället måste bygga på tolerans, tolerans mellan kulturer, grupperingar och inför andras livsval

Idéer om givna samband (exempelvis det liberala axiomet att en fri marknad utvecklas mot ett jämviktsläge med maximeras allmännytta) eller deterministiska utvecklingslinjer (som i marxismen: feodalism ersätts av kapitalism) håller inte verklighetens prövningar. Därav följer att politik inte kan uttryckas som en vetenskap.

Vidare beskrevs konservatismen som den idébildning som betonar den kulturella värdegemenskapen (i familjen, gruppen eller det sociala sammanhang där vi befinner oss) som en buffert mellan staten, med sitt våldsmonopol, och individen. (Förenklat kan man säga att liberalismen betonar individen och alla individers aggregerade val, dvs marknadens överordning, och socialismen betonar staten överordning.) Det finns helt enkelt värden som är överordnat konstruktioner som stater, institutioner eller politiska teorier.

Genom analys av de faror, mörka baksidor, ideologierna har: socialismens förtryckande stat, liberalismens brist på empati för individen och konservatismens intolerans visavi avvikare, ger sig det tredje fundament ganska lätt. Kan toleransen fås att genomsyra det moderna konservativa tänkandet har konservatismen en given och sannolikt alltmer framskjuten plats i dagens idédebatt.

Där någonstans hade 45 minuter gått och jag var tillbaka till platsen för luftballongerna. Nu var ballonger bara så prickar på himlen och jag slogs av att skulle vara intressant om även konservatismen kunde stiga upp på Stockholmshimlen som så länge fyllts av socialistiska och liberala ballonger.

Politisk makulatur

I en undanskymd vrå på Coop i Handen, under en dammig REA skylt, står en pall med det mest osäljbara: små lampskärmar i skrikiga färger, hopplösa hushållsredskap - och Pär Nuders bok från 2008 om sitt politiska liv, Stolt men inte nöjd. Någon har bemödat sig att prismärka alla böckerna i boktraven, som rimligen borde betraktas som makulatur, med ett löjligt lågt pris. Jag kan inte låta bli, jag köper ett ex.

Jag sitter i höstsolen ute på ön och läser boken på ett par timmar. Idag, några veckor innan valdagen 2010, känns Pär Nuder som en rejäl föredetting. Men jag har fastnat för att Nuder och jag är födda samma år och tanken på en jämnårig som framställer sig som någon som lämnat sina gärningar efter sig, känns både provocerande och svindlande.

I boken beskriver Nuder sig själv som en klassiskt sossehjälte: I unga år driven av rättvisepatos (Vietnamnkriget på teve) och socialt engagemang (i skolan villa- och med lägenhetsungar), tidigt med i SSU (gemenskapen - politiska skolningen), snabb karriär inom ungdomsorganisationen och snart upptäckt av partiet. Redan några å tjugo, anställd som sakkunnig i justitiedepartementet. Begåvad, flitig och på en snabb resa in i den socialdemokratiska maktapparatens innersta krets (VU, som han till slut når). Han undviker klädsamt att nämna att han tillhör den ädlaste av socialdemokratisk adel (fadern var politisk tjänsteman i regeringskansliet), och därmed hade, om inte givna så åtminstone vikta maktpositioner inom synhåll.

Boken är välskriven i så mått att han beskriver viktiga händelser med färg och pedagogiska inflikningar, dock utan större humor och med en ibland plågsam underton av skryt och självgodhet. Det som ändå fascinerar är att Nuder är en sådan utpräglad maktmänniska, intelligent, välformulerad, med ständig tillgång till makten (han hade obrutet Göran Persons öra under tio år) men ändå utan det gehör som utmärker stora politiker. Han verkar t.ex. ha varit oförmögen att förutse sitt eget fall.

Som sagt en föredetting - men vem vet. Idag verkar socialdemokratin gå mot historiska nederlag och rimligen kan inte det nuvarande ledarskapet överleva, eller orka, ytterligare en fyraårig ökenvandring. Ett valnederlag är för den innersta socialdemokratin alltid likställt med en statskupp, och många kommer kalla på nytt ledarskap. Kanske återkommer Nuder tidigare än vi trott.

New Museum of Contemporary Art

Jag lämnar familjen som prioriterar fotbollsfinalen framför museibesök, vid WTC byggplatsen och går norrut på Manhattan. Mitt mål är New Museum på the Bowery, ett av New Yorks senaste tillskott av konstmuseer.

Fram till 90 talet var the Bowery New Yorks ”skid row”; ett slumområde med kriminalitet, prostitution och horder av hemlösa. Men för femton år sedan började ett envetet och ibland hårdhänt upprensningsarbete och idag är området lugnt, städat och nästan ödsligt, åtminstone den här eftermiddagen.

Inklämt mellan låga typiska New York-hus och då menar jag snarare Hopper-hus än stål- och glaskomplex) ligger New Museum, som öppnade för ett par år sedan. Byggnaden är ritad av japanska arkitekter, SAANA, och liknar ett antal staplade skokartonger förskjutna från en vertikal centrumlinje.

Väl inne i museet visar det sig att områdets historia i någon mening återknyts: en av huvudställningarna är en retrospektiv över Brion Gysin, en person som snarare var en inspiratör än en egen konstnär. Bl.a. samarbetade han med beatnikförfattaren William S. Burroughs som, i sin tur, både levde missbrukarliv på och skildrade the Bowery på 50- och 60-talen.

Intressantare är den andra utställningen med en brasiliansk konstnär, Rivane Neuenschwander. Det som gör mest intryck är en av hennes videor. Videokameran följer en såpbubbla som långsamt och drömskt förflyttar sig i en tom gammal lägenhet . Ett oroväckande surrande ljud, som vore bubblan ett rymdskepp, och det faktum att den ödsliga lägenheten trots allt bär spår av mänsklig verksamhet i form av halvfärdigt målnings- och reparationsarbete, förstärker känslan av något hotfullt. Kanske kan man se även detta verk som en kommentar till omgivningen. I New York Times kan man läsa att lägenhetspriserna drar i höjden på the Bowery, den gamla slummen har blivit trendig. De gamla lägenheterna har renoverats.

Men man ska verkligen inte se tillbaka tjugo år med nostalgisk blick, det är på många sätt en otrolig utveckling som skett i New York. Att kunna känna sig trygg på gatorna gynnar både boende och besökare. På vägen hem genom little Italy fastnar jag på trottoarerna där folk flockas i och utanför restauranger och barer som visar fotboll. Stämningen är hög men avslappnad och vänlig.

Kalla mig Ismael

Call me Ishmael. – Så står det på en banderoll på väggen till Falmouths bibliotek. Falmouth är en av de många små välordnade städerna på Cape Cod. Banderollen bjuder in till sommarens serie av läsecirklar och alla bildade amerikaner känner igen den första meningen i Herman Melvilles roman Moby Dick eller valen, från 1851. Orterna här håller uppenbarligen på arvet efter Melville: de inledande kapitlen i Moby Dick utspelar sig häromkring.

Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.

När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:

” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”

Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.

Edward Hopper på Cape Cod

Tillbringade några dagar på Cape Cod på USAs östkust, söder om Boston. Halvön som skiljs från land av en kanal, har ett landskap som påminner om Skagen i Danmark, Ile de Ré utanför La Rochelle i Frankrike eller varför inte vårt eget Öland. Ett flackt landskap, vindpinad skog och här och där sanddyner och sandstränder och framför allt ett ljus som lockar konstnärer och stadsbor. Idag är området exklusivt och bebyggt med präktiga sommarvillor. När vi är här, runt 4 juli, bjuds också på rejält med ditresta helglediga amerikaner. Så har det inte alltid varit.

Från 1930-talet och fram till sin död 1967, målade Edward Hopper ett antal bilder från Cape Cod. Bilderna i olja eller vattenfärg, visar byggnader, hus och fyrtorn i skarpt ljus och från början helt utan några människor. Det är ljuset och den ödsliga stämningen som gör bilderna unika.


Edward Hopper var New York- bon som sommartid sökte sig till ödsligheten i New England och så småningom byggde med sin frus ärvda pengar, ett sommarhus i South Truro på Cape Cods östsida. En av Hoppers bilder, ”Cape Cod Sunset” (1934), här brevid visas helt enkelt ett typiskt amerikanskt hus i New England-stil i den korta Cape Cod- skymning med en röd solnedgång. Stilen är tillsynes realistisk men vad som utmärker Hopper är att han reducerar ned motiven, förenklar och för fram stämning, ljus och lockar betraktaren till ett ”inre” betraktande. Just det här kan jag inte sluta tänka på när vi sitter på kvällarna på vår veranda och ser samma solnedgång som Hopper såg 75 år tidigare.

Då personer uppträdde i Hoppers bilder som i "Cape Cod Morning" (1950) är dessa ensamma eller alienerade från varandra (det senare typiskt framställt i hans mest berömda målning, den amerikanska ikonen ”Nighthawks” från 1942). ”Cape Cod Morning” föreställande en ensam kvinna som betraktad utifrån, inne i ett hus ses luta sig fram i en fönsteralkov, kanske för att studera vädret . Vi kollar iallafall vädret varje morgon när vi är här. Men solen skiner från en blå himmel varje dag.

"Cape Cod Sunset" Copyright Whitney Museum of American Art

Bukowskis rider på trender

Vi var på det stora auktionshuset i fredags. Om man accepterar att konst här är en ren och skär fråga om affärer, kan man ändå hitta ett och annat som känns nytt och fräscht. Varje år gör de några försök att skapa en andrahandsmarknad för några yngre eller mer okända konstnärer. En tydlig trend i vår är att rida på intresset för konstnärskap som några pågående eller nyligen avslutade utställningar har skapat.

Evert Lundkvist utställningen på Moderna i våras matchas här av flera verk. Prisnivåerna är förstås ouppnåeliga, varför det inte är så kul i längden att fördjupa sig i ”den svenske Rembrandt”.

Lite mer spännande är några mystiska små tavlor av Rita Lundqvist. Hon har nu en utställning på Liljevalchs. Utställningen är retrospektiv och man får bekräftat att hon målat figurer i vardagsgrå miljöer på samma sätt i 20 år. På sitt sätt fascinerande.

Även Håkan Bengtsson som nyss avslutat en utställning på Millesgården, har här ett par verk. Hans maniska ristande av sträck på monokroma dukar eller objekt, som här en kub, verkar lite stolligt men ger ett resultat som man kan bli stående länge framför.

Lidingöbro värdshus rivet

Passerade Lidingöbro värdshus på djurgårdsvandringen idag. Det visade sig att det slitna värdshuset till stora delar var rivet och endast den södra flygeln stod ensam kvar. En skylt talade om att här skulle ett hotell och spa uppföras med början 1 april i år. Men platsen stod fortfarande tom och ödslig.

På platsen för det gamla brofästet har det funnits värdshus sedan 1814 enligt boken Djurgården förr och nu från 1925. Den rivna värdshusbyggnaden var inte från den tiden men likväl från 1900-talets början, senast återuppbyggt efter en brand på 20-talet.

Värdshuset har haft en sorglig historia de senaste åren med halvskumma krögare och misslyckade satsningar. Platsen idag är verkligen en sorglig syn. Djurgården har ett antal byggnadskomplex som aldrig verkar få någon vettig användning utan bara missköts: Lindgården intill Liljevalchs vid Djurgårdsvägen, Fanjunkarbostället vid gamla skjutbanan osv. Och nu Lidingöbro. Varför går det inte att hitta publika verksamheter som inte exkluderar? Alla är nog inte intresserade av spaanläggningar och hunddressyr.

Om strävan efter status

I höstas fick Marie Söderqvist Tralaus bok Status - vägen till lycka, förutsägbar och oerhört intensiv kritik på flera liberala kultursidor (DN, Expressen, GP). Antingen anklagades författaren för den råaste formen av socialdarwinism, eller för ”förljugenhet” eller för att sprida ”det avgrundsdjupa föraktet för svaghet”. Vad är det som får vänsterintellektuella recencenter att gå så i spinn? Jag lånar boken på biblioteket och får tag på ett i det närmaste oläst exemplar.

Boken är lättläst, på gränsen till kvällstidningsjournalistisk, men det innebär å andra sidan att det går att komma igenom den på någon timme. Visst kan man fundera över empirin vad gäller undersökningmetod och urval, men i huvudsak ger texten ett resonerande och vettigt intryck. Referenser till sociologen Pierre Bourdieu och dennes teorier om socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, kan ju vara tveksamma med tanke på Bourdieu uttalade politiska agenda som inte direkt sammanfaller med Söderqvists. Budskapet i boken är hursomhelst, att högst på rankinglistan över de företeelser som ger status står, tvärs mot gängse föreställning, bildning, flit och altruism, och alltså inte vräkiga bilar eller lyxvillor.

Kritiken har naturligtvis gått ut på att det som presenteras som fakta bygger på dubiösa undersökningar och att slutsatserna i boken, såsom att hög status ger ökad lycka, skulle, om de vore sanna, leda till ett än mer ojämlikt samhälle med ökade klyftor och orättvisor.

Min tolkning av huvudtesen i Status - vägen till lycka, är snarare att strävan efter status faktiskt leder till ett godare samhälle med mer av moraliska värderingar: ökad bildningsnivå, flit och engagemang för det gemensamma (genom den individuella duglighetssträvan), ökat personligt engagemang i familj och närsamhälle, etc.

Eftersom slentrianbilden av status och statusjakt i det svenska samhället är en, visserligen föraktlig, men ändå flitigt förekommande företeelse förknippad med materiell konsumtion, är bilden Marie Söderqvist Tralaus målar upp provocerande. Provocerande därför att det krävs en omdefinition av statusbegreppet som vi vant oss vid, men också därför att status i den nya betydelsen rimligen borde bejakas av de flesta.

Vänsterkritik formulerad som ” Hon (Söderqvist) uppmanar alla att skaffa sig högre status. Det går ju inte i praktiken – att kunna segla förbi kön kräver att det först finns en kö.” (Kajsa Ekis Ekman, DN), är fixerad vid tanken att samhället är statiskt. Tänk om det inte är så. Tänk om strävan efter status leder till att vi alla lyfts. Otäck tanke för en del.

Den jättelika svarta katten och vänsterns ministerkandidater

Har just nu Mästaren och Margarita ljudande i hörlurarna. En MP3 fil är faktiskt det enda som kan få mig längta till en tunnelbaneresa eller långpromenad!
Har inte kommit så långt in i Michail Bulgakovs roman än men spårvagnen har passerat och katten har uppenbarat sig. Försöker erinra mig hur dessa scener gestaltades i den teateruppsättning jag såg för länge sedan.
Eftersom jag rätt nyligen tagit mig igenom Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov, som stått oläst i bokhyllan ett tag, kan jag inte få ur mig känslan av 30-talets absurda ondska i Sovjetstaten, och läser (eller lyssnar) med det historiska filtret på. Ondskans nyckfulhet och den socialistiska repressionen är naturligtvis ett tema Bulgakovs delvis ofullbordade roman, såväl som rena fantasy teman och farsartade scener. Bulgakov överlevde, låtvara trakasserad och censurerad, utrensningarna i slutet av trettiotalet, sannolikt därför att Stalin hade en av hans pjäser som sin favorit på teatern. Men han dog 1940 och manus till Mästaren och Margarita låg opublicerad fram till 1966.
Den praktiska socialismen, som den tog sitt uttryck och som den var tänkt, måste alltid upplysas om. Under påsken har SvD ett långt reportage om eventuella ministerkandidater från vänsterblocket. Jag vet att de flesta ser vänsterpartiet som ett reformerat kommunistiskt parti, men jag ser ändå den stora svarta katten sitta där brevid dessa vänsterpartistiska ministerkandidater, rökande sin cigarr.

Väg genom engelska parken

Stora Djulö, alldeles i utkanten av Katrineholm. Gården i karolinerstil lyser på avstånd. Omgivningarna ser slitna ut i den skoningslösa aprilsolen och väl framme, är skorna rejält leriga efter att ha klafsat i den sönderkörda uppfarten. Huset ägs av kommunen och är nu utarrenderad för caféverksamhet och arrangemang. Ett sällskap kommer mätta ut från huvudingången och kisar i ljuset. Vid det påskstängda hembygdsmuseet i den angränsande ekonomilängan rastar Katrineholmsborna sina labradorer. Ett medelålders stavpar passerar i rask takt.

För drygt tvåhundra år sedan levde och verkade Carl Hildebrandsson Uggla på gården. En 1700-tals gestalt som efter en kort byråkratkarriär i huvudstaden återvände till sitt modersarv Stora Djulö och helt övergick till sitt egentliga intresse – vetenskapen. Han skrev om hembygden, om Hjälmaren, om heraldik, om sin anfader, 1600-tals amiralen, och anlade en engelsk park. Uggla vurmade för göticismen och skapade både fornordiska grottor, tomma gravhögar och falska runstenar.

Jag försöker hitta resterna av parken och inser att området är sönderskuret av den rejält trafikerade länsväg 55 mellan Katrineholm och Norrköping. Jag springer över mellan dundrande långtradare och hastighetsöverträdande personbilar. På andra sidan precis nedanför vägbanken hittar jag några inskriptioner men fortsätter inte jakten vidare, trött på vinterns damm och skräp som med jämna mellanrum virvlar upp efter varje fordonspassage.

Jag inser när jag går här på vägrenen, vilka ingrepp vägdragningar gör i naturen och vår närmiljö. Förutom att skära sönder en liten parkspillra, tränger sig den här vägen sig rakt igenom villaområden med påfallande många nybygda hus. Det måste vara möjligt att minska inverkan. Fler staket, fler övergångar i form av gångbroar, färre dragningar genom känsliga områden. När infrastruktursatsningar nu görs i stockholmsområdet görs vad jag förstår en hel del att minska påverkan, men vad görs ute i de mindre städerna?

”konsumtionssamhälle är ett tillstånd av evig otillfredsställelse”

Passerade nyligen Östermalmstorg och kunde konstatera att det nya huset som ersatt det gamla Folkan huset börjat användas. I de två nedre planen har Åhléns flyttat in. De mellersta planen, avsedda för kontor, och de översta för exklusivt boende, verkar fortfarande vara under uppbyggnad.

Det gamla huset med sin fasad från en oöm ombyggnad 1935, var väl knappast något skyddsvärt och heller inte mycket att sörja över. Men märkligt nog innehöll huset murar från 1800-talets Ladugårdslandsteater. Intressantare är att fundera över vad som nu har rests på platsen.

Det nya huset är naturligtvis en kompromiss tillkommen efter oändliga manglingar i kommunala nämnder, hos arkitektkontor, och i fastighetsägaren SWOT analysmöten. Den historien har skrivits spaltkilometrar om, bl.a. i lokaltidningarna. Men vad blev det för hus och vad säger huset om tidsanda?

Först och främst: hur ser det ut? Vad ger fasaden för associationer? Jag kan bara tänka på två saker. Det första jag ser är taffliga marmorimitationer uppsatta som plattor över hela fasaden. Jag tänker direkt på dagens svenska konsumtionstempel förortsgalleriorna som alla med sin konstlade estetik gärna använder marmor och mässing som markörer i innemiljön. Torget är alltså inte ett torg längre utan en jättelik galleria! Efter ett tag ser jag andra saker: En sval nordisk björkskog stiger fram ur morgondimman. Drömmen om natur och stillhet bortom kommers och storstadshets! Jag blir inte klok på husets uttryck.

Men jag kan inte heller avhålla mig från att se huset som en allegori över konsumtionssamhället och, som sociologen Zygmunt Bauman karaktäriserade det ”ett tillstånd av evig otillfredsställelse” i sin bok Konsumtionsliv som utkom på svenska för några år sedan. Bottenplanets nya moderna Åhléns är på något sätt en grundskola i konsumtion. Här finns det mesta som inte är livets nödtorft, här kan du lära dig välja rätt varumärke, här kan du lära dig om livsstilskonsumtion.
Vilka företag som flyttar in på kontorsplanen vet jag inte men det är väl ingen vild gissning att verksamheten kommer beröra konsumtion i någon mening, varor, tjänster, allt som kan nära vårt behov av tillfredställelse i Baumans mening.
Höst upp, i det som tidningarna utnämnt till Sveriges dyraste våningar, kommer, också enligt kvällspressen, en av Sveriges rikaste flytta in. En, sannolikt hedervärd entreprenör i snabbmatsbranschen. Konsumera mer Maxi-mål!

Kränkning av de kränkta

Fick hem i brevlådan en uppmaning att delta i SCBs undersökning ”Hälsa på lika villkor?” Den egentliga avsändaren är det beryktade Statens Folkhälsoinstitut. Karaktären på de, över 17 sidor utspridda frågorna ger upphov till en hel del reflekterande. Det första som slår mig är att frågorna är otroligt integritetskänsliga. Via vissa inledande troskyldiga ord om tystnadsplikt etc, förklara man utan omsvep, att uppgifterna kommer samköras med folkbokföring, Utbildningsregistret och Inkomst- och taxeringsregistret.
Man fullständigt baxnar! Först och främst, att denna unkna Myrdalska sociala ingenjörskonst fortfarande 2010, tillämpas fullt ut av våra svenska myndigheter. Att myndigheten på regeringens uppdrag ska samla in data som, vad jag förstår från frågetecknet i undersökningen titel, ska ”bevisa” att tesen om ojämlikheter i medborgarnas hälsotillstånd och behovet av statligt styrande på området.
Men, vad värre är, visar detta, som jag ser det att integritetsfrågorna faktiskt har en plats på agendan även om Piratpartier och andra verkar ha somnat in. SR/Ekots undersökning från 24 mars visade att integritetsfrågorna rankas som ett av de minst angelägna politikområdena, i klass med ”EMU” och ”religon/moral”.
Slutligen, frågornas karaktär spär också på en annan myt om att vi medborgare måste skyddas från det ständiga hotet om kränkningar. Frågor av typen: Har du […]känt dig kränkt? Hade den kränkande behandlingen (du utsatts för) […] samband med något av följande? Om staten frågar dig som medborgare om detta fenomen måste det ju vara ett angeläget samhällsproblem, eller hur? Jag säger bara läs ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” av David Eberhard!

Kontrollerat våld på Konstakademien

Gå och se Anastasia Ax installation på Konstakademien. Den ger en stark upplevelse och en krypande obehagskänsla som förstärks av den rullande videon från tillblivelsen inför en loj publik hösten 2009.

Installationen ingår i Carnegie Art Awards ambulerade utställning som förra veckan kom till Stockholm. Trots en ganska kommersiell inramning, priset är ju finansierat av den beryktade investmentbanken som för två år sedan med buller och bång togs över av statliga Riksgälden, är utställningen ändå ett tillfälle att se intressant samtidskonst.

Jorma Puranens isspeglingar är drömska och nordiskt vemodiga. Jukka Mäkelä abstraktioner är fascinerade och efter ett tags stirrande kan man både läsa ut tecken och naturformer.

Kjersti G. Andvig, slutligen, med sin stickade dödscell (!), ger associationer både till Edward Kienholz mentalsjukhuscell på Moderna och Röda Nejlikan utklädd till stickande gumma bevittnande skräckväldets giljotinerande.

Och det bästa, allt är gratis. Det är bara att gå dit!