Stora Djulö, alldeles i utkanten av Katrineholm. Gården i karolinerstil lyser på avstånd. Omgivningarna ser slitna ut i den skoningslösa aprilsolen och väl framme, är skorna rejält leriga efter att ha klafsat i den sönderkörda uppfarten. Huset ägs av kommunen och är nu utarrenderad för caféverksamhet och arrangemang. Ett sällskap kommer mätta ut från huvudingången och kisar i ljuset. Vid det påskstängda hembygdsmuseet i den angränsande ekonomilängan rastar Katrineholmsborna sina labradorer. Ett medelålders stavpar passerar i rask takt.
För drygt tvåhundra år sedan levde och verkade Carl Hildebrandsson Uggla på gården. En 1700-tals gestalt som efter en kort byråkratkarriär i huvudstaden återvände till sitt modersarv Stora Djulö och helt övergick till sitt egentliga intresse – vetenskapen. Han skrev om hembygden, om Hjälmaren, om heraldik, om sin anfader, 1600-tals amiralen, och anlade en engelsk park. Uggla vurmade för göticismen och skapade både fornordiska grottor, tomma gravhögar och falska runstenar.
Jag försöker hitta resterna av parken och inser att området är sönderskuret av den rejält trafikerade länsväg 55 mellan Katrineholm och Norrköping. Jag springer över mellan dundrande långtradare och hastighetsöverträdande personbilar. På andra sidan precis nedanför vägbanken hittar jag några inskriptioner men fortsätter inte jakten vidare, trött på vinterns damm och skräp som med jämna mellanrum virvlar upp efter varje fordonspassage.
Jag inser när jag går här på vägrenen, vilka ingrepp vägdragningar gör i naturen och vår närmiljö. Förutom att skära sönder en liten parkspillra, tränger sig den här vägen sig rakt igenom villaområden med påfallande många nybygda hus. Det måste vara möjligt att minska inverkan. Fler staket, fler övergångar i form av gångbroar, färre dragningar genom känsliga områden. När infrastruktursatsningar nu görs i stockholmsområdet görs vad jag förstår en hel del att minska påverkan, men vad görs ute i de mindre städerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar