Om strävan efter status

I höstas fick Marie Söderqvist Tralaus bok Status - vägen till lycka, förutsägbar och oerhört intensiv kritik på flera liberala kultursidor (DN, Expressen, GP). Antingen anklagades författaren för den råaste formen av socialdarwinism, eller för ”förljugenhet” eller för att sprida ”det avgrundsdjupa föraktet för svaghet”. Vad är det som får vänsterintellektuella recencenter att gå så i spinn? Jag lånar boken på biblioteket och får tag på ett i det närmaste oläst exemplar.

Boken är lättläst, på gränsen till kvällstidningsjournalistisk, men det innebär å andra sidan att det går att komma igenom den på någon timme. Visst kan man fundera över empirin vad gäller undersökningmetod och urval, men i huvudsak ger texten ett resonerande och vettigt intryck. Referenser till sociologen Pierre Bourdieu och dennes teorier om socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, kan ju vara tveksamma med tanke på Bourdieu uttalade politiska agenda som inte direkt sammanfaller med Söderqvists. Budskapet i boken är hursomhelst, att högst på rankinglistan över de företeelser som ger status står, tvärs mot gängse föreställning, bildning, flit och altruism, och alltså inte vräkiga bilar eller lyxvillor.

Kritiken har naturligtvis gått ut på att det som presenteras som fakta bygger på dubiösa undersökningar och att slutsatserna i boken, såsom att hög status ger ökad lycka, skulle, om de vore sanna, leda till ett än mer ojämlikt samhälle med ökade klyftor och orättvisor.

Min tolkning av huvudtesen i Status - vägen till lycka, är snarare att strävan efter status faktiskt leder till ett godare samhälle med mer av moraliska värderingar: ökad bildningsnivå, flit och engagemang för det gemensamma (genom den individuella duglighetssträvan), ökat personligt engagemang i familj och närsamhälle, etc.

Eftersom slentrianbilden av status och statusjakt i det svenska samhället är en, visserligen föraktlig, men ändå flitigt förekommande företeelse förknippad med materiell konsumtion, är bilden Marie Söderqvist Tralaus målar upp provocerande. Provocerande därför att det krävs en omdefinition av statusbegreppet som vi vant oss vid, men också därför att status i den nya betydelsen rimligen borde bejakas av de flesta.

Vänsterkritik formulerad som ” Hon (Söderqvist) uppmanar alla att skaffa sig högre status. Det går ju inte i praktiken – att kunna segla förbi kön kräver att det först finns en kö.” (Kajsa Ekis Ekman, DN), är fixerad vid tanken att samhället är statiskt. Tänk om det inte är så. Tänk om strävan efter status leder till att vi alla lyfts. Otäck tanke för en del.