Den sista europeiska kolonien i Asien

Macau dyker upp i diset när snabbfärjan närmar sig. Det som dominerar sjösidan är de stora glädjelösa kasinokomplexen, men bakom, uppe på några kullar, finns rester av det Macao som jag är mer intresserad av, det som skulle bli den sista europeiska kolonien i Asien.   

Ett stökigare, lite smutsigare Hongkong, ett av världen mest tätbefolkade samhällen, ett land utan natur men ändå ett av världens rikaste områden. De senaste decenniernas inkomster från kasinoverksamhet har skapat ett svåröverträffat välstånd, med medelinkomster som bara överträffas av gulfstater.

Till skillnad från Hongkong, sex mil över vattnet österut, med sitt spektakulära läge och sitt renommé av sofistikerad världsmetropol, är Macau mindre, ännu kompaktare men framför allt en plats med en tydligare historia. I staden finns många rester från den fyrahundraåriga koloniala eran. Macau var under århundradena en portugisisk besittning. Historien från Portugal, landet som alltid varit för fattigt för sina kolonier, genomsyrar Macaus självbild med ett eget kreolskt språk, med egna traditioner och som en kulturell smältdegel av Europa, Afrika och Asien. Synligt i gatubilden är kyrkor och profana byggnader med ett unikt eget uttryck: Lojala senaten vid senatstorget, med sin enkla fasad från 1700-talet, en 1800-tals teater, ett moriskt palats för en indisk köpman, alla byggnader som tillsammans har blivit ett UNECO världsarv.     

Trappan upp till ruinen av sankt peterskyrkan är överfull av turister. Ruinen är egentligen bara den kvarstående kortväggen, en lustig barockfasad med insmugna kinesiska tecken och referenser. Kyrkan byggdes av utsända jesuiter och det är tydligt att fasaden försöker övertrumfa Il Gesù,  jesuitordens pompösa moderkyrka i Rom. Här i Macao blev det dock aldrig någon överdådig kyrkointeriör utan bakom fasaden doldes en ganska enkel träbyggnad. Träkyrkan brann ner och kvar står sedan 150 år en ensam vägg.  Det sägs på skyltar att den utsirade barockfasaden påminner, nu i sitt ruinerade skick, om en klassisk kinesiskt ceremoniell port och därmed förklaras Macaobornas och de kinesiska turisternas fascination.

Turen tillbaka till Hong Kong på kvällen blir skumpig. Då och då gör bärplansbåten tvära höjningar och djupa nigningar, jag kämpar med sjösjukan men mina medpassagerare verkar tåliga.