Hongkonginfluensan

I min tidiga barndom varnades det ibland för Hongkonginfluensan. Bara namnet gav intryck av något långväga, diffust hotfullt, något från den stora världen. Pandemier var något för världen utanför.

Nu, ett antal decennier senare, när jag strosar uppför det branta gränderna i centrala Hong Kong, är influensa inget jag tänker på trots myllret av människor. Istället försöker jag leta mig fram till det nya konstmuseet som öppnade i höstas. Väl framme vid det hippa komplexet, omgivet av de för Hongkong så typiska halvruffiga skyskrapor, inser jag att det utgörs av det hyperrenoverade gamla koloniala polishögkvarteret med tillhörande fängelsebaracker. Logement och fängelseceller är omgjorda till trendiga barer, exklusiva boutiquer och showrooms, allt som anstår kommersialismens högborg i södra Kina. Men i direkt anslutning har man även klämt in en helt modern museibyggnad, JC Contemporary eller Tai Kwun, ”Stora Stationen”.  

Allt är mycket tillgängligt, välkomnande och ger ett avslappnat intryck. Den januarieftermiddag jag besöker är det en behaglig 22 gradig värme och folk - många barnfamiljer – strosar över öppna gårdar och genom de labyrintiska gångarna i det tidigare så slutna poliskomplexet.

Den stora sensationen är JC Contemporary byggnaden ritat av den schweiziska trendarkitektbyrån Herzog & de Meuron. Byrån är känd för några spektakulära landmärken (museer och arenor), för sin förkärlek till nya konstruktionsmaterial och sin inspiration från Joseph Beuys happening-konst. Mycket riktigt är fasaden täckt av intrikat utformade aluminiumelement och på första våningens videokonstutställning hojtar Beuys oavbrutet från en TV skärm. Mest spektakulär är dock den organiskt utformade spiraltrappan i betong som reser sig genom hela byggnaden. Museibesökarna fotar ivrigt med sina mobiler, snarare interiören än utställningarna.

Den största utställningen visar olika verk av Hongkongbaserade konstnärer på temat infektioner och pandemier. Utan sensationslystnad – vi slipper närgångna sjukdomsbilder – påminns vi ändå om livets skörhet och naturens ruvande hämnd. På något sätt knyts säcken ihop, den relativt harmlösa Hongkonginfluensan som på sin tid runt 1970 skörda kanske en miljon liv, får sin spegling i nutida hot som SARS och fågelinfluensan. Hot, men samtidigt bevis på mänskliga framsteg då effekterna idag är betydligt mindre.

Jag drar mig genom folkmyllret ner mot centralstationen igen för att ta snabbtåget ut till flygplatsen.   

Den sista europeiska kolonien i Asien

Macau dyker upp i diset när snabbfärjan närmar sig. Det som dominerar sjösidan är de stora glädjelösa kasinokomplexen, men bakom, uppe på några kullar, finns rester av det Macao som jag är mer intresserad av, det som skulle bli den sista europeiska kolonien i Asien.   

Ett stökigare, lite smutsigare Hongkong, ett av världen mest tätbefolkade samhällen, ett land utan natur men ändå ett av världens rikaste områden. De senaste decenniernas inkomster från kasinoverksamhet har skapat ett svåröverträffat välstånd, med medelinkomster som bara överträffas av gulfstater.

Till skillnad från Hongkong, sex mil över vattnet österut, med sitt spektakulära läge och sitt renommé av sofistikerad världsmetropol, är Macau mindre, ännu kompaktare men framför allt en plats med en tydligare historia. I staden finns många rester från den fyrahundraåriga koloniala eran. Macau var under århundradena en portugisisk besittning. Historien från Portugal, landet som alltid varit för fattigt för sina kolonier, genomsyrar Macaus självbild med ett eget kreolskt språk, med egna traditioner och som en kulturell smältdegel av Europa, Afrika och Asien. Synligt i gatubilden är kyrkor och profana byggnader med ett unikt eget uttryck: Lojala senaten vid senatstorget, med sin enkla fasad från 1700-talet, en 1800-tals teater, ett moriskt palats för en indisk köpman, alla byggnader som tillsammans har blivit ett UNECO världsarv.     

Trappan upp till ruinen av sankt peterskyrkan är överfull av turister. Ruinen är egentligen bara den kvarstående kortväggen, en lustig barockfasad med insmugna kinesiska tecken och referenser. Kyrkan byggdes av utsända jesuiter och det är tydligt att fasaden försöker övertrumfa Il Gesù,  jesuitordens pompösa moderkyrka i Rom. Här i Macao blev det dock aldrig någon överdådig kyrkointeriör utan bakom fasaden doldes en ganska enkel träbyggnad. Träkyrkan brann ner och kvar står sedan 150 år en ensam vägg.  Det sägs på skyltar att den utsirade barockfasaden påminner, nu i sitt ruinerade skick, om en klassisk kinesiskt ceremoniell port och därmed förklaras Macaobornas och de kinesiska turisternas fascination.

Turen tillbaka till Hong Kong på kvällen blir skumpig. Då och då gör bärplansbåten tvära höjningar och djupa nigningar, jag kämpar med sjösjukan men mina medpassagerare verkar tåliga.    

De blå grottan

Det är ett oroligt adriatiskt hav vi ger oss ut på, ingen storm men en krabb sjö och vita gäss går på vågtopparna. Vi stannar till och låter vinden mojna medan vi beser den lilla hamnen Maslinica på ön Solta. Efter någon timme tar vi oss vidare till ön Bisevo längst ut i den dalmatiska arkipelagen.

 Den karga ön hyser en välbesökt attraktion, den blå grottan. Försenade som vi är av vinden och vågorna, kommer vi mitt i turistrusningen. Man landar med sin båt vid en liten brygga och får sedan ta en turlapp till att få följa med en flatbottnad och låg eka som går i skytteltrafik till grottöppningen i viken bredvid. Efter lång väntan och gassande sol, får vi, väl inne i grottan, under någon minut uppleva det blåskimrande ljuset inne i den annars mörka kammaren, ett ljus som alstras av solstrålar som faller in genom en grottöppning under vattenytan och reflekteras av botten.

Attraktionen har dragit turister sedan 1884, då en excentrisk österrikare helt sonika sprängde upp en öppning vid vattenbrynet för båtar att fara in genom. Dynamitarden, Eugen von Ransonnet-Villez, var en av dessa märkvärdiga representanter för det Habsburgska kejsardömet, utbildad både i juridik och konst, verkade han som diplomat på exotiska platser som Ceylon och Palestina, men ägnade sig mest åt sin passion undervattensmålning. Som pionjär inom området utvecklade han en förbättrad dykarklocka i vilken han lät sig sänkas ner i de mest skilda vatten, alltid med målarverktygen på en liten hylla framför sig och med näsan tryckt mot ett tjockt glas i klockväggen. (Klockan går att se på naturhistoriska museet i Wien). I Dalmatien, som under större delen av 1800-talet var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern, ville man skapa ett österrikiskt Capri och från det att grottan upptäcktes blev den en stor attraktion. Vi har alltså bara fullföljt en 130-årig tradition att förundras över naturen och dess sällsamheter, nu när vi tar båten tillbaka mot fastlandet över ett stillnande och azurblått medelhav.        

Konsten att sätta P i Paris

Min far är gammal och skröplig. Nästan helt blind och på ben som knappt bär, njuter han den svenska välfärdens ynnest på åldringsinstitution. Utmattad av leda och omgiven av oroliga anstaltssjälar, säger han inte så mycket dessa dagar, lyssnar mest på radio. Då plötsligt, häromdagen, propsade han på att få skicka in ett stycke dagsvers till den stora draken han för 25 år sedan regelbundet medverkade i. Han dikterar och jag hjälper honom med ett mail till tidningens kulturredaktion. Snabbt kommer ett refuserande svar: - vi tar sällan in poesi och tackar därför nej även denna gång.

Att strofen är en alludering på EM finalen i fotboll och travesti på Stagnelius dikter Näcken och Dialog, hade nog undgått redaktionen.  

 

Kvällens guldmoln fästet kransa

elvorna på ängen dansa

och den tårbeträngda hjälten

bärs ut på bår från olympiska fälten.

Ack, brister ej världsäggets högblåa skal?

Vad gör vi med våra gamla hus?

Mäklaren kallar objektet ”originellt”, ”måste ses” och ”i varierande skick”. I förtroende pratar han om att riva och bygga nytt. Boningshuset, som i prospektet utges vara från 1909 och i uselt skick, bör ersättas av nått mer ändamålsenligt. Men när vi närmar oss den lilla gården, går in i huset och tittar runt i omgivningarna är det nått som inte stämmer.

I själva verket är det historia som i skymundan skrivs, Svenska Kyrkan säljer det gamla prästbostället Lindenäs gård i Värmlands starkast växande kommun Hammarö. År 1691 upplät kronan ägorna till sockenprästen - 324 år senare är det dags för kyrkan att casha in.  

Fram till 1920 talet bodde församlingens komminister på gården. Eftersom det inte fanns någon boende kyrkoherde på Hammarö - tjänsten som kyrkoherde innehades av lektorn på Karlstads gymnasium - så var detta den enda prästbostaden på ön. Efter prästen kom en arrendatorfamilj som nu, efter tre generationer, lämnar det lilla lantbruket till okända öden. Det är det moderna som knackar på, närheten till regionens centralort gör marken värdefull och kommunens behov av skatteintäkter öppnar upp för vita Vårgårdahus i långa rader.     

Vad ingen verkar veta eller bry sig om är att gårdsmiljön har ett kulturhistoriskt värde som borde bevaras.

 

Vi går in i huset och upptäcker spår av ålder: Rumsindelningen är ålderdomlig men golv och vägg är nytt. Uppe på vinden är timmerstommen synlig och skvallrar om att husets ålder är en annan än uppgivit. En illa åtgången s.k. stänkkakelugn i södra vindsgavelrummet vittnar även den om husets egentliga ålder. Vid 1800-talets början kom nämligen en ny färgsättning på de här karaktäristiska kakelugnarna; röda stänk mot senapsgul botten. Vi kan gissa att här uppe hade hjälpprästen, som förekommer i 1890 års folkräkning, sin bostad.  

Den knuttimrade byggnadsstommen, de klassicerande halvcirkelformade vindsfönstren, entréns pardörr, stänkkakelugnen i vindsrummet, allt talar för att byggnadsåret 1860 som uppges i ”Hembygdsboken om Hammarö” från 1957, är det senast tänkbara, låt vara att huset timmerstomme försetts med brädpanel vid senare tillfälle.   

Äldre bilder från tidigt nittonhundratal visar en rödmålad byggnad med en stor förstukvist. Från mitten av förra århundradet var förstukvisten riven och huset målat gult. Troligen hade man samtidigt gjort den ganska oömma moderniseringen av huset interiör: rivit ned den ursprungliga spishällen i köket och murat upp en ny öppen spis i stora salen.    

Vad som nu händer vet ingen annan än de nya ägarna. Det upptrissade försäljningspriset, nu snart 2,5 gånger utgångspris, vittnar dock om spekulation och att det 155 år gamla huset, ängarna och skogsdungarna snart är ett minne blott.   

Lager på lager runt Eugene O'Neill

Hans mor var morfinist och övergav honom. Själv kan han aldrig förlåta sina söner för att han (sic!) har övergivit dem. Han är omgiven av lögner, allting är moderns fel.  

Metateater för initierad borgerlighet. Så ungefär kan reaktionerna på Dramaten uppsättning av ”Och ge oss skuggorna” med premiär lördagen 22 augusti, sammanfattas. Att det är frågan om dramatik med referenser till dåtid, lager på lager och det interna, råder ingen tvekan. Redan i foajén och sedan under det att vi sätter oss i salongen, möts vi av videoskärmar med en sorts dokumentär över ämnet: Eugene O'Neills liv, den berömda Dramatenpremiären av ”Lång dags färd mot natt”, Lars Noréns besatthet av pjäsen och Noréns mångåriga arbete med ”Och ge oss skuggorna”. Skådespelare som varit med, spelat eller sett uppsättningar intervjuas och kommer till tals. Någon minns premiären 1956, andra har spelat en av sönerna etc etc. Att flera av dessa personer också befinner sig på plats denna premiärkväll gör inte känslan mindre av de interna referensernas afton. Att det handlar om borgerlighetens tillkortakommanden och problem vittnar ramhandlingen - kärnfamiljens hemligheter, för dagen relativt renons på moderniteter som rasifiering och intersektionalitet.

Lars Noréns pjäs utspelas dagen då den store nobelpristagaren Eugene O'Neill fyller år och då han och hans hustru får besök av O'Neills söner från tidigare äktenskap. Paret leds i sin självpåtagna isolering i villan vid New Englandkusten. Han har för flera år sedan lagt pennan åt sidan pga. sin begynnande Parkinson och hon är förbittrad i sin roll som oavlönad författarassistent och med sin skådespelarkarriär sedan länge i spillror. Den äldre sonen, sorglös och med en leende fasad men egentligen pank och alkoholiserad, den yngre redan hjälplöst förlorad i narkotikamissbruk. Den klassiska besättningen för ett förtätat kammarspel där de flesta vet utgången, karaktärerna är redan dömda.

Scenografen hjälper till att fokusera på aktörerna. Skådespelarna rör sig i ett enormt svartmålat rum dit ljuset endast tillfälligt sipprar in via en dörr i fonden. Närheten till havet och ödsligheten illustreras endast genom svaga vågor som då och då projiceras mot fondväggen. Ofta samlas skådespelarna vid scenkanten, ibland även nedanför scenen, röker och konfronterar varandra med spydigheter, utfall och överslätningar, allt i en nästan helt rekvisitafri miljö.

Lena Endre spelar Charlotta O'Neill med energi och finess. Njutningsfullt fyrar hon av sina giftiga repliker. Ibland blir det med en komisk effekt, men hon balanserar väl och håller farsen och det alltför dråpliga stången. Örjan Ramberg spelar med nästan övertydlig nedtoning. Hans O'Neill är sluten och tystlåten och, åtminstone inledningsvis obegripligt stryktålig inför hustruns verbala attacker. I Rambergs tolkning famlar nobelpristagaren med språket, han söker orden. Det är kanske medvetet med mumlandet: Den för Dramaten ovanliga lösningen med mikrofonen monterade på skådespelarna, avslöjar ibland en bristande timing i replikerna. Kanske är det premiärnerverna som spökar.

Det märkliga är ändå att de dryga tre timmarna rinner bort och känslan av att ha bevittnat stor teater infinner sig tveklöst - oavsett att man inte köper att allt är mödrarnas fel.

1800-talets gotik

Det är en av alla dessa solgassande augustidagar på landsbygden utanför Bordeaux. Termometern visar en bra bit över trettio grader och luften darrar över Grave distriktets vinodlingar, böljande majsfält och dungar av pinjeträd. Då efter vägkröken, dyker slottet Roquetaillade upp. Ett högt torn, en Donjon, omgivet mindre torn med krenelerade murar. En medeltida borg i ett modest format.



Vi får en visning av ung guide - seulement en français, malheureusement – men det går ganska bra att förstå. Det visar sig att slottet är delvis bebott och att ägarna kämpar med intäkter för underhåll och drift. De säljer eget vin, honung och riddarkrams, hyr ut till musikfestivaler och kinesiska rotaryklubbar.

Vi intresserar oss för just det här slottet i den här slottrika trakten, eftersom huset trots sitt medeltida yttre rymmer en överdådig 1800-tals inredning och är ett av restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Duc mindre kända men inte desto mindre intressanta skapelser. Här har han endast måttligt förbättrat fasaden och ägnat mest tid åt inredning. Viollet-le-Duc, som förbättrade Notre Dame och Sainte-Chapelle i Paris och återuppbyggde medeltidsborgen Pierrefonds till ett gotiskt sagoslott för Napoleon II, var hyllad i det andra kejsardömet men hyste egentligen republikanska känslor och la därför in opportunistiska referenser både till trikoloren och de rojalistiska franska liljorna i den färgstarka och lätt kitschiga inredningen. Rummen är storslagna men ändå (för herrskapet) 1800-talsmässigt bekväma.

Eugène Viollet-le-Duc skrev i sitt ”uppslagsverk över fransk arkitektur”, Dictionnaire raisonné, att restaurering handlade om att återställa en byggnad till ”ett komplett tillstånd, som kanhända aldrig har existerat vid någon tidpunkt”. Idéerna togs upp av Helgo Zettervall och genomfördes i hans domkyrkorestaureringar. Så står man framför Uppsala domkyrka är det Viollet-le-Duc teorier man ser förverkligad. (Om dessa influenser har Fredric Bedoire skrivit lättillgängligt, senast i hans Restaureringskonstens historia från 2013.)

När vi passerar ut genom slottsporten blinkar en Notre Dameliknande gargojl (en vattenkastare) till oss med en hälsning från ett gotiskt 1800-tal.