Tystnaden, lugnet, ödsligheten

I Ludvika har det stora företaget en egen stadsdel, en landtunga ut i sjön Väsman. Här jobbar 2500 personer och verksamheten är motorn i regionen. Företaget har stått sig förhållandevis bra i rationaliserings och förbättringsivern. Nya testhallar för simulering av regn och rusk och åsknedslag står stolta mot de blånade höjderna runt sjön. Men nu går jag därifrån, in mot centrum och tåget hem.

Besök i en landsortsstad man aldrig sett är alltid fascinerande. Just här och nu är det stillsamt och tomt. Folk rör sig förstrött mellan Dressman och Hemköp. Jag passerar tomma affärslokaler och inte mindre än tre tatueringsverkstäder. Ett äldre par sitter halvsovande i spelbutikens café. I korsningen kämpar den höggravida unga mamman kärvänligt men något bryskt med sin treåring i ena handen och parerar samtidigt vant en cigarett i den andra. Överallt möter jag nyanlända familjer och unga män som stillsamt och lite förskrämt flanerar på huvudgatan.

På en av de tomma tvärgatorna i centrum hänger en skylt - Dan Andersson muséet.

Jag kikar in, det visar sig vara en dörr längst in i en bokhandel. Vid ett bord sitter en ensam dam. Hon är villig att öppna upp den lilla iordningställda lägenhet en trappa upp. Under högljutt beklagande över sakernas tillstånd (kommunens indragna bidrag, den avskaffade deltidstjänsten med lönebidrag för en föreståndare samt hennes eget otacksamma och oavlönade syssla som dörröppnare) går hon före mig i den kolmörka trappen.





För lite drygt hundra år sedan, 1913, hyrde Dan Andersson ett rum i lägenheten, läste Shopenhauer, rökte pipa och författade kolardikter som åtminstone under nittonhundratalet var odödliga. Nu vet jag inte vilken gymnasist som intresserar sig för spelmäns jordafärder, södra dalarnas naturmystik och gudsgrubblerier. I augusti går i alla fall Dan Andersson veckan av stapeln. Arja Saijonmaa är dragplåstret. Jag låser efter mig, lämnar nyckel till damen på vägen ut och skyndar till tåget. Resan hem tar två och en halv timme.