Då ställde Rehnberg ut tillsammans med Ann Edholm vars exakta linjer och helt enfärgade släta ytor kontrasterade mot Rehnbergs mer diffusa. Nu, januari 2015, visar Rehnberg själv nya bilder med oljefärg på blästrade akrylplastskivor, lite oroligare, lite mer bearbetade och i ett mer kaotiskt mönster. De stora, med breda knivar utdragna färgsjoken är övergivna och färgen är istället frenetiskt bearbetad, nästan urkarvad med en liten palettkniv i till synes spontana handrörelser.
Den här fredagskvällen på Moderna är det förvånande många besökare på öppet vernissage. Sympatiskt nog har muséet fritt inträde på denna något udda tid. Kraschanerna har naturligtvis fått sitt gratisvin vid en sluten tillställning timmen innan, men nu står de och låter sig beskådas av oss andra. Konstnärskollegor, akademiledamöter och författare alla strategiskt utplacerade och omkringflutna av vanliga konstintresserade. Men som Stina Oscarsson nyligen konstaterade i en krönika i DN (infam med sitt vänsterperspektiv men ändå lustigt klarsynt) dessa Moderna muséets aningslösa kulturkonsumenter krigar ju i alla fall inte. Nåja, en välkänd akademiledamot på plats verkar vara ganska stridslysten i rätten i alla fall enligt tabloidpressens senaste skvaller.
”- Nej, jag har lämnat honom, jag har gått från det svårbegripliga och närmar mig det obegripliga.” Svarar Rehnberg och smilar finurligt när Modernas chef Daniel Birnbaum frågar honom om hur han förhåller sig till Marcel Duchamp idag apropå att han på 80-talet gjorde Duchamp repliker. Kanske är det en effektiv strategi, att inte krångla till det mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar