De blå grottan

Det är ett oroligt adriatiskt hav vi ger oss ut på, ingen storm men en krabb sjö och vita gäss går på vågtopparna. Vi stannar till och låter vinden mojna medan vi beser den lilla hamnen Maslinica på ön Solta. Efter någon timme tar vi oss vidare till ön Bisevo längst ut i den dalmatiska arkipelagen.

 Den karga ön hyser en välbesökt attraktion, den blå grottan. Försenade som vi är av vinden och vågorna, kommer vi mitt i turistrusningen. Man landar med sin båt vid en liten brygga och får sedan ta en turlapp till att få följa med en flatbottnad och låg eka som går i skytteltrafik till grottöppningen i viken bredvid. Efter lång väntan och gassande sol, får vi, väl inne i grottan, under någon minut uppleva det blåskimrande ljuset inne i den annars mörka kammaren, ett ljus som alstras av solstrålar som faller in genom en grottöppning under vattenytan och reflekteras av botten.

Attraktionen har dragit turister sedan 1884, då en excentrisk österrikare helt sonika sprängde upp en öppning vid vattenbrynet för båtar att fara in genom. Dynamitarden, Eugen von Ransonnet-Villez, var en av dessa märkvärdiga representanter för det Habsburgska kejsardömet, utbildad både i juridik och konst, verkade han som diplomat på exotiska platser som Ceylon och Palestina, men ägnade sig mest åt sin passion undervattensmålning. Som pionjär inom området utvecklade han en förbättrad dykarklocka i vilken han lät sig sänkas ner i de mest skilda vatten, alltid med målarverktygen på en liten hylla framför sig och med näsan tryckt mot ett tjockt glas i klockväggen. (Klockan går att se på naturhistoriska museet i Wien). I Dalmatien, som under större delen av 1800-talet var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern, ville man skapa ett österrikiskt Capri och från det att grottan upptäcktes blev den en stor attraktion. Vi har alltså bara fullföljt en 130-årig tradition att förundras över naturen och dess sällsamheter, nu när vi tar båten tillbaka mot fastlandet över ett stillnande och azurblått medelhav.